Day: 9 May 2016

Jag står där utanför en terminalbyggnad på John F Kennedy flygplatsen och ser in över New York. Det känns så långt borta. Men alldeles nyss flög vi över. Åtta plan på rad före oss. Ned mot landning. Fler efter. Antagligen.  Turbulent. Jetmotorturbulent.  Jag röker. Ser de gula taxibilarna pila förbi. Jag känner igen allt. Som om man var hemma. Nu, här. idag, när jag av en slump får upp en karta över NYC, ser jag att JFK ligger närmare staden än vad jag trott. Ett stenkast från allt det där som man känner igen så väl.

Jag väntar bara på ett anslutningsplan. Mot Phoenix (om jag nu minns rätt, kansek var det Philadelphia), sen Las Vegas. Mässa. Jobb. Men står här då det är försenat. Två timmar blir till sex timmar. Kanske hinner man ta sig in en sväng?… Men vågar såklart inte. Stannar här och röker cigg efter cigg och väntar.

Det är det närmaste jag någonsin kommer New York. Men vad gör det. Alla filmerna har gjort att man lärt sig namnet på varenda gata och varenda plats värd att veta något om. Tror man. Det är såklart inte så på riktigt. Och nu när jag sitter här i Los, vad är det nu, 26 år senare? Så känner jag att jag skulle vilja dit. Finns Broadway, Tjuren vid Wall Street. Nöjesfältet där ute vi havet. Lyxlägenheter vid central park. Ja och allt det andra. Eller är det bara vilda västern kulisser allt det där. Filmindustrihittepå. Ungefär som Harry Potter och hans värld. Vad vet man? Ja om man bara sett allt på film och från ett flygplan tusen meter upp ja och från den där terminalbyggnaden då. Det kan vara illusioner. De sm säger att de vandrat på de där gatorna kan man ju inte lita på. Folk pratar så mycket skit. Tror på tomtar och troll. Man måste se och vandra själv. För att tro. För att förstå. Kanske en dag.

Ja planet blir redo till slut. Det skall resas vidare. I Phoenix (om jag nu minns rätt) går vi in för landning. Jag slötittar ut genom fönstret. Landningsbanan närmar sig. Tjugo meter blir tio meter och man väntar på den där dunsen. Men istället vrålar alla motorer igång igen. Nosen rakt upp i luften. Som en raket. Jag hinner se planet som står där på landningsbanan, det som inte borde vara där, innan vi far upp mot himlen igen för att göra ett nytt landningsförsök utan att det finns andra plan på banan.

Till slut  kommer vi fram till målet Las Vegas. Som naturligtvis måste upplevas för att man skall tro på det. Nej förresten man tror ändå inte på att det finns på riktigt. Några dagar där. Affärer. Sen San Francisco. Kärlek. Omöjligt att inte bli kär i den staden. Ja det måste det vara. Den är dessutom verklig. Går att ta på. Lukta på. smaka på.  Stilla havet. Golden Gate. Granplanteringar. Vinodlingar. Alcatraz och  Oj oj oj…

Har jag tur får jag se New York innan jag dör. På riktigt. Har jag otur får jag inte det. Ja jag har ju sett det. På riktigt. Faktiskt. Men nog skulle man vilja vandra på gatorna där på samma sätt som man gjort i andra städer och där men på allvar kunna säga att man varit där. Köpa en gammal bil där och korsa Amerika vore såklart drömmen. Japp. Men inte ens jag har hopp nog kvar att något sådant någonsin skall bli verklighet. Och jag kan överleva det. Tror jag. Ja det gör jag nu troligen inte. Men måste.

Det sommarregnar här utanför. Ett riktigt sådär skönt härligt sommarregn.  Jag ger mig ut och tar in dynorna och hämtar posten. Tar det som ursäkt.  Det är dey närmaste man kommer att jublande rusa ut naken i regnet när man är i min ålder. Senare kan just det där eventuellt återkomma. Hämningslösheten. Den återkommer med åldern ibland. Inte idag dock. Jag gör mig ingen brådska. Låter mig blötas ner in på bara skinnet. Njuter av sommarregn i tidig maj. Blir barn igen om man nu kan bli något man redan är. Hoppar jämfota i en vattenpöl utanför dragspelaren. Nåja i tanken. Men ett jäkla plask blev det hur som helst.

Ännu en varm dag. Fönster öppna. Dörren öppen. Torkkorsdrag ner i källaren. Den mäktiga torkvinden drar fram över landskapet. Den kände man förr. Vårvinden som tar med sig miljoner liter fukt och för iväg den till andra platser. Uppåt och sen neråt  och sen höger och vänster och uppåt igen. Lekfullt.  Ibland återkommande som ett kärt återseende. Regn såsom idag. Men det kan lika gärna vara rester från en glaciär på glid i Anderna som landar i ens hår och rinner ner för en kind på en gammal ocool gubbe utan att kyla det allra mista lilla.

Lite okoncentrerad idag. Letar flytet. Hittar det inte riktigt. Försöker och försöker. Det finns där. Det vet jag. Till slut så. Hinner jag ikapp. Far in i kraften med huvudet före. Starwarskrafter på riktigt. Den kreativa dödsmaskinen. Dubbeländesljusbrännaren. Den man tror är av godo men som bara är knark och som äter upp en. Tugg, tugg, samtidigt som man ropar “mer, mer, snälla”. Tills man bara är ett skal och en sista snustorr tugga. Alltihop i evighet amen.

Sjutton grader ute. Tjugofem inne. Så varmt inne brukar sänka och hålla tillbaks, är för varmt, men nu bara skönt och skönt och skönt. Man simmar i det varma goa sköna. Måndag. Bra dag. Men hel vecka framför sig. Tid att göra saker på.  Förvandla tanke till verklighet. Realisera.

Ändå finns jag inte. Oj så jag skulle haft något emot det förut. Lidit. Fanns man inte så var man heller ingen. Fri från det där nu. Är något ändå. Njuter av att inte finnas. Att “Åke Hedman” på Google bleknar bort liksom jag som är han. Tänka sig egentligen. Men bra. Såklart. Att lära sig att att bara man själv kan sätta betyg på hur man lyckats. Och nej det är inte pengar och hus och bil och flygplan det handlar om. De finns inte med i det här bokslutet. Nej. Det handlar mer om vad man ville göra och om man gjorde det. Tog man chanserna? Eller fegade man ur? Var ursäkterna för att inte göra för många och för lättillgängliga?

Drevet på Romson går. Vad skiljer det där från mobbing egentligen? “Man får tåla”. Som partiledare. Som tjockis. Som “efterbliven”.  Som en i utanförskapet. Folk bestämmer sig för att “inte tycker om”. Få vet egentligen ens själva varför. Men de slår sig samman och “tycker inte om”. Minns ni Kajsa Gryt för ett tag sedan? Det hatas. Det stöts ut. Journalisterna blåser under den där elden som ledarna i mobbingkören. Alltid utan ansvar. Alltid med rätt att hänga ut, smutskasta och svärta ner. Jag är inte med på det där. Icke. Inte på skolgårdarna och inte nu. Romson inte sämre än någon annan. Inte Kajsa Gryt heller. Eller Juholt. Bara de där på skolgården som skall plågas och inte får vara med.