Month: June 2016

Fredag fast det var måndag i tisdags. Tänka sig. Det ordnade sig.

För ganska många år sedan ungefär den här tiden tog jag bilen mot Orsa. Låtskrivaverkstad. Ett gäng mil härifrån till Orsa men tusentals mil utanför min komfortzon. Skriva låtar med andra… Trettio år sedan jag höll på med musik… Ja och efter att ha varit där en liten stund så slängde man in mig och en tjej i ett rum och vi skulle skriva en låt som skulle framföras för hela gänget om en timme.Chock. Men efter en trevande inledning… bara att släppa på… vad spelar det för roll… man måste nå den tanken… så vi körde.

Peter Lundblad, den gode, den uppmuntrande, som orkade kommentera, dela med sig. Som uppmuntrade till nya låtar många år senare också med en konstruktiv kommentar, en “like”, några vänliga ord. Stor nog att lyfta istället för att trycka ner som de små ofta gör. Nu bortryckt alldeles för tidigt. Oerhört saknad. Men fortfarande, såklart är det så, ute på havet på väg i sin älskade båt, den med blänkande bordläggning och med sin gitarr redo och stämd utifall inspirationen är där vid en kobbe eller ett skär.

Eller Billy Gezon. Bas, piano och historier. Vänligare än de flesta. Inte heller han med oss längre. Vad hade han inte varit med om i musik Sverige? Saknad.

Ja och så alla andra som fanns där. Rockhjältar och vanliga med en kärlek till musik. Kopplad för livet med många. Orsa ÄR musik. Hellzephyr musikden enda musikaffären. Och det där var definitivt en av de bästa grejer jag gjort. Som det såklart alltid är när man ger sig ut på vägar som man egentligen inte vågar gå men som man går på i alla fall. För att man måste gå dom.

Visst, det finns folk som säger att min musik är skit, precis som det finns dom som säger att mina ord bara är svammel och skit, ja hundratal har sagt det om min kod också. Det finns alltid någon som gärna och välvilligt framför en negativ åsikt om det man gör. Som gör det med en slags innerlig glädje dessutom. För att det är enda sättet att höja sig själv. Små människor. Pyttefolk. Jag tänker aldrig bli sådan.

Jag lyftes av de där låtskrivardagarna i Orsa, av Peter och av de andra. Det blev något mer av det där än bara några dagar med låtskriveri. På lunchen den första dagen hamnade jag vid ett bord för mig själv eftersom alla andra bord var fulla. Jag är nu ändå bara en grå människa som inte syns sådär som andra. Såklart var det Peter som hämtade en extra stol och flyttade sig vid kanten för att jag skulle få plats vid deras bord. Inkluderande. Jag är honom evigt tacksam för den gesten och för skapandet av tilltron hos mig att den musik som också jag gör duger precis som andras. Att de där små kan tycka och säga precis vad de vill och att det de säger inte spelar ett endast dugg roll alls.

Jag tittar på studentutspringet från Voxnadalens gymnasium på Helahälsingland. Känner att jag hör till där fast jag inte gjort det på så många år. Kanske aldrig. Jag har aldrig haft en relation till det gymnasiet. Men ån där utanför gymnasiet – jag växte upp på andra sidan – har karvat sig fast i min min själ, gjort djupa fåror, fåror som blev kvar ett liv. Som gör att det där är “hemma”. Så jag tittar som om det var “de mina” som springer ut där.

Har man varit lärare på gymnasiet så är det där med studentfestligheter något alldeles särskilt. Slutet men framförallt början på något nytt. Har man egentligen fler fria vägar att välja på än just där i den stunden? Det mesta ligger framför en.  Vägval som skrämmer, jag vet ju att det är så, men som fågelungar kastar man sig ändå  ut ur boet för att leva det liv man fick. Det går ju inte på något annat sätt. Ut i världen och lev den. Det går bra för de flesta. Hur bra som helst.

Som lärare är det såklart sorgligt i många stycken. Ungarna som man sett växa upp från omogna barn till ansvarsfulla vuxna (nåja) under tre år kommer man inte att träffa längre. För eleverna blir ändå lite som ens egna barn under de där åren. Var och en av dom. Det går liksom inte att undvika. De letar sig in i ens hjärta.  Men det är såklart så som det skall vara. Om man alls känner. Och man möts och man skiljs. Numera har man många sådana tillfällen i sin bok. En del elever hör man av efter tio år. När man nästan glömt dem. Eller så möter man dem på en gata i ett främmande land av en slump. Har man tur då så berättar de att de valde en väg i livet för att man som lärare inspirerade till det. Då blir man rörd och glad. Kan en människa få en bättre present än att ha fått förmånen att ha varit med och forma en annan människas liv. Eller att överhuvudtaget bli ihågkommen är såklart en ynnest. Man möter många, minns inte alla.

I Mora sommaren 2000, kom en av de elever, som inte visat mycket intresse för mina lektioner under året,  fram till mig strax innan man skulle tåga iväg. Han hade tårar i ögonen, var väl lite full, men kramade om mig och sa att “jag var den bäste lärare han någonsin haft”. Sen anslöt han sig till de andra. Jag stod förvånad kvar. Han var den siste jag väntade mig att höra det ifrån. Ögonblicket sparat kristallklart i mitt minne som ett av de finaste ögonblicken i mitt liv. Hur tackar man för sånt? Hur gick det för honom? KTH tror jag. Ja jävlar.

Eller alla de magiska eleverna i Gävle under några år. Jag ser nästan varje ansikte framför mig fortfarande och undrar ofta vad det blev av alla. Ja och får veta det ibland också. För det visar sig att de där utspringet inte är något avsked. Man släpper bara iväg dom ut i världen, men möts igen, alltid sammanlänkade av de där åren då det ömsom var piska och ömsom mutor för att en ung man eller en ung kvinna skulle ta sig igenom ännu ett avsnitt i den där “urtråkiga kursen” man höll.

Så eleverna som springer ut där på Voxnadalens gymnasium är lite mina också. Jag önskar dom fest och fest och ännu mer fest innan allvaret tar vid. Sjung om studentens lyckliga dar vänner och sjung högt och länge. Sen finns det tid för det där andra. Lycka till!