Den här veckan flyttar studenterna in i det nya experimenthuset HSB Living Lab i Göteborg. ”Jag får väl bli lite labbråtta”, säger hyresgästen Matilda Jerkeman.
Month: June 2016
Albert Einsteins skrivbord bara timmar efter hans död. Intressant för många såklart, han var ändå sinnebilden för professorn och geniet. Men när jag sitter här vid mitt eget skrivbord, som ser ganska likt ut som Einstein lämnade för övrigt, så inser jag att någon en dag kommer att titta på mitt skrivbord också, och antagligen sucka över röran, när jag är borta. Sannolikt inte en fotograf från en känd bildtidning, som i Einsteins fall, men en anhörig. Det man sist höll på med ligger där fryst i tiden för att aldrig bli genomarbetat och kallat “klart”.
Vad jag minns var min fars skrivbord tomt den där vackra aprildagen när han gick bort. Han var ingen skrivbordsmänniska. Det fanns en verkstad där pågående och framtida projekt avstannade den dan istället. Svarvade skålar. Svetsade detaljer. En glapp skiftnyckel som nästan fortfarande hade värmen kvar efter hans stora varma hand när jag samma eftermiddag lyfte den, tog den i min, och hängde upp den på den gröna verktygstavlan.
Vi har liksom alla våra altare. Nog är mitt det här skrivbordet som jag suttit och sitter vid så många timmar. Alla pärmar, böcker och anteckningsblock. Datorerna såklart. Högarna med utskrifter på tekniska detaljer. Lödkolven. Gammalt skit kommer de efterkommande tycka. Oläsliga anteckningar. Omöjliga att förstå. Skräp. För det är det. Här finns inga moderna datorer, skärmar eller andra prylar. Skomakarens barn. En container. Vräka ner alltihop. Det enda som hjälper. Det är antagligen så det blir.
Farsans grejer delade min bror och jag. Ingen av oss verkstadsmänniskor. Hur skulle vi till fullo kunna uppskatta det som fanns efter honom? Mitt eftermäle är alltså mest anteckningar, idéer och ofärdiga projekt. I alla fall just där är vi lika Albert och jag. Ja alla andra med. Man kan liksom inte lämna livet utan ofärdiga projekt om man levat. För gör man det, ja, då var man redan död.
Liksom.
Pictures from a spring day in 1955, when photographer Ralph Morse raced around New Jersey in search of the late, great Albert Einstein.
Source: The Day Albert Einstein Died: A Photographer’s Story | TIME
Categories
Perspektiv
Categories
Lollipops
En pojke. Fattig. Utan mat. Afrika. Han får två klubbor av en soldat. Lollipops. Han stoppar den ena i munnen. Lyser upp. En fotograf går nära och tar en bild. Pojken erbjuder fotografen den andra klubban. Han har ju två…
Lite av det där hände här igår. Som små smultron trär man upp människors välvilja på ett strå. Lever på det goda länge, länge, länge…
Jodå, det löst sig igår. Pengar ramlade in på kontot. Lönedags. Visst nästan en vecka efter alla andra, men ändå. Ja pengarna låg inte särskilt länge på kontot. Andra behöver dom bättre. Tydligen. Ja, som för de flesta. Vad handlade det om då? Jo, K har två jobb. Ett på 80% och ett på 20%. “Hur skriver man en lönespecifikation då?”. Jo det blir så svårt så att man tar semester efter att ha skrivet en specifikation där K blir skyldig en halv lön. Väl medveten skall nämnas om att man gjort fel. Sen när man kommer hem från den så har man så mycket att göra att man glömmer borta att lösa det där “problemet”. Inkompetens. Hur mycket kan det finnas i världen? Om någon ändå sa “ursäkta”.
Här, fågelsång, sol, bara fötter och naturligtvis öppna fönster. Just det senare får till följd att precis allt på kontoret är täkt med en tunt lager pollen. Men är det sommar så är det. Ja och nu är det sommar.
Förr kunde man säga att något innehöll en transistor. Ja, det betydde att det var en bra apparat. Innehöll den två så var den bättre, tre ännu bättre. Osv. Ja ni fattar. Nu för tiden är det “kvantfysik” som gäller. Nämns det i anslutning till vad som helst så gör det både den som nämner det och den som omnämns smartare. Funkar inte det kan man dra till med Stephen Hawking.
Jag protesterar.
Såklart.
Men metoden kommer inte att användas mindre för den skull.
Såklart.
Men mitt sinne lugnare idag alltså. Jag tror att jag skall kunna arbeta idag. Behöver verkligen det där att åka in i Åkes värld nu för att läka. Ja om nu det jag gör kan kallas “arbete”.
Ja det är där jag är nu. Jag skall skutta in i mitt. Med fönstren öppna kan man iof bara sitta här och lyssna. Fågelsång. Full kör. Mer än på många, många år. Ljuvligt. Men att bara sitta där blir tråkigt i längden. Man tröttnar på det statiska. Det vegetativa. Nä jobba nu, sända en tanke till havet som suger i mig, sen jobba igen. Så får det bli.