Month: June 2016

EU:s fattigdomsgräns ligger på 11 830 kronor.

Midsommaren svischar förbi. Underbar. Som så många år. Sen vet man ju hur det blir efter det. Svisch igen och så är det höststormar. Men jag tänker inte oroa mig över dem ännu. De kommer när de kommer, precis som mörka kvällar, och jag ser det där komma och det gör mig inget. Det är det stillastående jag är mest rädd för.

Jonas och Rebecka är hemma några dagar. Roligt såklart. Dessutom blir gräsmattan klippt utan att jag behöver lyfta ett finger. En oväntad bonus av att ha fått barn. Idag skall de få hälsa på gruvfrun. Alla återvänder inte efter den turen. Jag stannar hemma. För säkerhets skull.

Jag åker en sväng ut i skogen själv på midsommardagen. Bäverlandet, men det är såklart för tidigt för att se några så tidigt på eftermiddagen. Men jag får känna doften av vatten, Långarna, och det är bara varma vindar som far fram där över vattnet och träffar land och mig. Jag står där en stund. Känner i hela min själ att det är här, i de här skogarna, som jag hör hemma. Tänka sig. Sen kommer jag i alla fall vid nästa öppning återigen översköljas av den där känslan att fly härifrån så fort jag kan. Ändå älskar jag den här trakten. Speciellt bäverlandet med alla sina bäckar och sjöar och brist på mänsklighet. Jo jag skulle kunna slå upp ett hus här. Leva här ute i skogen utan all kommunikation med omvärlden. Bli en äkta enstöring. Om man kan bli mer av det där än vad jag är idag?

Vi skall åka ut en natt och sätta oss på en kulle nära bävrarna K och jag. Iaktta de skygga hårt arbetande skogsdjuren under tystnad.

Regn idag. Inte mycket. Lite. Det behövs. Vi planterar om lite växter i helgen och det är torrt i marken som alltså behöver vatten. I sinom tid såklart. Så vist är det ordnat just här i vår del av världen. Ändå klagar vi. Alldeles för mycket om du frågar mig. Nej, jag är inget undantag.

Sommar i P1. Det har börjat nu. Har jag ett favoritradioprogram så är det just det här programmet. David Lagercrantz på midsommardagen med ett helt självutlämnande program. Han växer efter att man fått höra hans historia. Mycket. Som en snabbväxande Contorta. Måste känna respekt trotts Milleniumskrivande som är mer förakt mot någons gärning än jag trott var möjligt. Men det handlar om honom och relationen med en känd far. Det är aldrig lätt att vara son till en gigant. Tur för mina barn att jag är en ingenting. Borde bli lättare. Kanske.  Dagen efter är det Annika Lantz. Hon är förbaskat skrikig i sin framtoning. Har aldrig gillat det. Men bra också såklart. Också sådär tillräckligt personlig för att det här konceptet skall leverera. Det roliga med den här programserien är att man egentligen kunde ta vilken människa som helst, plockad direkt från gatan, och få dem att öppna sig, berätta om sitt liv, och man skulle få höra den mest fantastiska historia från var och en av dem. Varenda en. Bara avhängigt av om man vågar berätta sin historia. Problemet är bara att om man gjorde på det viset vore det inte så många som skulle lyssna. De flesta bryr sig mer om vem som säger något än vad som sägs. Jodå titta på alla media så inser du att det är så. Själv föredrar jag det äkta. Ja och om nu Sommar i P1 är det närmaste man kommer det så OK då. Men faktum är att jag hellre velat höra på Agda sexiotvå, undersköterska med tre barn, berätta om sitt liv, lycka och besvikelser, där på bästa sändningstid, än en cover of the magazine leende kändis historia.

Förresten, lotta ut en gatsten med en stjärna och ett namn på i varje stad en gång per år. En invånare blir vald varje år. Slumpen väljer. Sen finns där i en gatsten som ett minne av en av de som var stadens själ under all framtid efter det. Som stjärnor i Los Angeles. Därför att alla är stjärnor. Därför att varje ort ÄR just de som bor där. Det är folket som bygger landet. Japp man borde göra så. K och jag är överens. Men inte hjälper det. Såklart. Historien beskriver die großen leaderen. Glömmer resten av mänskligheten. Det är en skam. Just det. Nedtecknarna värda förakt för den lögnen.

Träffar C utanför Coop i Ljusdal. Hemkommer efter att ha erövrat Ålands rockscener. Han är sur fortfarande efter att jag kallat honom rockstjärne-wannabe. Men vi kan prata ändå. Jag kunde ju varit en själv. Det hade bara varit så enkelt som att stanna i Edsbyn. Levt på förr. Varit lokal kändis. Men jag valde glömskan. Har aldrig ångrat det. Vi skiljs i något bättre mod för C. C moll är C dur.

Arbetsdag idag. Precis när jag skriver det tittar solen fram där ute. Men med öppna fönster gör ju inte det så mycket heller. Jag hör fågelsången och känner värmen där ute. Vi skall ha semester i år. På riktigt. Om några veckor. Bara greja lite här hemma. Mer har vi inte råd med. Men vad gör det. Deppar inte över det. Saker är som de är. Nu skall jag söka efter Åkes värld, sen stanna där en stund.

Midsommarafton. Man smakar på det. Koltrasten ger hals. Pavarotti. En annan koltrast stämmer in i sången en bit bort, men tystnar snart. Kullens kung, han som nu är Pavarotti, vinner. Deras strider är inte mina strider. Jag är mottagaren. Sitter där och njuter. Tar in och kan inte få nog.

Koltrasten försvann en stund i år. Nån vecka. Hördes tidigt och försvann igen. Tills igår faktiskt. Tillbaka med full kraft. Tack säger jag med/av hela mitt hjärta.

Det är lugnet som bor här på kullen denna midsommar. Lite god mat och sova lite längre. Det är det som gäller. Jag trött, in i själen trött, fast jag la mig vid tio igår och somnade en kvart efteråt. Hjälper inte. Jag testar att ta temperaturen, men den är som den brukar, strax under 37, som vanligt, men något rumlar om där inne i gammelkroppen. Något som behöver en del av min energi. Mycket av den.  Heja, heja får man passa på att säga åt sina stolta krigare. Immunförsvaret. Hur många priser har inte det att hämta från dignande prisbord. Man hoppas på vinst för mitt gäng denna gång också.

Vännerna firar tillsammans. Titusenfyrahundrafemtio bilder på fejjan. Man gillar. En och annan. Eller “likear” eller nått. Tröttnar efter en stund. Stänger ner.

Imorgon kommer sonen hem med flickvän. Roligt såklart De stannar ett tag. Låter sig bitas sönder av knotten. Är inte rädda för så små varelser alls. Fast de kommer från den blåsiga Uppsalaslätten. Är dess barn.

Själv skall jag gå upp och slänga mig en stund på soffan med min bok. Antar att jag somnar efter en stund. Som brukligt. Men denna midsommarafton kan jag icke annat göra. Det är som det är. Jag är som jag är. Bara en till gammal gubbe i världen.

Årsredovisningen når bolagsverket idag. Inne i god tid. Hmmm.. tänk om någon läser den där och skrattar ihjäl sig. Har man ett ansvar? Kan man bli dömd för vållande till annans död, då? Jag menar ett 18K år…

Man märker verkligen av midsommartiden. Det är vackert. Det är sköntid. Man vill bara finnas och eftersom man nu ju faktiskt också finns så bör man och är man alltså rätt nöjd.

Töttheten från hell håller mig i sitt grepp. Det enda negativa just nu. Men det finns värre saker än en (förhoppningsvis) tillfällig trötthet. Det finns alltid värre saker. Jag står alltså ut. Som vid alla tillfällen före. Tills hjärtat slutar slå.

Städning på schemat. Fast än det var torsdag nyss. Men passar ett trött sinne. Jag välkomnar städning idag.  Klarar av det på några timmar. Tömmer en tvättmaskin några gånger mellan passen. Sen handla. Sen helg. Liksom. Fast det är då som arbetsdagen börjar då idag för en sådan som mig. En som “bara sitter hemma” men står ibland.

Men midsommar…

Visst är det något härligt med midsommar. Ändå. Eller varför “ändå”. Det är liksom så självklart härligt. Ja också om det regnar. Det är tiden, tiden och det den lovar framgent, som är själva midsommaren. Jag behöver inte supa mig full för att känna det där. Det räcker att finnas.

Ni vet väl att det är under midsommaraftonsnatten som man skall söka efter skatterna. Hittar man en, ja då gäller det att gå hela vägen hem utan att vända sig om. Jo, för vad än man hör där bakom sig så är just det där att absolut inte vända sig om viktigt. För gör man det, ja, då glömmer man direkt var den där skatten låg. De halvsynliga har sina metoder att få oss synliga att vända oss om. De flesta skatter glöms därför såklart bort.

Vi behöver mer av det lekfullt osynliga. Historierna. Kanske-finns-det-känslor. Speciellt kring midsommar och jul. Vinter och sommarsolstånden. Magi i magiska tider. Kopplingen till det som fanns före nu i framtiden.

Koltrasten sjunger här utanför. Den lyfter hela tunga mig en meter över marken. En gravitationsupphävare. Magi i en värld där vetenskapen är lag. En av många arter. Koltrasten. Pavarotti. Eller ett magiskt väsen. Det är inte vetenskapsmännen som väljer åt oss. Man väljer själv.

Jag tror att matematiken är guds språk. Det gör dem som verkar inom den till präster. Gud är allt som finns. Så enkelt är det. I min värld. Inget kan finnas utan att vara en del av gud. En del av det märkvärdiga i det som syns och det som inte syns. Söker man sanningarna på livets gåtor så finns de i matematiken. Kan du modulera det med matematiken är det en del av verkligheten.

Fast andra vill ha gubbar med långt grått skägg såklart. Sådana som man kan prata med. Min gud är inte personlig. Svårpratade alltså men finns där ändå. Inte god. Inte ond. Såklart. Eftersom det bara finns en blandning av dem båda i allt. Inget som sker är antingen gott eller ont. Det bara är. Svårt att inse när man drabbas av något i sin egen lilla bubbla till värld. Det är så lätt att skylla på ondskan. Fast nästan alltid sker saker bara ändå och helt utan anledning. Någon drabbas av sjukdom, lider, dör. Precis som miljarder andra varelser på andra ställen just i samma tid. För universum ingen stor sak. För oss, som mister någon som är en del av oss, eller ser någon nära lida, en stor sak. Såklart är det så. Hur skulle vi kunna se det på något annat sätt och samtidigt vara en kännande varelse? Men kopplingen mellan oss finns alltid kvar. Den försvinner aldrig. Lever för evigt. Växer med åren. Blir starkare. Så man skiljs bara i en dimension. I alla de andra är man fortfarande tillsammans. Inte dåligt om man betänker att det finns ett oändligt antal dimensioner. Vi har evigt liv. Vi måste bara hjälpa varandra att leva det eviga livet. Så länge en enda person mins en lever man ändå kvar. Det är när man är glömd av alla som man är död på riktigt

“Svammel” säger PO Tidholm. Han har rätt såklart.