I London regnar det. Inte här. Men på midsommarafton skall det visst göra det. Den som lever får se. Som det heter. Vad spelar det för roll? Egentligen. Jordgubbstårta går det att äta ändå.
Jag drar ner persienner det första jag gör när jag kommer ner på kontoret, det sista man vill göra såklart, att stänga ute det ljuvliga ljuset och sommaren, men skärmarna kräver det där, skall man se vad man gör, ja då måste man. Man är fången i tekniken. Inte bara fångad av den. Man borde gå ut och aldrig återvända in igen och därmed skita i det där för alltid. Bli befriad från bojorna och istället dansa (så gott man nu kan) på gröna ängar, de som finns på riktigt, de som doftar och lever, är verkliga.
Men man sitter kvar.
Jag är trött. Har varit hela veckan. Halva förra. Igår ger jag upp före nio. Sover vid halv tolv. Inte likt mig. Jag känner inte igen. Lite tappa-sugen-läge. Så återigen drar världen tag i mig och vill att jag kommer ut till den. “Ut och res gubbe” säger den. Men inte kan jag det. Inte då… Bojorna…
Tänkte faktiskt skriva “Ut och res grabben” tidigare. Men kom till sans. “Grabb” det var något farsan alltid beskrev sig själv som som barn. “När man var grabb…”. Nu är han död sen länge och jag en gubbe med hästsvans. Inte mycket “grabb” någonstans alltså.
Ja hästsvansen förresten. Håret växer ju. Därför att jag inte har råd att klippa mig. Egentligen är det så. Fast just nu en del av min identitet. Känner att jag vill ha den kvar över sommaren. Vi får se i höst. Tycker långt hår på gamla gubbar är patetiskt. Det kan inte hjälpas. Men kvar till hösten som sagt. Bjuder alltså på det patetiska åtminstone tills dess.
Växer håret lever man. Så bra. Alltså.
Blir bjuden på fest i Edsbyn i sommar. Det är inte ofta DET händer. Ja och som jag tackar “ja” till. Fast “fest”!? Det är mer en träff. Hans fru bjuder in. Lite mat. Lite prat. Han fyller nämligen sextio. Ja jävlar säger jag. Vad gamla alla blir. Själv är man ju ung, om nu inte vacker. Men det skall bli roligt tror jag. Träffa folk man inte sett på trettio år eller mer. Gillar normalt inte de där försöken att ge sig tillbaks till ungdomen. Men det här verkade åtminstone litet och opretentiöst. Kanske får jag ångra mig. Oftast är det bättre att ha bilden av hur det var förr kvar i huvudet utan att den möter dagens verklighet. Den grumlas och slaskas oftast ner av de där mötena. Tiden ger ett sådant skönt rosa ljus över allting och slipar bort alla vassa kanter så bra. I mötet med verkligheten har det som var mindre bra en tendens att förstoras och fylla hela bilden.
Det visar sig. Blir nog bra. Eller inte. Men det går ändå.
Men man skall väl jobba. Sitter med Javascript. Är inte över mig förtjust. Alltså. Men det går. Jag tvingar in mig bäst det går in igenom det fyrkantiga hålet. För första gången i livet känner jag att det inte är sådär jävla roligt att lära sig nytt. Det tar emot. Jag hade gärna velat att någon annan gjort det här. Någon som gillat det. Som kunde gjort det bättre och bra just därför. Men finns det ingen annan så därför blir det bara jag kvar. Som alltså gör det. Fixar biffen. Alltså. Vilket jävla uttryck. “Fixar biffen”. Speciellt för en vegetarian. Borde såklart vara “fixar sparrisen”. Fast det blev såklart inte bättre det. Inte ett dugg. Nä, nu tillbaks till Javascript skiten. Fast ett ganska fantastiskt språk är det ändå. Det är bara jag som helst hade velat slippa lära mig det. Ja ni vet gamla hundar och det där med att sitta.
Jobba på!
