Month: June 2016

Jodå, det fanns en tid när jag ville bli rockstjärna. “Se mig” skrek allt inom mig. Ja och det fanns en tid när jag som den fysiker jag är ville ha Nobelpris och bli berömd för min gärning. Som beviset på mitt värde. Bara det. Men så gick åren och man förändrades så sakteliga. Allt det där folk säger och tycker om en betyder inte så mycket längre. Rätt vad det är når man en punkt där man inser att det där “se mig” egentligen är det sista man önskar sig. Man kan till och med tänkas sig att betala för att får bli osedd och för att bli lämnad i fred.

Ja jag sitter ute i trädgården och äter min lunch under ett blommande äppelträd och tänker sådär. Jag kan nämligen inte ha det bättre än jag har det där. Maten smakar bra, kaffet likaså, det är soligt varmt och skönt under det rikligt blommande äppelträdet som släpper sina brudklänningsvita kronblad i mitt hår när blåsten virvlar till i dess krona. Nej fan. Jag har inga stora summor på mitt konto, bokslutet för företaget är precis klart och visar på minus 67000, bilen är gammal, huset är i stort behov av renovering, de flesta kläder jag äger har minst ett hål. Ja det skulle alltså gå att klaga. Ja till och med deppa. Om man nu var av den sorten.

Men de röda siffrorna är ingen överraskning. Uppfinnare tjänar sällan pengar. Jag gör ändå det jag gör och kan fortsätta att göra det. En tröja med hål i går att bära ändå. Jag träffar sällan någon och gör jag det bryr de sig inte om sådana bagateller. Ja gör de det så går de bort ur mitt liv  i alla fall. Bilen tar mig fortfarande mellan a och b, för det mesta. Ja och så vidare. Livet är inte så pjåkigt. Jag kan sitter där under äppelträdet och må bra helt enkelt. Okänd, oupphöjd, men oftast lyckligare i hjärtat än man egentligen förtjänar. Att göra något man tror på. Ja att tro på något så starkt att man gör det. Det kan vara en belöning i sig. Att inse det kommer som bonus till det.

Så resonerar jag där under äppelträdet. Om sisådär tio år, som sjuttioåring, om man lever, vill jag kanske bli rockstjärna igen. Sånt där vet man aldrig. Man förändras alltså. “Se mig” igen.  Den andra sanningen att hålla sig fast vid jämte jämvikten. Men vi tar det då.

Ingen riktig fart här. Soffan mest i helgen. Bok, jag, täcke och K i den andra delen.  Men följt av ett försök till ett pass i en kall studio. Ett som ges upp. För kallt. Att sitta still i det kalla gör att märgen fryser. Det är svårt att tina frusen märg. Det vet jag sen gammal. Därför ger jag alltså upp. Vi bor antagligen i världens kallaste hus. Men musikaliskt elektroniska saker inställda och kalibrerade igen. Allt enklare nu. Mycket enklare. Bas, gitarr med el och gitarr utan el och sen en sångmick. Ja det finns ett sällan använt keyboard också. Det jag hjälpligt klarar av. Tillsamman kanske allt det där kan innebära musik igen. Själv hoppas jag på det. Knappast någon endaste annan dock.

Lite “tappa-sugen-läge” de sista veckorna. Eller också är det verkligen “gammeln”. Det vore väl verkligen på tiden iof. Att “gammeln” tog en. Att man bara satte sig ner framför tv’n och inte reste sig igen. Vore väl inte mer än rätt. Men där dör jag, så jag hoppas det bara är en tillfällig svacka jag är nere och inne i.

Ute blommar både äppelträd och körsbär och allt annat. Ett sådant där maximalblommningsår är det. Det går liksom inte att ta till sig. Det är för mycket. Fast det kan såklart inte bli “för mycket”, för man vill bara ha mer och mer och mer och mer av allt detta vackra. Ja och det brukar bli bortstökat på en vecka ett normalår (också växtriket har en hektisk agenda)  men i år har blommorna bara hängt kvar. Så man hänförs. Körsbärsträdet, den gamla damen, bor precis utanför mitt fönster på kontoret så man kan ha sämre utsikt just nu. Jag tar in, spar på minneskonto, det som skall plockas fram under en lång kall vinter, den full av misströstan, då som tröst.

Barn har väl sommarlov nu. Minns ni. Eoner av ledig tid framför sig. Bäst nu när den börjar, sommaren framför sig. Ja och det var verkligen oändliga somrar när man var barn. Nu tar de slut på en grisblink. Vissa år hinner man knappt fatta att det är sommar innan man får börja prata om den i dåtid igen. Man får försöka hinna med. Ta vara på de där gyllene ögonblicken av magi.

Har man kämpat ett år som lärare är det annars belöningens tid nu. Jag har upplevt två sommarlov som lärare. En helt magisk känsla att vara ledig en lång sammanhållen tid och ändå veta att det kommer in en lön på kontot. Absolut två av de bästa somrar jag har genomlevt faktiskt.  Ja och man vet att man förtjänar de där extra veckorna också för man har jobbat in dem under året. Inget kommer gratis. Lärare vore drömjobbet om det inte fanns rektorer och skolverk. Allt annat kanon. Med sommarlovet som grädde på moset.

Som företagare är det inte samma sak. Man är aldrig riktigt ledig. Det känns aldrig riktigt så. Tanken på pengar som skall in, måste in, ligger alltid där och lurar.  Mailboxen är aldrig heller helt tom. Det finns alltid något att ta tag i. Det spelar ingen roll om man kallar veckorna man lever i “semester”. Det där företaget rullar på ändå. Måste det. Har man aldrig varit företagare tror jag det är svårt att förstå att man kan välja det där frivilligt. Fast det gör en del. Om inte stannar världen. Tro inte annat.

Fast två veckor ledigt skall det bli i år. På riktigt. K har en synnerligen uppsplittrad semester. Det går liksom inte på annat sätt i hennes jobb. Men två veckor sitter ihop. Jag hänger med då. Tar ledigt “på riktigt” jag med. Optimalt vore såklart att åka långt, långt, jättelångt bort de där veckorna. Fly.  Men vi blir sannolikt hemma. Som vanligt. Trädgården är räddningen. Hängmatta, grill och blommor. Kanske blir det Winnerbäck i sommar dock. Som en utflykt ut i excesserna. Det som är vardagsmat för andra. Ja och bilturer. Hölick. Skogsbilvägar. Man får hitta på det man kan. Kanske bada som man föddes i en tjärn som man råkar hitta. Sommar. Solen går upp vid tre nu. Ner strax innan elva. Det blir aldrig riktigt mörkt. Fantastiskt är det. Hälsinglands tak har nåtts av det magiska ljuset.

Syrenerna här utanför är på gång. Hör till att de finns vid en gammal skola såklart. Men någon idiot sågade ner de stora buskar som fanns här tidigare. Vi har kämpat många år för att få tillbaks dem. Det är inte lätt. Rådjuren älskar dem och de växer i maklig takt.  Men några blommor blir det ändå varje år. De som är själva doften av sommarlov. Den som tillsammans med liljekonvaljer för en in i sommartiden på riktigt.

Solen lyser utanför fönstret. Den 24’e börjar Sommar i P1. Det är enklare tider. Sommarlovstider. Ett sista ryck till. Sen sänker vi tempot. Går all in för den Svenska sommaren. Den som är vår och allas och helt gratis. Kluckande vatten. Solregn. Ljumma vindar. Glass. Stekande sol. Slöa morgnar med frukost ute.  Midsummer och Allsång på skansen. Fjärilar och koltrastång. Öppna fönster. Humlesurr. Alldeles alldeles underbart.