Morfar, den allvarlige mannen tvåa från vänster. Bilden tagen på en släktträff i Ejheden sommaren 1966. Han är en av Törnshans pojkarna. Jag hörde historierna om dem av de gamla på Träförädlingen. I varje slagsmål som förekom i Ovanåker så var dom med, ofta var det en av dem som startade alltsammans. De slogs, söp och lägrade kvinnorna. Broder Gustaf rymde till slut till Kanada efter att ha gjort en ung kvinna med barn, ansvar var inte hans grej, tydligen. De andra blev bönder. Kanske blev det till och med folk av dem allesammans. Till slut. När de lekt av sig. Morfar hade alltid kvartingen i skåpet i kammaren, för fingästerna, kaffekask och sockerbit, full såg jag honom aldrig.
I kyrkböckerna läser man om Hansen-Törn som kommer som soldat och överlöpare från Norge 1807, det som är Danskt. Det är Napoleonkrig. Några år senare,1814, blir Norge Svenskt. Hansen-Törn fortsätter som soldat i Hälsinge regemente. Vad var han med om? Varför bytte han sida? Förfadern och anledningen till den här släktträffen.
När jag tittar på kartan över Ejheden så finns Törnsberget utmärkt. Är det en slump att ett av bergen heter så just där? På de andra bilderna från släktträffen en kvinna, ett hus och andra människor som jag inte känner. Jag minns och kan ändå inte historierna härifrån.
Fast jag är med på bilden. Jag står där framför dom andra som en länk in i framtiden från den där norrmannen som bytte sida när Napoleon erövrade världen. Lill-Karin, kusin till min mamma, har en hand på min axel. Hon som, sas det, gömde tusenlappar i tidningsbuntarna senare i sitt liv. Jag cyklar fortfarande på hennes cykel med dubbdäck. En tavla hon målade ligger på vinden. Albumet som hon skrivit “Till Lars-Åke” i och klistrat in bilderna från släktträffen i är det jag sitter och bläddrar i.
Det här är den enda bild jag har på morfar. Mannen från mammas del av släkten. Jodå det fanns två söner också. Men annars är det kvinnorna som var och är de starka, nu som då, i den delen av släkten. Mormor såklart, bondmoran, hon som slet på gården, före henne gammelmormor. Hon som rökte sin pipa och som aldrig gifte sig. Hon som koppade folk och stämde blod, födde två döttrar. Kanske kunde hon som få se in i framtiden då när inga andra såg den. Kanske såg hon redan då oss som sitter här idag. Vem fanns det som lyssnade?
Jag sätter in det där gröna albumet i hyllan igen. En dag skall jag leta upp Hansen-Törn i Hälsinge regementes rullor och försöka få mer information om vad och varför och mer exakt försöka ta reda på var han kom ifrån. De ständiga frågorna. Sen kanske jag skriver hans historia, fyller i det jag inte vet med fantasin, som man kan, om man vill, göra utan ansvar, som historieberättaren. Fast troligen gör jag inte det såklart. Överlåter den historienedteckningen åt en av de starka kvinnorna i släkten. Till en av dem som ännu (kanske) inte blivit född.
