Jag bokför, den där sista bokföringen innan semester, ja fast det är två veckor till den, men ändå. Det går sådär. Bokföringen. Jag vaknade vid fyra i morse och kunde inte somna om. Visserligen en förbättring jämfört med igår då jag vaknade vid tre och inte heller kunde somna om. Hur som helst hjälper inte insomnia när man sitter och avstämmer bokföring. Funderar allvarligt på att skjuta upp det hela till imorgon. Men den då uppenbara nackdelen att det tär på tid som jag behöver till projektjobb.
Så jag skriver lite blogg för att komma ifrån en stund. Skolkar heter det väl på klarspråk. Jag borde inte men gör ändå.
Ljuset är kvar där ute. Men inte länge till nu. Skall man uppleva de ljusa nätterna i en skog nära sig så är det nu det skall ske. Vi funderar på att sätta oss på en backe nära bäverdämningen och titta på bäver. Vi får se om det stannar vid en fundering. Det gör det nog om tröttheten följer med in i helgen.
K har semester. En vecka. Splittrat i år. Jag har alltså inte semester. Men det kvittar. Regn nästa vecka. Jag kan lika gärna jobba. Ja och jobb finns det. Jadå, också när alla papper är på plats.
Folk reser kors och tvärs i världen. En del vandrar i fjällen. Andra trängs i sina båtar. Åter andra spelar golf i Skåne. Andra i Norrland. Andra turnerar. Upp coh ner och kors och tvärs. Vissa är bröllopsgäster i främmande land. De förlorade blir inte nykter förrän dagen för semesterns slut. Vi, vi sitter här vi. Det är väl egentligen skit såklart. Men det finns dagar när det inte är alls så dåligt faktiskt vilket torde framgå för läsare av den här bloggen. Men det är klart, det beror på hur man läser. Vilket filter man läser med. Varsågod säger jag. Använd vilket filter du vill. Du har tolkningsföreträde. Jag vet vad jag menar med varenda ord jag skriver. Jag tar inget som helst ansvar att den tanken som finns i orden och meningarna verkligen når fram till dig och in i din hjärna. Friheten är helt och hållet din, projiceringarna också.
Microchip masters i Berlin i September. Hur gärna skulle jag inte velat åka på det. För tekniken. För utflyktens skull. För att lyfta en meter. Ja, jo, jag vet. Jag är alltid ensammast i världen på de där tillställningarna. Har aldrig någon att åka med. Alla andra känner varandra eller någon. Åker i par eller triss eller kvartetter. Jag själv. Alltid. Man vandrar alltså omkring ensam i staden. Visst pratar man med en massa människor. Men det blir liksom inte med något djup. Men det lyfter i alla fall. Den där metern. För det där solitära är ju detsamma här också.
Fast nu spelar det ju ingen roll. Jag kommer inte dit. Inte i år heller. Bara en dåre tror att han gör det nästa år istället. Alltså tror jag det. Befäster det galna i mig. Så det inte är någon tvekan om hur det står till.
Borde köpa slokhatt. Som Lidman. Hans.
Sen en revolver.
Men skjuta bara lösa skott. In i öppen mun.
Vad det nu skulle vara för nytta med det.
Hans sköt sig på riktigt. Med sin revolver. Hur plågad är man inte då?
Där är jag inte ens nära. Inte idag. Inte på många år. Men en gång var jag så ledsen att jag tänkte kanske… men sen kom jag överens med han/hon/det/gud att leva det här livet tills det tog slut. Hur det än blev. Det tänker jag hålla. Ja det låter som om jag fick kontakt men icke. Envägskommunikations var det. Jag resonerar med han/hon/det/gud lite till vardags nu med. Det hjälper. Om man nu som jag tror att matematiken är guds språk och att allt som finns, japp, det är det som är han/hon/det/gud. Och dör man så blir man ett med allt det där igen, för det var man ju före. Annat föds och tar ens plats bland de levandes. Som såpbubblor i universum som lever en stund och sedan dör. Det finns inte en enda såpbubbla som överlever för evigt. Alla poppar till slut. Ja och det gör ont när den där bubblan man färdats bredvid en sträcka av sitt liv, eller hela, spricker. Man blir så jävla ensam. Men förr eller senare spricker man själv. Man är inte ensam längre. Blir en del av allt det där som finns. Ja och det är mycket som finns. Det vill jag bara tala om. Jättemycket. Japp liv också.
Det naturliga tillståndet är nog att vara död. Levnaden undantaget. Kan det vara så?
Vad vet jag?
Jag är väl ingen profet.
Men fan vad jag har funderat genom åren.
Inte blivit klockare för det.
Det är bra. En bra insikt.
De som tror att de är klockare är alltid de som är dummare.
Borde inte det nedtecknas som en lag. Ungefär som jämvikten.
Ja någon guru med vitt skägg får väl göra det. Själv tror jag att jag lägger mig och sover ändå. Skjuter upp bokförandet till imorgon då jag förhoppningsvis har en hjärna som är mer alert än vad den är idag. Om inte får man väl skjuta upp igen. Jag har egentligen ingen brådska. Vill bara pyssla med det där jag vill pyssla med. Skyfflar därför bara undan det jag INTE vill syssla med först. Jobbar alltid så. Tråkigt först – roligt sen. Sällan hinner jag fram till “roligt”. Metoden svaghet. Fördelen är att det som måste göras ofta faktiskt blir gjort.
Men så kul har jag således sällan. Om jag analyserar situationen.
Eller har jag det?
Jo kanske.
Fast skit i samma. Jag tänker för mycket som K brukar säga. Man skall ge sig hän. Jo jo. Hon har rätt såklart. Som vanligt.
