Idag, förvånad, en före detta arbetskamrat skickar mig ovanstående. Hen idrottslärare, ung, vi är så olika, och jag tror att det är just därför jag blir så glad av att få det där meddelandet. Ja jag behövde höra det där också idag. Det har varit tungt och uppförsbacke ett tag och jag har fått gneta dit varje kodrad in i min editor under några veckor. Då värmer sådana här ord (även om de gäller en av mina texter inte min kod). Ord som inte hade behövt sägas, som det ofta är, men som sas ändå för att göra gott. Just det, det sista, gillar jag mest, att någon väljer att göra gott, skicka iväg det där positiva. Speciellt om det, som här alltså, kommer från ett helt oväntat håll.
Jag sparar de där orden i en folder på min backupdisk. En folder för sämre tider. Jag har hittills aldrig tittat igenom den igen men den innehåller väl ett hundratal liknande kommentarer om olika texter jag skrivit vid det här laget. När och om allt blir mörker så har jag den i beredskap för att lyfta upp min själ upp i ljuset igen. Som självhjälp – kanske som en livräddare.
Nej “skriv en bok” kommentarerna hamnar inte där.
I sammanhanget skall man också betänka att jag har en hel vägg här på kontoret med det negativa. Det som skulle kunna dra ner mig till hagelbössan i munnen och tryck av nivån. Men som inte gör det. “När man bryr sig lika mycket om berömmet som man gör om det negativa så är man framme” sa någon. Ja ungefär så. Jag har kommit en bit på den vägen. Den svänger inte så jävla mycket den där självkänslan längre när man hör åsikter om det man gör. Men helt klarar men det såklart inte. Ja om det var så så skulle jag ju såklart aldrig ha skrivit det här blogginlägget. Eller för den skull fortfarande ha den blödande taggen kvar i bröstet efter PO Tidholm’s: “pladder“.
I min familj var man sällan uppmuntrande. Men man var tillåtande vilket gjorde att det fungerade i alla fall. Men jag minns att jag ofta var avundsjuk på kompisarna i bandet som hade föräldrar och syskon som satt där i publiken när det var en spelning (på dagtid). För att uppmuntra helt enkelt. Det skulle aldrig ha hänt i min familj. Man fick liksom gissa sig till den där uppmuntran, ja och man visste att den fanns där, helt säkert, bergfast, men det uttalades aldrig. Ingen sa “BRA”. Aldrig någonsin. Man förväntade sig inte det heller. Det fanns där indirekt eftersom ingen sa “dåligt” heller. Därför blev jag oerhört förvånad när min bror sa att han gillade det jag skriver för några år sedan. Paff rent ut av. Det var ungefär på samma nivå som dagens positiva överraskningsbakelse. Helt oväntat.
Nu glad alltså. Lagom glad. Jobbar vidare som vilken annan dag som helst. Såklart. Skyldig att ge någon annan en liknade kommentar för att bli kvitt och nå jämvikt. Den jag tror mest på.
.
