Categories
Swedish

Ljusdals Bryggeri – Visionen som blev sann – BEERTOWER

Ljusdals Bryggeri (länk till hemsida), beläget i gamla lokstallar i centrala Ljusdal, är ett nytt och fräscht mikrobryggeri i Sverige. Företaget har följande motto ”Vi ska med stolthet producera hantverksmässigt producerad öl av hög kvalitet, tillverkat utifrån ett sunt miljötänk.”Vi kontaktade dem för att höra historien om hur allt började samt se hur bryggeriet ser på framtiden. Ägaren Per Löfgren, med ett förflutet inom IT-sektorn, tog sig tid och svarade på våra frågor.Ägaren Per Löfgren – Ljusdals BryggeriPresentera dig och Ljusdals Bryggeri för våra läsare, vilka är ni, hur är arbetsfördelningen, kapacitet mm?Ljusdals Bryggeri startade produktionen hösten 2015 så vi är ett färskt tillskott på den svenska bryggerihimlen. Jag som driver Ljusdals Bryggeri heter Per Löfgren och är utbildad bryggeritekniker och sköter det mesta på bryggeriet men har god assistans av familjen, även min hustru är verksam i bryggeriet och sköter det administrativa men är även med och tappar öl. Vårt bryggverk är ett engelskt bryggverk med kapacitet på 1000 liter per brygg. Vi har i nuläget fem kombinerade jäs- och lagertankar som är mantlade med temperaturstyrning på varje tank. Vi har en begagnad tapplina med god kapacitet som gör att vi kan växa och vet att vi har en hög och bra nivå på vår tappningsanläggning vilket vi tycker är en viktig faktor. Berätta bakgrunden till bryggeriet. Hur började allt?Jag har personligen väldigt länge burit på en dröm och en vision om att en dag öppna ett eget bryggeri och kommer ihåg att jag när jag slutade gymnasiet (för 20 år sedan…) sa att jag en gång skulle ha ett eget bryggeri och nu var det dags. Från början var vi två delägare i bryggeriet men livet som bryggare passar inte alla så jag är nu ensam ägare till bolaget. Som för många andra har jag en hembryggarbakgrund där det har testats en hel del med olika typer och sorter. Jag har drivit eget företag inom IT-sektorn under ganska många år och har även varit anställd i diverse olika chefsroller vilket har gett en bra bakgrund till mycket med det som krävs för att driva och utveckla ett företag vilket långt ifrån allt hänger på bryggningen utan det är väldigt mycket annat med finansiering, marknadsföring, samarbeten, leverantörer och så vidare som måste fungera för att det ska bli en fungerande verksamhet av ett bryggeri. Parallellt med mycket annat har jag under tre terminer också gått bryggeriteknologiutbildningen på distans från Ludvika vilket har varit en bra del i allt också med bra kunskaper och en hel del kontakter inom branschen. Berätta lite om ert tänk, vart får ni inspiration ifrån och hur ni gör när ni tar fram en ny ölsort?För oss är miljö och hållbarhet viktigt så vi satsar på att ha ekologiska råvaror i så stor utsträckning som det är möjligt. Inspiration kommer mycket genom att testa andras öl och hitta delar där som vi tycker om och själva kan förädla och jobba vidare med. Vi vill gärna få fram öl som uppskattas av många men ändå ger ett tillskott till breddningen av ölmarknaden och får fler att upptäcka hantverksöl och vågar testa fler öl från oss och andra små bryggerier. För oss är det lokala också viktigt och vi jobbar en hel del utifrån namnsättning som har med det lokala att göra men ändå med en möjlighet och ambition att nå ut till hela landet. På våra etiketter har vi gjort så att en lokal konstnär får reda på baksidestexten, grundfärgen och ölets namn och utifrån det får den personen göra en egen personlig tolkning, det har gjort att vi har en enhetlighet men ändå personliga etiketter samtidigt som vi lyfter fram grymma personer i vår närhet. När vi gör en ny sort så brygger vi den först i liten skala på vår Braumeister och låter flertalet personer vara med och tycka till utifrån vad vi vill lyfta fram. Berätta vidare om era ölsorter, vad är skillnaden mellan dom olika ölen, malt, humle mm?I nuläget har vi fem olika ölsorter i vår portfölj om vi räknar in även vår folköl som är ”småsyskon” till en av våra starköl. De sorter som vi idag har i vårt utbud är Ljusdaling (4,8% vol) som är en amerikansinspirerad pale ale med pale ale malt som bas och en ljus karamellmalt för smak och färg, den är humlad med Columbus och Cascade i flera olika givor. Ljusdaling folköl (3,5% vol) är gjord på samma bas men med en andel vetemalt för skumkrona och kropp i den lite mer alkoholsvaga ölen. Vi har även Riffs in i a Bottle (4,9% vol) som är en Amerikansk Brown Ale med maltbas från pale ale, mörk karamellmalt och biscuit-malt, humlen är där en liten andel Columbus och en hel del Northern Brewer. Braköl (5,0% vol) är en pale ale som ligger väldigt nära en smash-öl då det är enbart pale ale-malt och sedan Northern Brewer samt en gnutta Mosaic på slutet. Vårt senaste tillskott är Ljusnan Lager vilket är en modern lager gjort på pilsnermalt och ljus karamellmalt med tjeckisk Saaz-humle i. Storsäljaren Braköl[/caption

Source: Ljusdals Bryggeri – Visionen som blev sann – BEERTOWER

Categories
Bilder

Nazaré

Categories
Betraktelser & Berättelse

“Länge sedan sist”

229043252_4041a5da-1bec-4508-ab71-66b7c38f0786
En “gammal kamrat” hör av sig. Det är alltid lika roligt. Speciellt för en grå gubbe som inte ens varuhusens automatiska dörröppnare brukar “se”. Jag får nämligen normalt vänta på att någon annan skall gå in så att jag också kommer in genom de där “automatiska” dörrarna. Tänk den gråe mannen i “Macken”, fast snäppet värre.
 
Men då och då hör ändå någon av sig. Man inser att man finns, existerar, och gör det också utanför sitt eget huvud. De inträffar nästan alltid på sommaren de där “hej det var länge sedan” kontakterna. Sällan under resten av året. Oklart varför. Men kanske tittar folk mer i bakspegeln under den delen av året än under resten. Rör sig bakåt i tiden. Minns. Kommer på att de där perifera kontakterna finns.
 
Ja och man pratar såklart. Om vad som hänt sen sist man sågs och om livet och en kvart blir en timme och det rinner på och blir månadens längsta telefonsamtal. Man är överens om det mesta. Det har kommit barnbarn, gjorts affärer, och levts ett liv i upp och nedgångar. Ja och det är som om man pratat varje vecka sedan man sist sågs, inte ett samtal med femton års mellanrum.
 
Ja och så avslutar man. “Jag tittar in någon gång”. “Visst”. Man skall ringa. Hålla kontakten. Bättra sig. Men så blir det ju aldrig. Lever man tills det är dags igen så stöter man på varandra på ett sjukhem eller ett äldreboendet nästa gång. “Jaså sitter du här också?…”
Categories
Betraktelser & Berättelse

Minnet av Lars

Jag har följt många till gravarna och en sista vila nu. Jag är i den åldern. De flesta har haft ett helt och fullt liv, fått sitt, några har inte alls fått leva klart, ryckts bort alldeles för tidigt, haft mycket kvar att ge. Som det är. De gamla släktingar man har kvar är ensamma för att deras vänner redan är döda. Ju fler år man lever, desto färre av dem man hade omkring sig finns kvar. De spontana besöken från vännerna blir färre. Det går inte längre att minnas alla man borde minnas när man står där vid kyrkogården i kylan och tänder ett ljus för de döda med darrande kalla händer.

Dagens datum kommer jag alltid att minnas som det datum när en vän gick bort. Jag har två nära vänner som gått före mig. Både saknas mig hela vägen in i hjärtats inre kamrar för jag trodde i min enfald att vi hade tid kvar, att träffas, gott om tid, att sladdra om gamla minnen, ta en öl tillsamman, bli småfulla, skratta. Men så blev det inte. Tiden räckte inte till för det. Vi skulle ha träffats tidigare än vi gjorde. Varför använde vi oss inte av de trettio år vi inte sågs på på ett bättre sätt?

Men ingen är på riktigt död så längre någon minns dem. Det tror jag på.  Så jag minns Lars Jonsäll idag. Som en bra kamrat och en god vän. Eller kanske är det bara minnet av honom jag minns. Vi sågs ju inte på så många år. Jag fick äran att sjunga på hans begravning. Och jag tog adjö av honom i bilen på väg till den med Scorpions på högsta möjliga volym i de skorrande billiga högtalarna. Precis som vi satt och spelade samma låtar för trettio år sedan i en annan bil. Fast tametusan om inte min röda Renault blev förvandlades till en vit Amazon just den vackra morgonen på väg mot Ovanåkers kyrka och att Lars igen satt där bredvid mig sjungandes, nej skrikandes,  med i varje låt hela vägen fram till parkeringen där utanför Ovanåkers kyrkan där färden tog slut den där underbart vackra sommardagen då gråten satt som en stor klump i min hals från morgon till kväll.

Ja och så skrev jag en låt tillägnad honom såklart. Det är ju sådant sådana som jag gör. Patetiska figurer, men jag vet att han förstår varför den måste bli till, ja och det kändes liksom bra att göra det. Sorgebehandling. Ett skitlåt såklart. Men en som kommer från hjärtat då ändå, och nog borde väl det räknas. I alla fall lite, lite gran.

Rockat fett var du nu är kompis! Jag glömmer dig aldrig!

Det här är min låt till Lars

Categories
Recept

Konsten att göra Kikärtsfärs

New photo · Album by Martin Granestrand

Source: Konsten att göra Kikärtsfärs – Google Foto

Categories
Betraktelser & Berättelse

JA! säger jag

3303064_1200_675

Regnvädersdag. Jobbdag alltså. Och jag jobbar. Men det är inte med den vanliga koncentrationen. Men det är som det är. Framåt går det i alla fall även om det tycks röra sig däråt med snigelfart.

Jag behöver komma loss.

En bekant rör sig genom Sverige med lätthet nu i dagarna. Semester. Jag följer lite (positivt) avundsjuk de olika stoppen. Precis vad vi skulle behöva göra också såklart. Komma bort. Komma ut. Känna friheten. Jag vet ju att det är där skon klämmer just nu. Man måste åka bort ibland för att känna att hemma är bäst. För så blir det nästan alltid när man reser bort. Det är skönt att komma hem. Fast egentligen är jag en sådan som kan leva gott precis där min hatt läggs. Fast det nog mer handlar om där min dator är inkopplad eftersom hatt saknas. Jag har inget utvecklat rotsystem någonstans längre sedan jag flyttade från Edsbyn. Ensam kommer jag känna mig var jag än befinner mig. Egentligen är det rätt sorgligt att det är så. Fast inget att grina för. Såklart.

Men i år blir vi hemma. Bara hemma. Man får hoppas på kusten och Hölick. Mer blir det definitivt inte. Fast det duger såklart. En isglass och havet och man är i mål.

Fast jag är bjuden på fest i slutet på månaden. JAG! Jojo. Det hör inte till vanligheterna. En gammal kompis från förr som fyller jämt. De skall gratuleras och pratas minnen. Vi har inte setts på 39 år. Han vet inte att vi kommer några stycken. Hans fru har arrangerat alltihop bakom hans rygg. Stackarn. Jag skulle inte vilja vara med om dylikt. ALDRIG! Men hon vet förhoppningsvis vad hon gör hans kvinna. Nej henne kände jag inte förr. Tror jag. Hur som helst frågade hon om jag ville komma. Ja och för en gång skull svarade jag ja. Inte heller det hör till vanligheterna.

Vänner från förr finns företrädesvis i Edsbyn. Som i det här fallet då.

Det är lustigt att jag sitter och skriver det här. Trotts att det saknar mening, är ett oerhört slöseri med värdefull tid och inte ger ens mig speciellt mycket. Ja och en jävla massa ord har det blivit nu genom åren. En helvetes massa rent utav. Men lite utloppsventil blir det ju ändå. Bättre än en dagbok ändå tror jag nog även om dagboken har den fördelen att man inte alls behöver censurera sina tankar alls utan kan härja helt fritt. Lite måste man ju ändå anstränga sig här ändå i det avseendet. För att inte såra människor. I alla fall för att inte såra de som inte tål det och inte är värda att såras. Det finns några sådana också. Men lika många är det såklart som förtjänar att släpas i smutsen. Jag själv, kommunchefen i Ljusdal, ja och några till alltså. Regel: Man måste alltid börja med sig själv om man skall ge sig på någon annan. Kasta sig frivilligt i latrinen och slicka i sig. Sen kan man ge sig på andra som förtjänar skit.

Man skall tjäna sina pengar innan man gör av med dom.

Om man kan. Ja då är det en bra regel att leva efter. I alla fall om man vill vara fri. De flesta vill inte det. Får dom bara höra att dom är bra ibland så gör dom vad som helst för den som delar ut berömmet. Precis som hundar.

Nu forsar det ner vatten från himlen där ute. Norrtälje har det tydligen värre. Det simmas under viadukterna – bildbevis i Aftonbladet.  Inte så illa här. En rejäl rotblöta bara. En rotblöta som är välbehövlig dessutom. Från vår kulle rinner det ändå bara ner i dalen hela alltet. Risken är bara att vi och huset följer med hela vägen ner om det blir för jävligt. Men blir det så illa så har man varit med om det också såklart. Man är beredd på allt.

Jag hugger av en tå, nu, därför att ett avhugget öra redan är upptaget. Man vill bli ihågkommen. Men det blir man ju inte. Och vill man bli ihågkommen förresten? Jag har verkligen skrivit ner instruktioner så att jag lämnar historien samma dag om jag lämnar världen. Ungefär som jag kom in i den.

Jodå det finns dom som gärna knipsar av ett finger för att komma med på TV. Jag tillhör inte dom. Min avhuggna tå skall katterna ha. De är hungriga. Inget annat.

Hur som helst är det gott att leva. Men jag vill ha värme så att jag får klaga på hur jävla hett det är och på att man inte kan sova. Ja vill ha så varmt så att man svettas där i sängen med bara ett lakan på sig, så att man måste ta av sig allt. Ligga där och svettas och plågas ändå, som 1994. Visst var det då? Finsommaren. Fotboll, guldgräveri i USA och en 100-års sommar. Ja vi satt till och med uppe och tittade på fotboll om nätterna. Svettades genom natten. Byggde fläktanordningar på kontoret. Ja dom finns nog kvar någonstans. Ja jävlar. Men det känns långt borta det där nu. Och vi är inne i halva jävla juli. Sommaren är för helvete  snart slut. HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP mig! Har den ens börjat? Eller är det bara här.

Whiskysugen. Det var ett tag sedan ett glas rann ner för min hals nu. Förbannat länge sedan om man tänker efter. Måste nog åtgärdas. Det får bli en billig halv i plastflaska. Hrmf…