Jodå jag vaknar klockan tre. Dvs huvudet vaknar. Kroppen har inte gjort det. Vill ligga kvar men vad gör man om huvudet sätter raketfart och funderar och tänker, som kropp åker man bara med. Och nej, det hjälper inte att tänka rationellt heller. Den där rationella tänkande delen, som är “jag”, där inne i huvudet biter inte på den i raketfart funderande. Den som vill älta saker. Lösa alla världens problem där mitt i natten.
Ja efter en timme ger jag upp och lyfter boken från nattduksbordet. Därförinnan har jag stoppat in myggfönstret så att svalkande vindar far genom rummet. K ger halvsovande sitt godkännande till den operationen. Bok fungerar alltid. I så många år har jag använt boken och texten som barriären mellan full hjärnverksamhet och sovläge att jag automatiskt somnar efter en stund när jag läser. Något som såklart är irriterande när man bara vill läsa och inte somna. Men här i natten, den som börjar bli morgon, fungerar det. Efter ett kapitel kan jag lägga ifrån mig boken och somna.
Det är sällan jag har svårt att sova. Ja nu för tiden. Efter upptäckten att skönlitteratur är precis det som en högvarvig uppfinnarhjärna behöver för att tagga ner innan sovande. Men såklart händer det mig också. Då och då. Det finns för många problem som behöver lösas i mitt liv som i alla andras liv.
Facklitteratur fungerar inte alls kan jag f.ö. nämna. Får motsatt effekt. Det är ju tur eftersom jag nyttjar sådan litteratur hela dagarna och det vore oroligt om man somnade på jobbet.
Nu när det är morgon ,och jag sovit en extra timme, för att jag kan, så har jag tekoppen här bredvid mig. Ja vanligtvis är det ju te,som sig bör i tekoppen, sen kaffe till lunch. Giftintag. Grader av. Ibland behövs det mer gift och då tar man kaffe både morgon och middag och ibland kväll. Men det vanliga är alltså te, kaffe, ingenting eller te, kaffe, te. Vid dagens hållpunkter. Te är mindre brutalt än kaffe något vis. Te smeker igång en. Lite “gomorgon älskade vän, det är dags att vakna nu” medans kaffe liksom ger en en smocka direkt “vakna nu din gamle skitgubbe, det finns mycket att göra idag”. Ja olika dagar behöver man olika.
Som om du ville veta. Du som läser. Det vill du såklart inte. Jag skiter i vilket. Faktiskt.
Bo Nilsson borde bli årets Loosbo. Om han redan blivit det borde han bli det igen. Snacka om att jobba för byn i skymundan under alla år.
Fast jag har såklart ingen talan i det. Loosbo blir man inte i brådrasket. “Årets Loosbo” skulle jag vägra. Men ingen som helst risk att jag behöver sätta den vägran i verket dock. Tror tamefan vi har trettioårsjubileum som boende här i år. I alla fall K. Jag pendlade till Stockholm första året. Trettio år. Ja jävlar! Varför flyttade vi inte medans vi kunde?
Annars mår jag rätt bra. Faktiskt. Har något i kroppen som tröttar mig men det kan lika väl bara vara åldern. Har ju aldrig varit såhär gammal så vad vet jag. Men överlevnadsbart. Som det är. Ja man kan lägga fler krämpor till det såklart. De kroniska. Men man skall inte hållas så in i helvete med sina sjukdomar. Man får hålla fast vid livet istället. I alla fall så länge man orkar. Fattar ju att man som allvarligt sjuk inte orkar annat än att leva sjukdomen. Men orkar man tror jag man skall koncentrera sig på annat.
Fast jag varken bestämmer eller sätter regler. Såklart. Vill inte ens det. Låt alla göra vad de vill.
Fast jag får inte tycka om vad jag vill såklart. Tydligen. Det blir så stort det lilla ibland. Fast där är jag såklart bara dålig hela vägen. Har svårt att förstå varför. Kanske är det rätt och riktigt. Men av sådan blir jag bara ledsen. Riktigt ledsen. Fast småsaker är såklart inte är det mest viktiga ens i mitt liv. Orkar inte med tjafset. Har nog ändå. Skogen räddar mig som vanligt.
Vi ser traditionsenligt på “Allsång på Skansen” igår. Det är temefan ett unikum det där. De tuffa grabbarna och tjejerna står bredvid de gamla tanterna och farbröderna och sjunger allsång. Ja med samma välvilja och samma glädje. Folk av olika samhällsklasser och olika, ja olika på alla sätt. Blir glad av att se. Just det där. Lyfter mig. De som spyr över fenomenet är så skadade att det inte knn njuta längre. Det är som mest synd om just dom människorna av alla i hela världen. Som egentligen inte lever. Som inte kan skratta åt det absurda man själv finns i. De som har en pinne uppkörd i rumpan hela vägen upp till halskotorna.
Men alla gör som dom vill.
Om man låter andra göra det.
Och inte skadar andra.
Så om hatarna stannar i sina instängda rum kan dom sitta där och hata. För mig. Bitterjävlarna. Fel-på-allt-utom-dom-själva-jävlarna.
Fast nu skall vi inte bli sån.
Soligt. Men kallt i Los. Blåser. Hårt. Men huset pallar. Man borde kanske ge sig ut på blocket och kolla priset på en segelbåt. Den man aldrig kommer att köpa. Det som inte gör något. Eftersom det är ett nöje i sig att kolla. Ja det handlar om 8000 kronors båtar. Inte 800 000 kronors båtar. Alltså inte helt omöjliga drömmar. Jag vet bara inte om jag vill ha en.
Men resa vill jag. Det är det enda jag inte riktigt har uppfyllt i livet och skulle vilja ha uppfyllt. Men drömma kan jag. Grattis och gott är det och drömmarna tar mig till en hel massa platser när som helst. Gott det också. Näst bäst.
