Det är tidigt när lill-katten och jag går ner till kontoret, jodå katten springandes först ner för trapporna. Äkta sommarmorgon. Sådär tyst ute som det bara kan vara en sommarmorgon här på kullen med det gula huset. Man kan möjligen höra en enstaka bil åka förbi nere på stora vägen, den som för en storstadsbo är lilla vägen, men inga andra ljud. Huset sover. Kulle sover. Byn sover. Ja tamefan om inte hela världen sover i fred och frihet denna morgon.
Ja det sista kan man såklart bara inbilla sig. När jag tänker den tanken så torteras det och våldtas det med frenesi runt om i världen. Så mycket skit händer i samma stund som man tänker den tanken, eller skriver meningen, att man undrar varför den sommarmorgonsbubbla man sitter i den här underbara sommarmorgonen inte på egen hand brister med en jävla smäll och får en att vaknar upp, samfälligt uppvaknade, alla vaknar av smällen, eftersom alla bubblor spricker, japp varenda jävla semesterfirare, och att hela förbannade slöhögen bestämmer sig för att göra slut på förtryck och plågeri i världen och skapar en Edens lustgård av världen utan att blanda in en endaste förbannad jävla gud i det hela.
Finns det något som mer än föreställningen om en levande gud som har skapar mer elände i världen? Inte fan behövs det en djävul för det!?
Men vi har det ju såklart så behändigt och bekvämt i våra bubblor. Vi är så bra på att mörka världen runt omkring oss vi som kallar oss friska. Men kanske kan de ständigt oroliga, sjuka, se verkligheten som den är. Vem skulle inte bli sjuk om man inte kunde filtrera? Kanske är de bara inte så blinda som oss andra och att det är därför de mår dåligt.
Det skulle kunna vara så.
Eller hur?
Men majoriteten bestämmer såklart vad som är friskt, sunt och vettigt. Så “Smartare än en femteklassare” på lördagskvällen, tittandet och skrattandet under den timme det sänds, är ett av kriterierna för en god och värdefull samhällsmedborgare.
Tamefan!
Själv klickar jag bort nyhetsbreven från Amnesty olästa. Jag känner mig som en skit varje gång. Ohyggligheterna är så många och man borde göra något. Men just nu klarar jag inte av det. Kan inte ta in mer skit. Papperskorgen i mitt emailprogram är därför min räddning. Skäms såklart. Åtminstone det där borde jag kunna göra för en annan medmänniska. Det finns ju så många andra jag inte hjälper. Men jag gör det inte. Klara det inte just nu.
Mörker.
Såklart. Som om man inte visste det förrut…
Men man filtrerar alltså. Har en skön morgon med lill-katt och kaffe. Kanske kan man i alla fall tillgodoräkna sig något för att man tänker de där tankarna. Men knappast. Inte är det stor skillnad att göra det mot de som aldrig någonsin tänker på en annan människa utan att samtidigt tänka på något som ger vinning för dom själva.
Lever man ett liv så lär man sig ju saker. Det jag verkligen lärt mig är att de som skiter i andra och skor sig själva är de som får ut mest av livet här på jorden. Man skall inte ha så mycket samvete. Köra på bara. Ta för sig. Skita i konsekvenserna. Det är där du har lyckan. Allt det där andra är för oss som läste Disney när vi var barn, som blev ilurade att det finns något bra med att göra gott i världen. Men vem fan har någonsin fått något tillbaks av att göra gott? Inte en skit. De har blivit utnyttjade. Varenda förbannade kotte.
Den historien borde man berätta för de yngre. Skit i andra och tänk bara på dig själv, rösta på Moderaterna. Bli Moderat. Bo i en gated community. Så du slipper se pöbeln. Förlorarna.
Men likförbaskat är det en underbar sommarmorgon här på kullen med det gula huset. Det går liksom inte att komma ifrån det. Svårt att inte njuta heller. Lill-katten hoppade precis ut genom fönstret. Hon har sitt. Blir uttråkad efter en stund här inne. Vill leva. Hon är ung, skön och nyfiken. Skiter i världen. Jag avundas.
Jag har en uppbruten arbetsvecka före två inplanerade semesterveckor. Japp, tänker ta semester. På riktigt. Läsa mail på sin höjd här på kontoret. Inte mer. Inte svara på annat än de brev som verkligen måste besvaras. Två veckor att leta gnistan igen. Någonstans har jag tappat den under den här våren. Det är inte lika roligt längre helt enkelt Jag skräms av tanken att det aldrig mer kommer att kännas så heller. Var tar mitt liv vägen då? Finns det kvar? Är livet värt att leva då?
Hursomhelst och hur det nu än är med det där så ser jag fram emot lite ledighet. Att göra annat. Åka ut till havet såklart. Ut i skogen. Vandra. Ja om vädret tillåter, bada. Ladda batterierna så att man kanske möjligen orkar med en vinter som snart står där och knackar bestämt på dörren. Gör det oavsett om man hittar gnistan eller inte.
Semester. Smaka på det ordet. Smakar jordgubbar, grädde och glass tycker jag. I alla fall före. När man haft den vette fan.
