Jag gräver och gräver och gräver. På min grop alltså. Den är rätt stor nu. VSCP-gropen. Men rasar såklart på vissa ställen också så att man får gräva samma om delar igen. Var man några stycken så skulle det gå att gräva den här gropen mycket snabbare. Var man t.ex. Google gick det såklart med en grisblink. Men det finns fördelar med att gräva spadtag för spadtag själv också. Speciellt sådana här dagar när det faktiskt känns som det är roligt att gräva. Ja och den där gropen, vad det än blir med den i slutänden så kan man ju i alla fall begravas i den vad det lider.  Sen kan folk undra

• Var är Åke?
• Han ligger där i sin grop… troligen död…

Eftersom jag befinner mig där större delen av min tid nu också så blir det ju inte så stor skillnad för de runt omkring mig. Man kan ju låtsas att jag gräver. Eller nått.

Annars är det lugnt.  Jag jobbar. Eller “sitter hemma”. Allt beror på vem som bedömer min gärning. Imorgon röntga axel. Jag ställer frågan.

• Går det att göra något åt den där jävla axeln?

Går det inte det så kan jag leva med ständigt ont och en dold axelprotes i vacker och dyr titan som då har som enda värde att vara just vacker och dyr för fungerar gör den tametusan inte.

Men det har krånglat i de flesta avseenden med det där. Från första stund när jag blev hemskickad och sen inringd dan efter och opererad och inlagd i tolv dagar. Vilket svar jag får visar sig om några veckor när röntgenplåtar blivit beskådade. “Ta en tablett” antar jag och “här har du en spruta” men fan heller om jag tar endera.

Vad skall man med en fungerande högerarm till förresten? Man har ju en vänster…

Fortfarande ett sug i mig efter att resa. Har inte sett hav ännu i år. Den längtan är starkast. Men också staden drar i mig. Larm, avgaser och massor av människor som alla rusar fram vill jag ha. Några dagar i alla fall. Sen brukar det vara skönt att åka hem igen. Men bara om man får fylla på med neon och larm ibland. Men havsdelen kanske jag kan klara av när jag är ner till sjukhuset. Risken är att K blir avundsjuk då bara. Men man får liksom passa på. Japp, finns bra sushi dessutom i Hudiksvall. En annan längtan.

Men gropen… Den gräver sig inte själv. Jag må ha ett sug efter att skriva. Noveller tror jag. Ja och ett sug efter att i lugn och ro skapa musik. Men jobb först. Det har alltid varit så. Ett förbannat strävande. Mest till ingen nytta.Såklart. Som för de flesta. Men det finns ju ingen gud som bestämmer vilket man väljer. Man bestämmer själv. Så svårt att skylla ifrån sig. Det är bara att köra på.

Jag har inte hittat den där riktiga koncentrationen under en tid. Det behövs så lite för att jag inte skall komma in i det där. Småsaker kan hålla mig därifrån. Dessvärre blir jag rastlös när jag inte lyckas ramla in i koncentrationen vilket inte gör saker bättre såklart. Den där världen är min livsnerv. Jag är inte riktigt levandes om jag inte får finnas där. MEN, nu, under två dagar har jag tagit mig in hela vägen. Suttit i det där kreativa ruset. Berusats av flödet av kraften, ja det går inte kalla den något annat. Den brusar och flyter som en flod runt omkring en och man försöker följa med den där strömmen så gott det går utan att drunkna i den. Jodå det är lätt att göra det också. Begränsar man inte inflödet så är det som att ha mun öppen när en stor våg slår in mot land. Man får i sig för mycket. Exploderar. Det finns måtta på flöde också.

Glad alltså. Nöjd. Tvingar mig att skriva detta. Vill jobba. Egentligen.

Kopplar ner Facebook idag. Paus. Jag har svårt för det där. På alla sätt faktiskt utom att de enda människor jag känner finns där. Men det kan inte hjälpas. Jag måste hugga av. Det är för ytligt och för dumt alltihop. Man dras med i det. Blir liksom tvungen. Men jag vill inte leva så. Klarar inte det. Överlämnar till de som kan. Samma med TV tittandet.

“Veganer i Sverige” finns det en grupp som heter på fejjan. En av de vanligast frågeställningarna i den gruppen är “Är det veganskt att…”. Sen svarar då en massa människor med tvärsäkra “nej, det är inte veganskt” eller mer sällan “ja, det är veganskt”. Lite som en religiös församling typ Maranata medlemmar i Edsbyn under 70-talet. Det är otäckt med det här fanatiskt säkra. Varje gång måste jag ställa frågan “VEM ÄR DET SOM AVGÖR DET?”. Vill såklart ställa just den frågan på den där gruppen. För jag är verkligen intresserad av VEM det är som bestämmer att det är si eller så och gör det med sådan bestämdhet, men vet ju att jag skulle mötas med ungefär  samma retorik som när man försöker diskutera med ett Jehovas vittne. Ingen ide alltså.

Det är svårt nog att hitta sin egen väg. Jag som vegetarian av etiska skäl tycker i alla fall det.  Jag skulle inte vilja döda alls. Ja och det viktiga är “JAG” här. Andra måste få ta sina beslut efter sitt eget tänk. Ändå dödar jag hela tiden. Gör det på den där stigen jag går efter. Dödar myggor. Kvalster. Mördarsniglar.  Allt möjligt annat också. Jag är verkligen en massmördare om det nu är släckta liv vi skall räkna. Ja växter och svampar är också liv. Men grejen är att man måste dra en gräns någonstans. Man kan bara dra den där gränsen själv. Efter sitt eget samvete. Var än den går blir man liksom aldrig bättre än en endaste annan. Det är problemet. Men det kan ändå kännas bättre att dra den där gränsen. Man försöker i alla fall.  Det är inte alla som orkar göra ens det.