Fredag. Helg. Löningshelg. Vår vana trogen drar vi österut och bunkrar för månaden. Man måste det om man nu prompt skall bo här ute i skogen. Måste få komma iväg och se annat. Vi som är vegetarianer vill också gärna ha lite mer utbud av vegetariska varor att välja mellan. Jodå i det dagliga stödjer vi vår affär här i byn. Det är såklart viktigt. Vi vill ha den kvar. Den ÄR bra. Vi skulle kunna handla mer här. Men inte allt. Där går gränsen mellan att flytta och stanna kvar. Svårare än så är det inte.

Längtan ut i världen sliter i mig. Det är väl det här med att alltid sitta ensam och jobba. Oftast fungerar det alldeles utmärkt. Jag är för det mesta helt inne i det jag håller på med. Men ibland, när jag svävar lite sådär ovanför, då kommer saknaden efter världen och människorna. Ja och då behöver jag ge mig ut i världen, men det är inte alltid jag kan det. Jag sitter nämligen fast rätt ofta av olika skäl. Det är då det drar i mig från alla håll och kanter och jag kan känna att här kan det faktiskt brista. Hittills har allt hållit ihop med hjälp av lite gaffatejp och nån klick Karlssons klister.

Det finns en nomad i mig som inte vill sitta på samma ställe hela tiden, en som vill resa vidare, vidare och vidare. Men tanke på det är det en bedrift att jag stannat kvar här i Los i så många år. Men det är bara huset. Bara det. Ja och skogen och sjöarna och friheten. Fast egentligen skulle man väl hellre bott i en liten koja djupt ute i skogen. Längre bort från människorna. Bara det fanns en uppkoppling mot världen så. Men kanske skulle man kunna klara sig utan den också. Egentligen. Fast där, i det, finns en stor osäkerhet.

Fast allt är lite lättare ändå nu när man är äldre Man bryr sig inte så mycket om man folk säger längre, behöver inte så mycket uppmärksamhet, kan leva utan att det behöver dimpa ner självförverkliganden hela tiden. Man har, i alla fall någotsånär, hitta vem man är, ja och faktiskt blivit en som kan uppskatta att man är bara den där gubben rätt och slätt. Det är såklart enkelt att ställa sig på sidan om och se ner på den man blivit. Inte skulle man väl bli såhär. Men där inne, eller HÄR inne, där man finns och lever, är det inte så jävla pjåkigt skall jag säga., Visst jag jobba massor med saker jag helst skulle slippa. Jag liksom de flesta andra. Men på de hela taget är jag där jag vill vara. Sen har jag slutat slåss om utrymmet med alla andra stinna hanar där ute. Kan flina lite åt deras kamp nu för tiden. Bli chef på X någon? Suck!

Nästa vecka dags för en fight med axeln igen. Mitt ultimatum. Går det att göra något gör något. Om det är möjligt vill jag inte ha såhär ont. Om det inte går att göra något säg det i klartext rakt in i mitt ansikte. Då lever jag med en arm och det är OK. När det är avklarat kan sjukvården få hållas med sitt. Jag vill ha så lite med den som möjligt att göra.

Tangentbordet jag skriver på går det inte att skriva dubbelbokstäver på. “ll” t.ex. blir alltid “l” och måste rättas. Min son säger att det beror på att det är trådlöst och att jag skriver för fort. Måste jag köpa ett USB bord för att testa om det är så? Oerhört irriterande är det i alla fall.

Regnet faller där ute nu. Det skall det göra hela dan. Men vi drar österut nu. En dag på grönbete.