Month: August 2016

Sitter ute en stund. Sol. Man får suga i sig. Men det tar inte så lång stund innan det knackar på axeln. Det är den där djävulen som sitter där och säger “ska du inte jobba” och man orkar ju inte lyssna på den där så man går in igen och då blir den fan glad och tyst igen.

En bra dag. Jobbmässigt. Äntligen. Men ont i lungorna. Japp.Sen regn. Syndaflod. Nära nog. Men huset står kvar på kullen. Jag med inuti. Och K med. Tror jag. Det var en stund sedan jag såg efter. Men tror.

Men höst. Skithöst. Nära nu. Lite värme som nästan når hit upp i slutet av veckan. Men det hjälper såklart inte ett skit. Jag behöver svettas, lida och beklaga mig över hur jävla varmt det är. Jo, behöver det för att klara av en lång vinter. Nu snart September. Ingenting att hoppas på där mer än att träden gulnar och höststormarna närmar sig.

Usch!

Tvi!

Resa bort! Vill jag. Länge och långt! Men kan såklart inte det.

Ja annars bra då alltså. Såklart. Varför skulle det inte vara det? Om man nu lever. Så otacksam får man ändå inte vara. Inte i min ålder. Inte i någon annan ålder heller om jag får bestämma.

Skall snart natta mig själv. Med en timmes läsande innan sömn. Läser lokal författare. Förvånansvärt bra. Hatar mig själv för att jag förutsatte att det skulle vara dåligt. För det är det inte. Nyper mig själv i armen, hårt, för att straffa mig för det. Egentligen borde jag ha en smäll. En hård! Uselt att nedvärdera något innan man vet. Man måste tänka tvärt om. Om man är något annat än en liten bajskorv. Ja och det vill man väl inte vara?

Men lägga sig var det. För att det är som det är. Klockan är bara kvart över elva. Egentligen har jag en timme bra arbetstid kvar. Men det har inte fungerat ända sedan i våras någon gång. Den där känslan av att vilja mer fattas mig. Jag har ingen som kan ge mig den tillbaks heller. Vem skulle det vara?

Skulle velat ha tid att skriva… Men hur skulle jag kunna det. Med något slags självrespekt. Avundsjukans bittra spöke skulle äta upp mig. Fast det aldrig fanns något att vara avundsjuk på. Såklart. Men lika bra det kanske. Ja antagligen. Jag klappar mig själv på ryggen och vandrar vidare. Ändå. Liksom. Som jag alltid gjort.

Allt går om man vill. Man kan tro på det. Eller inte.

Jag vet inte. Längre.

Eller också gör jag det.

En del ber till gud.

Och får svar.

Tänk så det kan vara.

Själv går jag och lägger mig. Ja och hoppas att jag vaknar i skaplig form under morgondagen. Det är min enda önskan. Kanske skulle man önska mer…

Bli som folk av Stina Stoor

En novellsamling.

Det är sällan jag läser böcker för att de måste läsas. Jag menar för att de fått pris, för att de är litteraturhistoria… ja ni fattar. Men den här blir jag nyfiken på. Mest för att jag är intresserad av novellformatet just nu. Hur det ser ut när en novellsamling ges ut i Sverige. Men jag känner också en nyfikenhet efter att ha hört Stina Stoors sommarprogram.

Så att den här boken är nominerad till Augustpriset 2015 skiter jag i. Jag läser den i alla fall. Ja och blir imponerad. Hur kan man annat av något så välskrivet? För det är jävligt bra skrivet detta, Fast samtidigt opretentiöst. Imponerad blir jag. Vill läsa en roman av Stina Stoor. Ja så känns det. Eller varför inte fler noveller. Det jag möjligen kan sakna är starkare historier. Det man då kunde önska av hennes roman, men det funkar ändå, som ett gäng juveler i skrivkonst.

Så läs!

Alla andra böcker jag läst finns här.