Month: August 2016

Ja visst var de coolare grabbarna i Edsbyn förr. Ja i alla fall coolare än vad vi var på min tid. Det trotts våra rockstjärnedrömmar och vårt långa hår. Man får erkänna det. Beundra de där blickarna med liv och jävelskap i sig. Kunde en enda flicka stå emot de här grabbarna?

Morfar, Johan Hansson, till höger, en av Törns-Hans pojkarna. De andra två är okända. De kunde ha varit filmstjärnor. En bild från den senaste gangsterfilmen.

Morfar då? Jag minns honom bara som en som alltid sov middag hemma i sängkammaren och inte fick störas när man kom hem från skolan. Ja, det betydde alltså att man inte kunde leka heller. Var alltid lite sur på honom för det där. Men ibland fick man ju en tvåkrona eller en annan slant och mutor det har alltid fungerat på mig. Jag har alltid varit lättköpt. Så han fick en plats i hjärtat han med.

Jag drömmer om en nyservad bil, ett konto fullt med pengar och att resa ut i Europa. Den där långa resan, den där once-in-a-lifetime resan. Den som skall vara utan egentligt mål. Utan ett slutdatum. Bara med några stoppunkter. Jag har en lista med sådana, den som fylls på och fylls på här hemma när dagarna går utan att jag kommer iväg. Men resan skall vara öppen på alla andra sätt. Så att det man upptäcker av världen är det som bestämmer var man hamnar härnäst. Ja och man kan såklart skippa de där hållpunkterna på listan om andra ställen dyker upp istället. Hållpunkterna är bara något att hålla sig fast i. Som plogpinnar efter en vinterväg i hårt snöfall.

Ja och det är småvägarna som måste leda en framåt. Javisst en och annan storväg också kanske. Transportsträckor. Det finns puls i städer som man måste känna in. Veganliv i Berlin. Ljuvliga Amsterdam. Paris för grändernas skull. Barcelona och en katedral värdig en gud. Lissabon för att Atlantens vågor lovar att det finns mer att se bortom dom. På nästa resa.  Ja och några till. Men annars småbyarna, småvägarna, småkrogarna, där människorna finns och där människorna är pratbara. Ja pratbara fast man inte kan deras språk.  Därför att händer och gester duger lika bra när man vill lära känna någon eller måste göra det. För egentligen är det människorna, inte platserna jag reser för. Alltid så. Det förvånar mig själv, att det är så. Jag som alltid sitter ensam. Ensam med en dator, med bara en lina ut i världen som kontakt med de levande och med en aldrig sinande räcka av kod i huvudet som skall knappas in för att realisera utopiska drömmar.

En resa att göra för de små sakernas värde. Som under en annan resa genom Spanien, från Portugal, mot Gibraltar. I en annan tid. En bensinmack. Mitt ute i ingenstans, på en höjd. Bilar behöver bensin, jag behöver en toalett. Ingen pratar Engelska. Jag kan inte Spanska. Men bilen blir tankad, jag lättad. Köper en Cola och lite godis. Den unge mannan i kassan blir lite nervös när jag försöker prata Engelska med honom. Men vi ler mot varandra. Man tenderar ju att göra det lättare och mer när man inte talar varandras språk. Allt löser sig. Fulltankad. Redo. När jag går ut från macken. När jag ser ut över åkrarna som breder ut sig över hela den värld som är synlig för mig just där. Odlingar med grödor som är  helt främmande för mig. Apelsinträd. Citrusträd. Ja, då just där, på en asfaltsplan på en liten bensinmack ute i ingenstans känner jag en frihetskänsla så stark som jag aldrig tidigare upplevt frihet tidigare. Vi kan ta den där bilen och åka åt  vilken riktning vi vill. Norrut. Det är bara köra på. Eller fortsätta mot vårt mål. Ta en färja över till Afrika därifrån. Sträcka ut där på andra sidan. Bli upptäcksresande på en kontinent som jag aldrig beträtt tidigare. Eller bara följa den Spanska kusten upp mot Frankrike. Aldrig lämna havet utom synhåll. Så jag står där utanför macken en stund. Låter den där känslan finnas i mig. Njuter av den. Vill ha mer av det där.

Ja och så skall man hälsa på vänner såklart under en sådan där resa. Såklart återbesök hos en del som redan hälsat på här i Lo(o)s. Men hälsa på andra man pratat med under flera år bara genom mail också. En Australiensisk bekant gjorde en resa på ett halvår “i världen” utan att ligga en natt på hotell. Bodde bara hos vänner från nätet som upplät sina hem för en natt, eller två eller så. Det blir såklart en annorlunda resa.  Som skapar fördjupade kontakter.

Ja, den är en dröm den där resan. Har varit det under många år. Är det något jag verkligen skulle vilja göra så är det just den. Men den duger och fungerar rätt bra som dröm också. Jag tror att våra drömmar bär oss framåt de också även fast de bara är drömmar. Att ha saker att längta efter och planera för, lyfter upp våra själar en bit från marken även om det man planerar för aldrig blir av. Det är när man slutar drömma som man gett upp. Så länge man har förväntningar och drömmar kvar finns det åtminstone  ett hopp kvar där inom en, ett frö, ett som kan gro och utvecklas till verklighet.