Jag har inte hittat den där riktiga koncentrationen under en tid. Det behövs så lite för att jag inte skall komma in i det där. Småsaker kan hålla mig därifrån. Dessvärre blir jag rastlös när jag inte lyckas ramla in i koncentrationen vilket inte gör saker bättre såklart. Den där världen är min livsnerv. Jag är inte riktigt levandes om jag inte får finnas där. MEN, nu, under två dagar har jag tagit mig in hela vägen. Suttit i det där kreativa ruset. Berusats av flödet av kraften, ja det går inte kalla den något annat. Den brusar och flyter som en flod runt omkring en och man försöker följa med den där strömmen så gott det går utan att drunkna i den. Jodå det är lätt att göra det också. Begränsar man inte inflödet så är det som att ha mun öppen när en stor våg slår in mot land. Man får i sig för mycket. Exploderar. Det finns måtta på flöde också.
Glad alltså. Nöjd. Tvingar mig att skriva detta. Vill jobba. Egentligen.
Kopplar ner Facebook idag. Paus. Jag har svårt för det där. På alla sätt faktiskt utom att de enda människor jag känner finns där. Men det kan inte hjälpas. Jag måste hugga av. Det är för ytligt och för dumt alltihop. Man dras med i det. Blir liksom tvungen. Men jag vill inte leva så. Klarar inte det. Överlämnar till de som kan. Samma med TV tittandet.
“Veganer i Sverige” finns det en grupp som heter på fejjan. En av de vanligast frågeställningarna i den gruppen är “Är det veganskt att…”. Sen svarar då en massa människor med tvärsäkra “nej, det är inte veganskt” eller mer sällan “ja, det är veganskt”. Lite som en religiös församling typ Maranata medlemmar i Edsbyn under 70-talet. Det är otäckt med det här fanatiskt säkra. Varje gång måste jag ställa frågan “VEM ÄR DET SOM AVGÖR DET?”. Vill såklart ställa just den frågan på den där gruppen. För jag är verkligen intresserad av VEM det är som bestämmer att det är si eller så och gör det med sådan bestämdhet, men vet ju att jag skulle mötas med ungefär samma retorik som när man försöker diskutera med ett Jehovas vittne. Ingen ide alltså.
Det är svårt nog att hitta sin egen väg. Jag som vegetarian av etiska skäl tycker i alla fall det. Jag skulle inte vilja döda alls. Ja och det viktiga är “JAG” här. Andra måste få ta sina beslut efter sitt eget tänk. Ändå dödar jag hela tiden. Gör det på den där stigen jag går efter. Dödar myggor. Kvalster. Mördarsniglar. Allt möjligt annat också. Jag är verkligen en massmördare om det nu är släckta liv vi skall räkna. Ja växter och svampar är också liv. Men grejen är att man måste dra en gräns någonstans. Man kan bara dra den där gränsen själv. Efter sitt eget samvete. Var än den går blir man liksom aldrig bättre än en endaste annan. Det är problemet. Men det kan ändå kännas bättre att dra den där gränsen. Man försöker i alla fall. Det är inte alla som orkar göra ens det.
