Month: September 2016

Vi har precis begravt “Kattis”. “Bob”, rebelliskt kallad av ungarna. Hon blev överkörd här nere på “stora” vägen igår. Sådant som händer. Hon var “bara” en katt, Men det känns ändå. Jag gick ner för trapporna varje morgon och matade henne. Rutiner som inte längre är, det märkte jag när vi skulle ut idag och dörren fortfarande var låst.

Hon var enda kattungen i sin kull. Hennes mamma, “Byssan”, som vi fortfarande har kvar, arton nu, har alltid varit lite speciell och brydde sig inte så mycket om den här ungen. “Bob” fick den heta eftersom vi trodde det var en “han” till att börja med. Omdöpt till “Kattis” när vi fattade att det inte var en “han”. Men med “Byssan” som hon var fick vi ägna mycket tid åt ungen och hon blev riktigt, riktigt tillgiven.

Sen fick vi besök en helg. Inget konstigt.  “Byssan” fick för sig att den här ungen inte kunde vara hemma längre. Bar iväg med henne. Bort. Gud vet vart. Hem kom hon inte förrän en månad senare. Vi hittade ungen efter månad i källartrappen där “Byssan” lämnat henne, liten och utmärglad, och efter det var hon aldrig mer sig lik. Galen i mat. Skygg. Otrygg. Bara trygg ute i sin egen fria värld. Aldrig inne.

Så när hon växt upp så levde hon den frie själens liv. Gick sällan in. Möjligen om det var väldigt kallt ute. Eller om hungern drev henne. Hörde till men ändå inte. På somrarna såg man henne knappt, ja utom på morgonen då när jag gick ner och matade henne, eller när man satt ute, då kunde hon komma fram och vara lika gosig som hon var förr. Kunde inte få nog av att ligga i ett knä.

Men borta nu alltså. Ja och man sörjer. Sörjer en vän. Det blir så också med en som bara var en katt. En som älskade friheten mer än allt annat. Ja och mat då såklart.

First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win. Mahatma Gandhi

Jag har det där citatet upphängt på väggen här. På två ställen för säkerhetsskull. Försöker avgöra med jämna ellanrum var VSCP befinner sig (som ÄR jag). Och just idag skulle jag nog säga “then they laugh at you” efter 16 år av “First they ignore you uppblandat med then they laugh at you“.  Väntar med spänning på fighten. En del har råd att ta patent andra har inte det. Det kan bli slagfältet.

Goda nyheter från den ene sonen igår räddar dagen. Ja mycket goda nyheter. Han glad = jag mycket glad. Så fungerar det ju med barn.  Tror jag kan leva på det där en vecka. Minst. Bra jobbat!

Annars jobb, jobb, jobb. Det flödar just nu. Jag är tacksam och kör.

Därför har jag inte lust att skriva mer här just nu. Sugen på att komma igång. Testa i verkligheten, inte bara skriva in kod. Roligare. Enklare. Ger tillbaks.

Så vi hörs. Trevlig helg om det skulle bli efter den.