Month: September 2016

En riktig dag med flyt i princip hela dagen skall knytas ihop. Det är när man stannar upp och börjar tänka efter som man inser hur trött man är. Ljuset brinner i båda ändarna när man befinner sig i den kreativa flodens strida flöde. Men jag är oändligt tacksam att jag fortfarande, i min ålder, får ynnesten att finnas där. Jag är tröttare, långsammare men där i flödet, virvlarna, strömmarna, i zonen som en kamrat kallar den, märker jag inte av något av det där. Och nej, jag tar mig inte dit mer sällan nu i den här åldern än tidigare. Nu litar jag på att jag kan ta mig dit med mer tillförsikt än jag förut, som ung, gjorde. Lugnare kan jag ta mig igenom perioderna när man väntar utanför den dörr som öppnar upp allt det där. Den som ibland obevekligen är stängd.

Men nu, halv elva, när det inte finns ens en strimma ljus där ute, är det alltså dags att knyta ihop påsen. Ett måste om man vill läsa ett kapitel i sin bok också. Det som verkligen är ett måste i sig. Utan den fantastiska värld som romanerna öppnar upp förtvinar jag. Tror jag. Har ju aldrig varit utan den. Böcker har alltid varit en del av mitt liv. Böcker av alla sorter. Mycket tekniskt såklart men med fantasin och historierna som motvikt. Jämvikt.

De rasar över mig idéerna och tankarna över vad man kunde göra. Mitt liv har alltid varit så. Men ju äldre man blir ju mer inser man att det inte finns liv kvar att realisera allt. Där finns en stor sorg. För novellerna som skall skrivas. Låtarna som skall göras klara. Ja och alla som ännu inte börjat bearbetas. Allt det där får stå tillbaks. För det jag måste göra. Men en låt, en novell, det får det väl ändå bli? Jag, den oläste, olyssnade, ofinnandes. Men gör det något. Nej. Inte idag. Idag i flytet spelar det där ingen roll. Att finnas i flödet är belöning nog. Andra dagar räcker det såklart inte. Då när man är ensammast i hela världen och olycklig för det. Men inget hade räckt ändå då heller i alla fall. Jag vet ju det. Alldeles för väl vet jag det. Men tack och lov är den gropen väldigt ytlig. Visst geggig. Men jag gillar att dyka ner i den där blåa geggan ibland, lite som en gris som trynar runt, finnas där en stund och tycka allt är eländigt och för jävligt och att det är förbannat synd om mig själv. Bara nära en depression. Nära därför att gropen är för grund för att det skall bli en depression. Den är enkel att ta sig upp ur. Än så länge skall tilläggas. Vem vet hur djupa morgondagens gropar är? Räck upp en hand den som gör det. Man får vara tacksam för de smågropar man färdats över och ett sinne som kan se ljuset i helvetet.

Fast kvart i tolv. Dags för min bok.

Jag sätter på kaffe och gör mig klar. Det ligger en obruten vecka framför mig. Jag behöver det och jag gillar det. Och kanske förblir den också obruten med lite tur.

Det är sådana här måndagar jag kommer ner på kontoret ser mig omkring och tänker “mitt paradis”. Jag antar att det är ungefär vad en livstidsdömd mördare tänker när hen ser sig runt i sin cell efter femton, sexton år. Men faktum är att det känns så. Lite “macken” känsla faktiskt. Men här sitter jag och förändrar världen. Skäms inte för det. Nej inte ens för att jag tänker så.

J hemma under helgen. Det är en speciell känsla att ha båda barnen, de som defacto inte är barn längre, hemma. Men han har sitt och är redan hemma i Uppsala igen såklart. Föreläsningar och handledarsamtal väntar. R med såklart. Dom har sitt liv där. Vi här är utflykten, avbrottet, precis som det skall vara.

Ja kaffe på morgonen alltså. Jag ångrar det till lunch. Antagligen. Det blir för mycket. Jag borde inte dricka kaffe alls. Jag blir för hypad av det. I alla fall om jag redan har snurrat igång för att jag är sugen. Men gifter. Ett gäng. Man skall plåga sig. Antingen med gisslet eller med gifterna. De flesta av oss väljer väl gifterna idag. Blodiga ryggar är så jäkla ute liksom.

Inne i en roligare del av programmerandet. Påsar knyts ihop. Två månaders oerhört tråkigt infrastruktur jobb skall nu få sin belöning. Det är som att bygga fundamenten för en bro och sen äntligen få lägga på bron. Har man tänkt och gjort rätt så passar den. Det är ingenjörens belöning. Det ögonblick när ens tankar konkretiseras till verklighet. Blir något man kan ta på eller göra något med.

“skalll skall sakll sakll sakll sakll sakll skall skall skall sakll sakll skall skaall sakll sakll sakll skall sakll sakll skall skall skall sakll sakll saklll salkl”

ser det ut om jag försöker skriva “skall”  snabbt ett gäng gånger snabbt. Varför det? Fel på fingrar, huvud eller tangentbord?

Det går utför.

Men är härligt att leva.

Är det inte en ynnest att ha förmågan att tänka så? Japp förmågan. Inte turen.

Men sugen nu. Oerhört sugen. Så bloggandet får anses vara avklarat. Klockan är tio över åtta. En arbetsdag ligger framför mig. Härligt!

Fredag. En ja-dag. Sköndag. Men lite oinspirerat. Tyvärr. Jag har verkligen inte tid med det. Egentligen. Men andas in. Andas ut. Lugnar nere mig.

J kommer hem en sväng från Uppsala idag. Alltid skoj såklart. Men ger sig iväg redan på söndag igen. Det finns alltid en till föreläsning och en till tenta att fixa. Skönt att man har det där bakom sig. I alla fall tentorna. Föreläsningar och ny kunskap skulle man väl kunna använda ett liv till. Ja och det är ju det jag gör. Egentligen. Fast föreläsningarna finns för det mesta på nätet här såklart. Den akademiska diskussionen saknar man och återser man aldrig igen.

Ulf Lundells blog saknas mig den också. Lär väl fortsätta saknas mig så vrång som han är. Jag slänger iväg ett mail och ber snällt. “Snäääääälla…” Han fnyser såklart bara. Skulle han ens en bra dag lyssna på en sådan som mig. Nej. Det vet man ju. Så varför ödsla energi på det där? Ja och på det finns såklart inget bra svar annat än att det är lite skönt att göra meningslösa saker ibland. Men att nå fram till de upphöjda med sina tankar, det gör en vanlig människa aldrig.

Det är elva grader och mulet där ute. Ändå fryser jag här inne som om det var minusgrader. Mina tjugoen grader här inne går egentligen knappast att klaga på. Man får sätta på ett elelement istället så att de blir tjugotvå, tjugotre eller Mallorcafina tjugofem. Fast där uppe, på de nivåerna, somnar man väl bara. Fast lite skönt känns ju det också. I alla fall som teoretiskt exempel. Omedveten om allt som borde göras.

Nu har jag sagt nej ett tag nu till intervjuerna. Finns alltså inte i än högre grad än tidigare. Det känns fortfarande som ett bra beslut. Kunde jag nu bara sluta blogga också så.

Alla med sjukdomar. har den värst sjukdomen av dem alla. Läkarvetenskapen har aldrig sett en så allvarlig sjukdom tidigare. Eller operationen, den var också mer omfattande än alla andra. Eller för att inte tala om värktabletterna man får. De starkaste som finns. Det hävdas. Slås fast. Citeras. Som om det var en tävling. Som om man kunde vinna priser på att ha det djävligaste tillståndet. Väx upp kamrater. Det gör ont för alla att leva. Så så jävla märkvärdigt är det inte. Slut liksom.

Ja en del till och med dör ju med stil. Fina begravningar och gravstenar. Stackare liksom. Vad spelare det för roll då. Vill man bli ihågkommen får man väl för tusan göra något att bli ihågkommen för under sitt liv. Som att flyga in ett flygplan fullt med passagerare i en skyskrapa. Ja eller varför inte göras som Moder Theresa. Omvänt liksom. Vi som knotar på är som kyrkböckernas bönder. Det finns många av oss. Ingen kommer att minnas en enda en av oss.

Jag har förresten lite kyrkboksletande kvar att göra. Eller kanske först lite letande i Hälsinge regementes rullor. Det är den där Norrmannen, överlöparen, han som kom hit från Dansk-Norskt soldatliv 1807. Blev Soldat Törn i Hälsinge regemente. Hanse’n-Törn. Törns-Hans blev det såklart. Men förenklat till ett enkelt Hansson för morfar. Men den där snubben måste jag ta reda på lite mer om. Känner på mig att det lurar en bra historia där. Tänka sig vilka tider. Napoleonkrig och grejer. Och varför bytte han sida? Sen, 1814, när Danmark blir lilleputtar, förhandlade man fram att överlöpare skulle skickas hem. Men inte Törns-Hans då tydligen. Varför inte det?

Släktforskning är roligt. Om man inte fastnar i det gamla bara. Man måste vara med i nuet också och se framtiden. Då ger historien balans i livet. Man får enklare att förstå sin egen plats i tillvaron. Ja om det nu går. Men jämvikten vet läsare av den här bloggen att jag hyllar.  Grundprincipen för allt.

Fast alla får väl fastna i vad de vill. Såklart. Låt det gå åt helvete, bara människorna är glada och får göra det de vill. Man skall i alla fall flina när man sjunker ner under ytan eller brinner upp. Eller hur? Eller hur! Håller du inte med!?

Mannen på bilden då. Nej, Törns-Hans är det inte. Det är min svärfar Per Marner. Gammal kulturchef i Katrineholm. Han fyller 89 imorgon. Pigg som en mört. Klar i huvudet som en solig vintermorgon i trettio minus. En hjärtoperation, en pacemaker, still going strong. Grattis på dig Per från ocool gubbe i Hälsingland.

Ni andra, mina två kära läsare, önskar jag en trevlig helg. Eller en trevlig älg kanske. Oklart om man måste vara jägare för det sistnämnda!?