Jodå, tar mig fram och tillbaks till Ljusdal idag. Trevlig sköterska tar bilder på axel och protes. Trevlig kvinna på banken byter ut min bankdosa till en av mer modernt snitt. Trevlig kassörska på Coop låter mig komma ut med mina varor från affären efter att jag betalt och dragit rabattkort. Allt blir avprickat. Sen åker jag hem. Jag och kvinnorna idag alltså. Ingen av dem minns längre mig och imorgon förbleknar antagligen också mitt minne av dem. Men trevlighet, vänligt bemötande, fastnar lite mer och längre hos mig.
Städdag också idag. Förmiddag. Kvar till arbete finns bara lite kvällstid i egentlig mening. Men mycket att göra och sönderhackad dag plågar mig lite. Men det är väl som det skall vara. Ändå. Ja. Man måste se det så.
Nu sitter jag alltså här på kontoret och försöker hitta inspiration för att köra ett gäng timmar. Det går sådär. Jag vet ju att det är för kort tid för ett riktigt djupdyk. Får alltså leta upp lite lättare grejer att pyssla med. Finns alltid sådant. En oändlig räcka faktiskt.
I IoT världen skeppas det miljarder nya grejer just nu. Alltså miljarder varianter. Inga av dem pratar med varandra. Jo de vill men kan inte. Det kommer att bli
gör om, gör rätt
vad det lider. Det är som vanligt. Trist!
Lyssnar på en gammal CD med en blandning av min egen musik på väg till Ljusdal idag. Tycker nog själv att jag har lyckats med en del låtar. Japp skäms inte för att erkänna att jag känner så. Det är såklart både fel och löjligt för skulle det verkligen vara på det sättet så borde ju någon annan också gillat åtminstone någon av dem. Lyssnat. Men så är det nu inte. Slutsats: jag lyckas lura mig själv helt enkelt. Egentligen är det bara skräp men jag lyckas inte avlägsna mig så långt bort från mig själv så att jag kan se att det förhåller sig så. Just det som jag trodde var min största styrka. Att byta perspektiv. Röra mig runt mig själv eller ämnet. Inte se allt genom mina egna ögon och bara med min egen hjärnas tankar. Jag bedrar mig antagligen där också. Klåparen återstår.
När det gäller skrivandet har jag aldrig känt det där. Det som är mitt andra ben. Det är bara lustdrivet. Tänk att det har blivit ett ben ändå… Förvånar mig. Men så många ord är skrivna ändå nu så att det inte går att se på det på något annat sätt.
Men båda står de såklart under kodandet och hårdvaruriet. Det kan inte hjälpas. Det är ben ett. Där kan folk få tycka och tänka vad de vill. Där är jag stark. Där vet jag saker. Tror inte. Tycker inte. VET. Ja och jag går min väg som alltid. Blir inte speciellt ledsen om ingen följer efter. Inte som med musiken och orden. Det känns mer där.
Fast skit samma.
Kommunchefen vågar inte återvända. Ja han i Ljusdal alltså. Glad för det är jag.
Lassgård, “Ove”, Oskarsnominerad. K applåderar. Inte jag.
Men småsaker var det. Hantering av. Det är vad jag skall ägna kvällen åt. Men först lite musik. Andras alltså, i högtalare här på kontoret. Någon måtta får det ändå vara på spisandet av den egna musiken också.
