En riktig dag med flyt i princip hela dagen skall knytas ihop. Det är när man stannar upp och börjar tänka efter som man inser hur trött man är. Ljuset brinner i båda ändarna när man befinner sig i den kreativa flodens strida flöde. Men jag är oändligt tacksam att jag fortfarande, i min ålder, får ynnesten att finnas där. Jag är tröttare, långsammare men där i flödet, virvlarna, strömmarna, i zonen som en kamrat kallar den, märker jag inte av något av det där. Och nej, jag tar mig inte dit mer sällan nu i den här åldern än tidigare. Nu litar jag på att jag kan ta mig dit med mer tillförsikt än jag förut, som ung, gjorde. Lugnare kan jag ta mig igenom perioderna när man väntar utanför den dörr som öppnar upp allt det där. Den som ibland obevekligen är stängd.
Men nu, halv elva, när det inte finns ens en strimma ljus där ute, är det alltså dags att knyta ihop påsen. Ett måste om man vill läsa ett kapitel i sin bok också. Det som verkligen är ett måste i sig. Utan den fantastiska värld som romanerna öppnar upp förtvinar jag. Tror jag. Har ju aldrig varit utan den. Böcker har alltid varit en del av mitt liv. Böcker av alla sorter. Mycket tekniskt såklart men med fantasin och historierna som motvikt. Jämvikt.
De rasar över mig idéerna och tankarna över vad man kunde göra. Mitt liv har alltid varit så. Men ju äldre man blir ju mer inser man att det inte finns liv kvar att realisera allt. Där finns en stor sorg. För novellerna som skall skrivas. Låtarna som skall göras klara. Ja och alla som ännu inte börjat bearbetas. Allt det där får stå tillbaks. För det jag måste göra. Men en låt, en novell, det får det väl ändå bli? Jag, den oläste, olyssnade, ofinnandes. Men gör det något. Nej. Inte idag. Idag i flytet spelar det där ingen roll. Att finnas i flödet är belöning nog. Andra dagar räcker det såklart inte. Då när man är ensammast i hela världen och olycklig för det. Men inget hade räckt ändå då heller i alla fall. Jag vet ju det. Alldeles för väl vet jag det. Men tack och lov är den gropen väldigt ytlig. Visst geggig. Men jag gillar att dyka ner i den där blåa geggan ibland, lite som en gris som trynar runt, finnas där en stund och tycka allt är eländigt och för jävligt och att det är förbannat synd om mig själv. Bara nära en depression. Nära därför att gropen är för grund för att det skall bli en depression. Den är enkel att ta sig upp ur. Än så länge skall tilläggas. Vem vet hur djupa morgondagens gropar är? Räck upp en hand den som gör det. Man får vara tacksam för de smågropar man färdats över och ett sinne som kan se ljuset i helvetet.
Fast kvart i tolv. Dags för min bok.
