Måndag morgon, hoppets dag, som alla som programmerare, kanske som alla andra människor också, så tror jag att jag hinner såååååå mycket den här veckan. Fredag, avräkningens dag, brukar tyda på annat, man hinner inte så mycket på en vecka. Men jag gillar alltså måndagar. Precis på samma sätt som jag gillar det oskrivna bladet, eller det ostartade projektet, det tomma huset med de tomma rummen. Min hjärna vill fylla tomrum. Är bygd för det. Så den går igång på det där. Det är för få omstarter och tomma blad i mitt liv helt enkelt.
Ute regnar det. Riktigt gråväder. Programmerarväder. Just det bådar gott. Det är aldrig lättare att arbeta än just där. I det. För vad kan man annat göra?
Men visst, jag har jobbat en halv dag. Söndag. Är redan igång helt enkelt. Men drack kaffe sent igår. Ett misstag. Somnar vid tre. Tror jag. Uppe vid sju. Vet jag. Får betala den där kaffekoppen under resten av dan. Men hoppas att jag har sömnöverskott från en lördag på soffan i kroppen så att det jämnas ut det där idag.
Tekoppen bredvid mig. Earl Grey. Bergamot. Man tröttnar aldrig. Det är underligheten med vissa smaker, blandningar, de gifter sig som om de från början var meningen att de skulle existera. Men te sätter alltid fart på blåsan. Min i alla fall. Man får springa stup i kvarten. En och en halv deciliter blir till en halv liter, som skall ut. Hur det där nu går till. Irriterar. Men går att leva med. Som så mycket annat.
Ljuset smyger fram där ute. Vind i kala trädkronor. Lugn. Jodå jag gillar hösten också. Om allt är på plats. Uppvärmning speciellt. Vi tänder i öppna spisar nu, jo vi har två, och läser mycket den här tiden. Man börjar tänka på jul också. Såklart. Vi har alltid haft speciella jular. Ofta med lite pengar, på gränsen att klara av ett firande, men med glädje och värme och lugn och ro. Det som kommer efter vill jag inte tänka på. Januari, Februari, Mars. Ja i alla fall fram till Vasaloppsveckan. Det väder och lättar lite där. Men tung den där tiden. Bara kallt och jävligt och eländigt. Endast stjärnklara natthimlar och oljusnätter med fullmåne, som lyser blåljus, kan ge tröst under den där tiden. Men man får låta bli att tänka på den där tiden nu som sagt. Stoppa undan den i ett hörn. Låta den ligga där tills man måste ta sig an den.
Naturen slösar där ute. Blad kastas till marken, blommor vissnar, grässtrån faller. Bara lönnen här utanför släpper en kubikmeter blad eller mer. Allt kan te sig som ett energislöseri utan dess like. Det måste kosta massor med energi att bygga upp allt detta. Sen kastas det bara bort. Slängs iväg varje höst. Miljontals ton med material. Visst det återanvänds.Inget går tll spillo. Kretsloppet fungerar. För så vist är det inrättat. Ja och vi människor har ju lärt oss av det. Försöker vi med. Men energi är inte problemet. Man kan konstatera det. Miljarder år av utveckling hos växter har skapat fulländning. Men de spar inte på energin. Därför att det finns så mycket av en. Den är ingen bristvara.
Fast nu skall jag dyka in i min värld. Göra storverk. Jo jag tänker alltid så. Tror och inbillar mig att det jag gör innebär skillnad också för andra. Men kanske är det inte så att det gör det i alla fall såklart. Om man nu inte finns hur skall det då kunna göra det? Men jag håller fast vid den där inställningen lik förbaskat. För så känns det. För mig.
