Month: October 2016

Efter en intensiv förmiddag och tidig eftermiddag, ebb. Kraftebb. Måste stanna upp lite. Ladda om. Det är mycket dag kvar för pengarna. Så Aftonbladet, Ljusdalsposten, Facebook. Gladare blir man inte av någon av dem. Fast firmafacebook. Den personliga är avaktiverad. Men den aktiverades av sig själv igår. Utan det där aktiveringsmailet dessutom. Byter lösenord och avaktiverar igen. Inte redo för det där. Firmafacebook’en är en annan sak. För annonserna. För butiksuppdateringarna.

Uppdaterar hårdvaran i frysen. Hittar några konstigheter, det går inte att kalla dem buggar, nej inte så allvarligt. Men det skall inte vara sådär. Idiotsäkerhet är jag ute efter. Nackdelen med att köra egna system. Man har ingen att svära på när saker inte fungerar som de skall. “Jävla Microsoft!!!”, “Förbannade Spotifyprogrammeraridioter!”, “Googlenollor!”, tjänar liksom inget till. Man får stå sitt kast. Fixa eller dö. Ja möjligen lida då. Om man inte orkar fixa.

Fast Spotify’s PC klient är ett riktigt lågvattenmärke. Är detta vad Sveriges programmerarelit lyckas prestera borde man gråta. Säga vad man vill, Microsoft kunde (och kan) i alla fall göra saker som snurrar och gör det med lätthet. Man ansträngde sig. Testade ui/ux. Lyssnade med stora öron. Många andra gör det med. Men tydligen inte “Sveriges bästa programmerare”.  De har små öron. Kanske inga alls. Bara speglar och stora ögon som tittar in i dem. Kanske…

Tobbe laserskärare tittar förbi tidigt. Det vanliga pratet. Han hämtar upp grejer och drar vidare mot Jämtland. Så nu har jag träffat en levande människa i oktober. Jippie. Årskvoten fylld. Man får hålla sig undan från och med nu.

Att känna en person som har en laserskärare är ett plus.

Borde fakturera. Skall fakturera. En av dagens punkter. Får bli ikväll. Jag väntar i alla fall inte två månader innan jag får iväg de där breven. Alltid något.  Småsummor. Men av småsummor byggs landet. Ja det är väl småfolket som är det egentliga ursprunget tills landsbyggandet såklart. Men idag, i den nya tiden, vil lever ju i framtiden, så skiter vi i människorna och riktar in oss på pengarna. Alltid.

På landsbygden säljer man vad som helst för ett jobb. Eller virtuella jobb Det är alltid innan satsningen det blir jobb. Aldrig efter. Då är inte ens projektledaren anträffbar.

Ja och det pågår det där. Som en karusell. Om och om igen. Sälj ut. Billigt. Det enda vi har. Som att skjuta finälgarna och spara de svaga. Som om de verkligen förde vidare gener till en frisk älgstam när de sitter fastspikade på väggarna.

Vi luras varje gång. Vill så gärna tro.

Jag blundar. Borde plock fram dynamit och handgranater. Bli motståndsman. Men kan inte missunna de sinnessvaga deras tindrande “nu-kommer-det-pengar-och-jobb-ögon”. Bidar min tid.

Men visst är det lite högvatten i antågande? Nog känns det så ändå? Jodå. Hejdå!

Jag fotograferar och editerar bilder på en ny produkt idag. En ganska löjlig produkt egentligen. Såklart. Men även löjliga produkter behöver bilder och beskrivningar av hur de används och monteras. Men vad är fem timmer. En grisblink. Allt tar en jävla massa tid, och det utan att livet står still för den skull. Man kommer inte att hinna allt.  Inte ens en bråkdel. En insikt som suger sig fast klarare och tydligare för varje dag som går. Min största sorg. Att det blir så mycket kvar att göra när tiden tar slut. Ändå har i alla fall inte jag någon egentlig längtan efter ett evigt liv.

Snön har smält bort här utanför igen. Något att vara tacksam för. Vi har vintrat ändå idag. In med cyklar, ved och utemöbler. Ja och annat också. Några blommor får vara kvar. De får kämpa klart på egen hand mot vinterns inklampande hårda antågande först. Ingen vits med att ta livet av dem innan. Förvånansvärt tappra varje år de där. Förtjänar respekt. Mer än somliga människor.

Humlen har fått kottar. En överraskning. En glädjande sådan. Humlen är väl inte direkt min, den är sin egen, och, den är vår, men lite mer min, för jag ville ha den, tog den i handelsträdgården. Nu konstaterad som en “hon” alltså, Ja och jag älskar min humle. Faktiskt. Om man nu kan det. Varför skulle man inte kunna känna kärlek till en växt? Egentligen. En annan levande varelse. Jag har inga problem med det i alla fall. Men dess tid ovan jord är väl också snart till ända nu. Sov så sött kära humle får man stå där och sjunga snart. Kanske utklädd som en lucia. Om man  nu inte blir hämta och inlåst då…

Honplantans obefruktade blomsamlingar bildar humlekottar, som är täckta av små gula körtlar, vilka innehåller bitterämnet lupulin. Det är detta som ger ölet dess smak och verkan är sömngivande.

Humle är dessutom en växt i familjen Cannabáceae, hampa alltså. Det ni.

Ja gillar man öl gillar man såklart humle. Men själv är jag nu mer av en whiskygubbe. Det kan inte hjälpas. Det är livskraften hos humlen jag imponeras av. Den obändiga strävan efter att nå himlen och kanske han/hon/det/gud varje år. Man kan inte annat än imponeras av den kraften.

Familjer som håller ihop vinner över värden. Som Wallenbergs. Bonniers. Ja varje stad har också några. De som stöttar varandra. Satsar på varandra. Många invandrare är bra på det där. Dessvärre så många andra i världen är inte alls bra på det där. Till och med ett uppmuntrande ord är oftast för tungt att uttala. Suck liksom. Där kom mitt älsklings “liksom” igen.

För några år sedan Faro, Sagres Portugal den här tiden. Ja Spanien med. Oförglömligt men kort. Vad skulle ja inte ge för att få dra dit imorgon igen? Fast jag skulle väl kunna stiga på ett flygplan och flyga iväg vart som helst. Egentligen. Jag har aldrig haft svårt att möta nya människor. Kanske för att jag aldrig passar in. Stannar utanför som en udda fågel men en som ändå är med på något sätt.  Aldrig imponerad av någon. INte ens av mig själv.

Men så blir det såklart inte. Det går leva med det också.

Nu är klockan ganska precis tolv. Jag skall fylla lite pellets och sen vandrar upp till säng och bok och sömn. Med lite tur sitter jag här imorgon vid åtta igen. Redo för en ny vecka. I mitt liv är måndagar en helt ok dag. Något att vara tacksam för. Att man känner så. Snart sextio och fortfarande sugen.