Day: 3 October 2016

Jag åker mot solnedgången. Höstsol. Lågt stående sol.  Men visst är jag hjälten som färdas västerut. Det är bara hästen som är utbytt mot en röd Renault. Jodå. det finns riktiga hästar. Varje hage efter vägen har fem. Tiden är sådan nu. Hästarna står i hagen och tuggar medans vi cowboys far västerut mot solnedgången i våra vrålåk. Nåja…

Jodå, datortomograferad. Det går snabbt att snitta upp folk nu för tiden. En axel är ingen konst. Trevlig personal. Vänligt bemötande.  Ett jävla väsen och några turer fram och tillbaks i hjulet så är allt klart. Tack och hej. Nittio procent resa, sju procent väntan och tre procent datortomograf.

“Dator” det fattar man ju. “Graf” med. Men “Tomo”. Man får Googla.

Och

Tomography – a method of producing a three-dimensional image of the internal structures of a solid object (as the human body or the earth) by the observation and recording of the differences in the effects on the passage of waves of energy impinging on those structures.

jaha, det visste man ju. Men Tomo?

Tomo – Greek tomos section.

Ja så lärde man sig något idag med. Liksom. Fan var jag älskar “liksom”. Jaha märks det?

Men västerut alltså. Hemåt. Men det skall handlas också först. Grönsaker för 3:80 på Coop. Ett paradisläge för en vegetarian. Så det inhandlas. Cheddar till halva priset spontanköps. Dyrt men värt varenda spänn när det är halva priset. Men Majsbröd finns inte här. Men på ICA. Så dir och shoppa lite också. Tar lite burkar för K’s äppelmosprojekt. Sen klar. Hemåt. Mot solnedgången då alltså. Jag en cowboy.

Lågt stående höstsol fodrar solglasögon. Om man inte vill åka ner i diket med en rasande fart. Så jag blir coolare än vad en ocool gubbe normalt är när jag brummar fram där efter vägar som bilen kan utan och innan och själv hittar fram efter. Utom då i kurvor där den har solen i ögonen.

Men Hudiksvall. En av, hur många småstäder finns det nu i Sverige? Google, google, google,….. 141 tydligen. Så Hudiksvall, en av 141 småstäder i Sverige. Litet. Trivsamt. Ja och man ser på människorna att de är stadsmänniskor i Hudiksvall likaväl som man ser det i Stockholm. Man klär sig på ett annat sätt. Åker i andra bilar. Har andra frisyrer. Lite tuffare än oss här ute i skogen tycker jag nog. Japp. Mindre blåblus och pylsbrallor. Mer modemedvetet. Jag antar att de direkt ser på mig att jag kommer utifrån skogen. Jag kan hur som helst inte låta bli att betrakta dem förundrat. Som om de var av en annan typ än vad jag är. En del undrar nog över min nyfikenhet. Blir lite rädda. “Vad är det där för galning?” Men jag kan inte hjälpa det. Jag skulle vilja höra deras historier. Allas historier. Höra deras hemligheter. Höra deras drömmar. Ja och VARFÖR I HELVETE ÄR MAN DÅ PROGRAMMERARE????

Ja antagligen för att slippa människorna. Så jävla roliga är de ändå inte. Det är bara när man kan krypa under skinnet på dem, få dem att öppna sig, som de blir riktigt intressanta. Det där försiktigt sociala gnussandet människor emellan är bara tidsspillan. Så jag fantiserar ihop deras liv istället. Snabbast och bäst så.

Men hemåt alltså. Det som tar sin tid. Det finns fartkameror och som sagt en bländande lågt stående höstsol. Men hemma till slut. Parkerad. Matad. Med både blomkål och med Rapport. Nu arbetandes igen. Ja i alla fall snart. Hur det blir med axeln får jag veta om en vecka. Telefonkonferens. Modernt. Effektivt. Ett stadshittepå. Men gillar det. Alltså. Liksom.

Solen liksom skuttar upp på himlen här på morgonen, upp på en klarblå himmel utan ett enda moln, vill värma upp en frostnupen värld kan man förstå, första riktiga frostmorgonen här på kullen den här hösten. Nu, nästan fem grader, i stigande, i en värld som är sådär van Gogh färggrann så att man nästan måste kosa med ögonen. Man kan liksom inte göra annat än att uppskatta det man ser där ute. Hur skulle man kunna annat? I alla fall jag kan inte annat. Fast än jag vet vad det förebådar.

Jag sätter på kaffe här ner på kontoret. Sitter en stund med min kopp och hämtar in det som hänt under natten. Aftonbladets skräpjournalistik, Ljusdalspostens trötta “det är inte roligt att vara journalist” journalistik. Facebooks tomma tomhet. Annat som inte ger något. Mailkorgen innehåller 70% skräp. Iof automatiskt sorterat in under skräppost. Men det “riktiga” är inte mycket att ha det heller. Snabbt läst, avfärdat.

Ungern. Vad skall man säga om ett land med en sådan folkomröstning. De är rädda för sin egen skugga. De rädda är de farliga. De som verkligen borde förstå förstår inte. Men tack och lov verkar valdeltagandet inte komma upp över 50%

Eftersom jag skall iväg på eftermiddagen så har den eviga väntan infunnit sig här.  Småplockar för att få tiden att gå, småprogrammerar lite, skriver det här. Packr ett paket som skall iväg. Kastar bort värdefull tid, värdefullt liv, men har så oerhört vårt med det där. Att dyka ner när annat väntar. Är en typisk “en sak i taget människa”. För att nu inte konstatera att jag är en extrem dito. Fast man får ta det med ro. Såklart. Leva också med sina begränsningar eller om man inte klarar av att leva med dem så får man ta sig an dem i öppen fight.

Nu för tiden slåss jag sällan. Tycker en massa såklart. Men bara för mig själv. Förväntar mig inte att någon skall lyssna eller än mindre följa, tro på det jag säger, tycka en tanke har ett värde. De flesta har nog av tv-kanalernas tävlingar toppade med Facebook, Twitter och Instagram. Neutraliserade medborgare som upprörs över exakt samma saker och vid exakt samma tillfällen, men som ändå inte blir mer upprörda än att de en timme senare slår på nästa lekprogram på dumburken, eller deckare, såpa. Dödsdansen. “Men lyckliga är vi.” Säger de allesammans.

Men är jag bättre själv då!?

“Skitjävel” liksom.

Men såklart är det inte så.

Jag är sämre. Nu sagt och erkänt. Inget vi behöver stångas över en enda sekund till.

Havet är långt borta. Min längtan dit är påtaglig. Jag måste få känna de där vindarna som för med sig lukten av ruttnande tång och fisk, som man naturligtvis upplever som positiv, ja, och jag måste snart få höra vågors möte med land. Havet är skönast på hösten. Dystrare. Mer likt mitt sinne. Vi förstår varandra mer på hösten. På sommaren är havet så ystert skrattande och glittrande så att det befinner sig lika mycket ovanför mig som en kokainberusad och överkåt och våt blondin. På vintern är det så svart och deprimerande att mitt dystra sinne ter sig som en glad komedi i jämförelse.  Nej det är på hösten som havet och jag möts på samma nivå. Det är då vi förstår varandra. “Så jävla roligt är det inte” kommer vi fram till i konsensus men ger oss, ger oss det gör vi aldrig. Helt överens om det. Sen rullar vi på. Våg för våg. Kodrad för kodrad. Lika för samma.

Men staden dra i mig också. Det där kommer också på hösten. Man vill in innanför murarna till den konstlade värld som människorna där innanför trummar ut som varandes den “riktiga” världen. Den “viktiga” världen. Men sitter man med en kopp kaffe på en fallen tall och ser ut över dalgången nedanför sig, där en sjö breder ut sig och en å sakta tappar sjön och drar sig bort mot fjärran, och man ser det höga berget på den andra sidan, det som är lite högre och Hälsingskt brantare än det man själv sitter på, men man sitter där och varken hör eller ser en annan människa. Ja då vet man var den riktiga världen är. Var den finns någonstans. Det kan inte bli verkligare än just där och då på den där nedfallna stammen. Livet. Det man lever. Och när nötkråkan landar i trädet bredvid. Gömmer sig, men kikar fram och sen flyger vidare. Ja då är man i sanning i verkligheten.  Ändå denna längtan till staden. Man vill ha båda. Jämvikten.