Så kom den. Den gick inte att stoppa. Fast jag höll emot allt vad jag kunde. Försökte stoppa. Satte mig på tvären. Men nu så. Nu är den här. Eldningssäsongen. Bubbandet av pelletssäckar har börjat och skall hålla i sig framåt maj nästa år någonstans. Varje år fattar jag inte att vi inte gör som flyttfåglarna, dra iväg, sticker, innan, så att vi slipper se snön, slipper skrapa bilrutor, slipper hela vinterhelvetesskiten. Det har gått så långt att jag som tidigare i alla fall har uppskattat hösten numera knappt klarar av det heller.
Fast det skiter väl du som läser det här i såklart. Du äskar såklart att åka skidor, eller längtar i alla fall så det svider efter att få plocka fram snöskotern och ge dig ut på det där vinterfisket. Varm i en skoterovarall som en nyss ur ugnen urplockad kanelbulle..
“Skit på dig!” säger jag. Ja och jag menar det.
Vinter skall man hata. Varenda minut av den.
Så-det-så.
Fast drog man som flyttfåglarna hade man säkert längtat efter skitvinter där man satt under en palm och drack något svalkande. Bara för att gräset alltid är grönare på andra sidan. Men tänker man på det lite till så troligen inte. Man tog sig nog bara ett dopp istället och glömde bort hela tanken. Såklart. Enkelt. Väck, vick hädan vinterhelvete.
Ja ja. Man får leva med det som är. Hämta kraft i gnistrande vinterdagar, stjärnhimlar som får en att nästan dåna, blåljuset under fullmånenätter, knarr av snö under vinterkängor. Småtröst. Det plus whisky, brasor och goda böcker. Japp då skall det väl gå ett år till.
Kanske.
ps -1 ute. ds
