Month: November 2016

Nej och Nej och NEJ. Jag är inte mycket för språkvård. Var och en får skriva som den vill för mig så länge jag förstår vad som menas. Särskrivningar får mig icke att gå i taket. Men en sak som jag noterat under senare år är följande.

“Dem skulle åka iväg och köpa korv”

ser man allt oftare. Väldigt vanligt idag faktiskt. Inga problem. Jag fattar vad man menar. Talformen

“Dom skulle åka iväg och köpa korv”

ser man mer sällan men skrivformen

“De skulle åka iväg och köpa korv”

ser man då såklart.

Den första formen skär i mig som ett falskt ackord. Fast jag fattar alltså vad som menas. Nog med det. Frågan är bara varför det har uppstått.

Varmgrader ute. Bra, Hjälper fryslortar som mig att leva. Fast konstigt nog blir man mer frusen just i det där skiftet runt nollan. Det måste väga över åt ena eller andra hållet för att man skall må sådär inomhus-vinter-gott. Just nu är jag där. Varmt här i mitt lilla rum. Min lilla mancave. För varmt egentligen. Men what the heck. Liksom. Jag fryser i alla fall inte.

Bokföringsdag. De går på automatik de där dagarna. Kan det där nu. Avklarat. Men kul är det såklart inte. Det har det aldrig varit. Men det är som diskning och städning. Gott efteråt. Man får jobba sig dit helt enkelt.

Livet tre sig tämligen likartat som >60 åring som det var som <60 åring. Tänker inte så mycket på det där. Bäst så. Man är den man är. Får leva med det. Ja och det är ingen konst alls. Verkar det som. Än så länge. Men fan vad gammal man är egentligen. Rent av skrämmande. Tio år kvar om man blir lika gammal som farsan. Men blir man ens det?

Skrämmande nog har jag känt ett sug efter att göra musik idag. Det var verkligen inte igår den känslan kom över mig. Jodå, jag tror den sitter kvar någonstans där inne dessutom. Alltså måste studion värmas upp någon dag. Det är inget som är gjort i brådrasket direkt. Man kan inte vara spontan i det avseendet längre. Får planera. Men en jullåt, den traditionsenliga, måste det väl bli i år också. Blir det den femte nu? Tror det. Om jag nu kommer till skott. Hur-som-helst, glad åt den där känslan. Trodde den dragit iväg till Svalbard eller annorstädes och frusit fast där.

Fast istället för att sitta här och tröttskriva så borde jag väl lägga mig. Läsa – sova mig pigg till imorgon istället. Men jag orkar liksom inte resa mig riktigt. Rumptung här i stolen framför datorn. Men skriver i alla fall istället för att slösurfa. Det finns två människotyper i världen. De som tar emot det andra gör, ja och så de som gör. Vilken typ är du?

Inget fel att vara endera såklart. Men man lär inte känna världen genom att se den bara på tv. Näpp.

Fast kanske är det tryggare. Såklart.

I Eindhoven för några år sedan satt jag på en buss där alla, utan undantag, på bussen stirrade ner i en telefon. Det var skrämmande på något sätt. Behöver vi världen längre? Den riktiga. Den som luktar, känns och rör på sig tredimensionellt. Kanske inte. Matrix människolager är i så fall inte långt borta.

Fast jag skall inte sitta på några höga fördömande hästar i det där fallet. Jag har stirrat mer på skärar än de flesta. Låt vara med en fot i ett annat perspektiv. Ett där jag ser mig själv sitta och stirra in i en rätt meningslös värld. Om man jämför med den utanför fönstret alltså. Jag har aldrig bara sett världen genom mina egna ögon. Fördelen med att vara halvblind.

En av anledningarna till att havet är så viktigt. Det finns på riktigt. Urmodern.

Men jag skall packa ihop nu . Hulken ropar efter pellets där nere i källaren. Min kropp ropar efter sömn. Mitt huvud ropar efter några goda ord på vägen hämtade ur en bok som utspelar sig i Barcelona. Lillkatten vill krypa under täcket. Värma mig och värma sig. Tills jag somnar. Då smyger hon tyst iväg. Har utfört sitt John Blund uppdrag. Jag tackar han/hon/det/gud för den ynnesten, nej för hela livet faktiskt. Ja jag gillar att leva. Tacksam för att jag får det. Tacksam för att jag får göra mina saker. Japp, gör det fast än vägen är krokig och ganska jobbig ibland. Näpp, ingen att se upp till eller att hylla. Men mig gör just det ingenting. Inte ett dugg faktiskt. Det där överlämnar jag så gärna åt andra. Bara jag får sitta här under korkeken…

“Isse” ringer.  Han heter Björgvin egentligen. Hjörvarsson. Var Islänning en gång i tiden men är väl “Svenkifierad” numera. Han mellan möten. Det är många möten om man är fysikprofessor. Vill gratulera på min födelsedag. Jag tackar. Vi kan inte prata så länge men hinner ändå med en del.

Vi hängde under åren i Uppsala. De som skulle bli tre där på fysikerlinjen men som blev fyra eftersom vi tiggde till oss ett extra år fysikalisk kemi. Det året var det bara han och jag. Utvalda doktorander utbildade oss. Lite påläggskalvår var vi allt. Lite lyxutbildning var det. Men det var också det året som jag upptäckte datorerna på riktigt. Det året som de möjligheter som de skulle ge tog tag i mig med full kraft. Jag hade inget val. Jag var tvungen att följa mitt hjärta. Följa den där nya utvecklingen. Men stannade alla fyra åren i Uppsala ändå. Fast fokus var ohjälpligt flyttat.

“Isse” blev kvar. Doktoravhandlingen dök ner här ett år. Den som står på hedersplats i bokhyllan och innehåller en fin dedikation. Professor som sagt. Det blev han senare. Dubbelt ett tag. Låter fint liksom. Men han är fortfarande gamle “Isse”. Man kan tycka det är sådana personer som kan förtjäna att bli upphöjda. De som klarar av det. Kan vara sig själva ändå. Utan att näsan åker uppåt.

Jag har för länge sedan mist förmågan att förstå vad han håller på med. Men vet ändå att jag inte skulle haft det minsta problem med det om jag bara velat gå den vägen. Visst jag var och är inte ett professorsämne. Möten och anslagsäskande är inget för mig. Men en forskarsjäl är jag. I labben hade jag trivts som fisken. Ja, och jag tror jag hade gjort bra ifrån mig.

Då, där i Uppsala, vi gick ju i nobelpristagares fotspår i de där lokalerna, Kai Siegbahn (professor på vår institution) fick dessutom priset i fysik det året, närde vi väl såklart barnsliga drömmar om det där priset. Jag räknar självklart med att bli bjuden (med fru) om “Isse” en dag tilldelas utmärkelsen. Precis som han hade kunnat räkna med det om det varit jag.

Det är när vi pratar kläder som vi kommer in på det där med nobelpriset. Jag har min kostym från 89 och mina trasiga skor.  Inte så mycket mer. Behovet är inte så stort. Han har såklart andra behov. Det krävs finkläder i hans jobb. Ganska ofta. Ja och en frack såklart. För doktorandmiddagar och andra tillställningar.

För är man professor i fysik i Uppsala så blir man såklart årligen inbjuden till Nobelfesten. Konstigt vore det väl annars. Så en frack ingår såklart i standardutstyrseln som hänger där i garderoben.  Tänk egentligen att ha det behovet. Det är så långt från mig som det bara kan komma. Nu säger “Isse” iof att han inte är så förtjust i den där festen. Att han mest tackar ja till den för sin frus skull. Ja kanske koketterar han lite där. Det vet jag inte, det är den där fracken, den han behöver i sin roll som jag ser framför mig. “Isse” i frack. Loa hans fru i galaklänning på fest. Jo dom är ståtliga. Det är jag helt säker på.

Jag räknar väl inte direkt med att på allvar bli inbjuden till “festernas fest” längre. “Isse” är väl det enda hoppet där. Ja så helt säker skall man väl inte vara. Han är en överraskningarnas man.  Men hur skulle man klä sig? Högtidsdräkt gäller ju.  Ja en hembygdsdräkt skulle ju sticka ut såklart. Man skulle såklart bli en katt bland hermelinerna, förlåt, bland pingvinerna, i den. Men väl inbjuden där, skulle man inte känna sig utanför ändå, fast man satt där i samma frack som alla andra har på sig. Hembygdsdräkten skulle skrämma och göra utanförskapet för tydligt. Fast tackat ja hade jag nog gjort till den där inbjudan. Trotts att jag inte passar in i sådana där sammanhang. För K’s skull.  K skulle vara den vackraste flickan på hela tillställningen. Det är jag säker på. För en gångs skull instoppad i den dyraste aftonklänning som gick att inskaffa. Efter maten hade vi dansat hela jävla natten. Bara för att vi kunde det.

Det är söndag. Jag sitter här och mitt ljus är tänt. K är nere på biblioteket och tar emot det resande teatersällskapet. Det skall bli barnteater imorgon här i byn. I hennes värld händer det saker. Det är bra. Det är så också jag hör att världen verkligen snurrar där ute.

Begravning av Kalle fredag om två veckor. Den siste. Får man på sig kostymbyxorna? Jag vet inte. Måste prova i tid. Nya har jag inte råd att köpa. Vill jag ens? Får väl basta mig i form som en boxare några kilo över viktklassen eller improvisera som så många gånger tidigare om de inte passar längre. Ja och skorna. De som läcker. De får duga.

Med Kalle försvinner också Orsa  ur min sinnesvärld. Han var den siste länken dit. Lika bra det kanske. Men jag famlar efter rötter. Samuellsfallet, Hässjaberg, Ämnebo. Allt halkar av och går inte att gripa tag i. Hur jag än försöker driver jag ut i ett eget universum utan förankringspunkter. Jag kände en gång en man som ägde en bondgård där han kunde blicka ut över ägor som de ägt i sju generationer före honom. Jag avundas det där. Men samtidigt skräms jag av det. Bojorna som det utgör. De som är så svåra att göra sig fria ifrån.

“Skuldsanering inledd” står det på alla papper som olika inkassoföretag hämtar ut per automatik  när nya händelser registreras i registren. “Inledd” är viktigt. Det kan ta åtta månader innan den också blir beslutad. Under tiden rullar den på. Ja och tiden tickar faktiskt på. Fem år från inledandet. Sen fri.  En skuld på ungefär 400 000 vid en konkurs 1992. Den som blivit en och en halv miljon idag. Den absoluta delen räntor alltså. Allt, utom några små skulder, är uppköpta för struntsummor av bolag som Justitia Invest och liknande på spekulation. Avskrivna sedan länge hos de ursprungliga borgenärerna.

Tjugofyra år i skuldfällan. Fastlåst i bojorna. D of Scandinavia AB genererade mer moms per år än den där skulden på fyrahundra tusen. Bolaget hade fem anställda. Sociala avgifter och skatt var också högre än de där fyrahundratusen. Ja och fem arbetslösa kostade säkert mer än de där fyrahundratusen bara året efter. Ja och nu då möjligheten att komma tillbaks på banan efter totalt 24 + 5 år. Nästan trettio år. Finns det någon som orkar det? Är det där verkligen samhällsekonomiskt smart? Hur många fler finns det i en sådan här by som vågar ta de där riskerna som kan generera fem/tio/tjugo jobb? Borde inte det vara värt att satsa på sådana personer istället för att slänga dem på dynghögen?

Jo reglerna har ändrats. Nu från November. Företagare kan skuldsanera nu. Men för sent för mig. Försent för oss.

Så jag lägger företaget i vila. Jodå jag är fortfarande beredd att ta risken och göra jobbet. Men kan inte sitta fast i detta. Orkar inte det. Pressen. Åren av osäkerhet. Så det är inget svårt val att sätta företaget vilande. Anmäla sig till arbetsförmedlingen på det. Jodå, jag har sett mig som arbetssökande tidigare. Men vad kan arbetsförmedlingen ge? Jag vet inte. Men jag anmäler mig. Ja och min kontakt på arbetsförmedlingen säger att “det är högst otroligt att vi skall hitta ett jobb åt dig”. “Skicka in aktivitetsrapporter bara”.  Ja och det vet jag ju att de inte kan eller vill göra något. Varenda kotte fattar ju det. Det finns yngre som såklart måste gå före. För samhällets skull. Allt annat vore såklart GALET. Jag är den förste att förstår och stryka ett streck under det.

Så jag sitter där mitt emellan. Kan inte försörja mig själv. Får inte det.  Tycker väl det är galet men hoppar när systemet säger “hoppa” därför att nu är jag en trött gammal gubbe, en som inte orkar stå på barrikaderna och skrika längre. Ja om sanningen skall fram så har jag väl aldrig varit det. Jag har jobbat på. Bitit tag i betslet och dragit vagnen mil efter mil utan att knota.

Fast fy fan egentligen.

Jag känner folk som aldrig haft ett “riktigt” jobb under nästan femtio år. Som samhället tagit hand om med månatliga bidrag. Som såklart är “finare folk” än vad jag någonsin kan bli. Skuldfria. Jag förundras över det. Inte mer eller mindre. Känner bara förundran. Stor förundran.

Fast jobba kan jag såklart inte låta bli. Lika lite som jag kan låta bli att skriva ord eller skriva musik. Det är OK att det jag gör och har valt att göra inte har något värde. För så måste det väl vara? Och nog är jag fortfarande företagaren där inne i själen. Där sitter min identitet. Ja “företagare” har jag varit under alla år, också under de år jag varit anställd. Det kan inte hjälpas. Jag kommer att dö som “företagare”. Så är det bara. Det är det svåraste för mig med det nuvarande läget. Det som gnager.

Men “skuldsanering inledd” är ingen garanti, Än kan vi få avslag. Åtta månaders väntan återstår innan slutgiltigt besked. Med lite tur sker det tidigare.Godkännandet. Avslaget kan få ta längre tid. Med mycket tur blir det såklart ett positivt besked. Jag hoppas såklart. Tror. Vi små mot stora världen. Lite så. Den som gör som den vill med småskit som oss.

Om två veckor begraver vi Kalle. Den siste på farsans sida av släkten. Han skämdes säkert över en sådan som mig hela sitt liv. Jag kan leva med det.

Han är gammal. Åttio tror jag. Ringer in till radioprogrammet. Söker. Ja han söker. Vad, frågar programledaren. “En kvinna” svarar mannen. En kvinna som är snäll och har körkort. De är de enda kraven. Snäll. Har körkort. Du är min kvinna.

Han har nämligen bil. Men han har också diabetes. Får inte köra. Han är ensam. Så oändligt ensam. Behöver sällskap. Dagarna blir långa. Allt för långa. Ja och de finns en bil som sagt. En kvinna med körkort och han kan ta den och åka runt i landskapet och se sig omkring. Hon som skall vara snäll kör. Han sitter bredvid. Dagarna blir kortare. Livet lättare. Två skrattar oftare än en.

Om han fann den där kvinnan vet jag inte. Det får man aldrig reda på i de där sök och finn programmen. Men jag hoppas det. Hans ensamhet, det där, “dagarna blir långa”, griper tag i mig. De är så många de där ensamma männen. De som efter pensionen förlorar sin identitet, de som efter en hustrus frånfälle förlorar den sista kontakten med all mänsklighet utanför hemtjänsten. Jovisst kan man få sig några sekunders småprat och ett leende av den snälla kassörskan på ICA, men det går ju inte att springa där varje dag heller. Pensionen är skral. Dagarna långa. Ja jag hoppas verkligen att han fann sin snälla kvinna med körkort.