Month: November 2016

Åk iväg (och kom tillbaks) och rädda hela bygden (och er själva). Som ung behöver man inte tänka på att rädda och bevara det gamla. Det kan vi gamlingar ägna oss åt. Ta hand om framtiden.

Det måste ha varit ganska precis den här fredagen i fjol också som vi bakade, tunnbröd alltså, svartbränt i kanterna, gott, gräddat i vedugn. En av fördelarna med att finnas här i Los. Det är hembygdsföreningen som har den där ugnen och bagarstugan och vem som helst kan hyra in sig där en dag eller två. Man bakar bröd så att det räcker någon månad. Eller till julen i alla fall.  Naturligtvis så bakar vi efter mormors recept. Kör en dag. Bränner armar. Värker ut muskler man inte visste fanns.

Fast helt sant var nu inte det där sista. Mormors recept har för många hemligheter i sig som aldrig blev nedtecknade. Vi har ett eget recept. K modifierat. Veganskt. Gott.

Bagarstugan är en symbol för det där som kan hända i en liten by om man samarbetar. Jag och här har ju gubbarna gjort det en gång i tiden. Byggt den till sina gummor. Nyckel dit numera. Förr behövdes såklart inte det. Men det är andra tider nu. Också här i urskogen. Men för mig representerar de där gemenskaphetsprojekten storheten i en sådan här liten by.

Annars har dagen bjudit på strömavbrott i hela byn. Man får en känsla för hur det var förr i en by som den här när strömavbrotten kommer. Mörkt. Närmare spöken och annat skrymt. Jag måste nog säga att själv föredrar jag det där mörka. Helst då när man har en klar himmel ovanför sig. Då är det som om man verkligen befinner sig i universums mitt, svävar där, som den ocoole gubbe man nu är. Ja och kan inte annat. Vill inte annat. Jag kan stå och titta hur länge som helst. Det är bara kylan som jagar in mig med sina glupska bett. Glastak har föresvävat mig, helst i ett torn då som nästan når upp till himlen, men en säng under så att man kan somna under stjärnorna.

Men strömavbrott ställer till saker i en elektrifierad tidsålder. Det tar en stund innan alla maskiner snurrar igen. Man får kolla om det som skall fungera verkligen fungera. Det är inte alltid det är så. Idag dock tur. Allt verkar ha tuffat igång som det skall. Mitt frysprojekt, det som är onödigt komplicerat eftersom jag ville använda mina standardgrejer, hickade lite dock. Inte själva styrfunktionerna. De är rock solid. Men ett interface. Det finns alltid en till bugg att hitta.

Nej och nej, jag har inte slutat leta bugar. Inte att fixa dem heller.  Jobba kan jag men inte hämta in pengar.

I helgen måste jag ut och gräva. En sensor måste helt enkelt ner i backen innan tjälen suger tag i den för hårt. Trodde ju att det fanns mycket tid kvar att fixa det på. Förra året vandrade jag dagligen i skogen en bra bit efter den 15’e. I år får man pulsa eller åka skoter om man vill ut i skogen. Man får vara glad att man inte är skogsarbetare. Av den gamla sorten alltså. De med snöras i nacken  trettio gånger per dag. Lättare idag. Hytt. Värme. Radio och ljudböcker. Fast tråkigare kanske. Mer ensamt.

Fast det är nu man skall vandra vid havet. Om man är välklädd. Det är nu och framöver som havet och jag har samma sinnesstämning. Dystra och eftertänksamma. Dimmiga. Nyanser av grått. Så naturligtvis längtar jag till havet. Det drar alltid i mig. På samma sätt som städerna gör det. Ändå bor jag här mitt ute i skogen och längtar efter att bo ännu längre bort från människorna. Dualismen, den inbyggda. Jag älskar båda två och allt emellan också. Kan det vara så? Måste man bestämma sig? För det ena. Eller det andra. Varför det i så fall?

Men vi skall upp före sex imorgon. Packa ihop mjöl och jäst och havremjölk och verktyg och åka väg till bagarstugan så tidigt vi kan. Uppeldad ikväll. Mycken massa som skall värmas i en bakugn. Det tar en stund att komma igång.  Så dags att gå och lägga sig. I alla fall läsa en stund. Men först pelletsfyllande. Det eviga. Läste idag om någon som gjorde av med fem säckar på en vecka. Det går det på en dag här. Som ett monster är den den där pannan, Hulken som vi kallar den. Jag hör hur den skriker efter pellets där nere nu. Vrålar. Som ett urtidsmonster i gjutjärn. Jag är dess slav. För evigt.

Godnatt Sverige. Imorgon helg och vila. Gör något skoj den här helgen vet jag!

Så man åker dit ( 6 + 6 mil) i ett jävla väglag och möts av

Förra gången jag var där fick jag  alla fall en kurs i att använda dator, tangentbord och mus. Viktiga grejer! Men idag ingen alls.  Men man orkar väl inte meddela sina brukare allting heller…

Så det snöar och det snöar och det snöar. Men lättskottat. Nästan bara luft. Sådan där snö som man skall åka skidor i och känna sig som om man åker bland molnen på. Till och med jag blir sugen på att beträda nedförsbackarna med jungfrulig snö.

Nåja… lite sugen. Väldigt pyttelite. Homeopatlite rent utav.

Fast kallt. Ute. Men inne är det varmt. Tur det. Rent av bra. Jag minimerar lite. Flyttar in i mindre rum med mina lödkolvar och datorer. Tror att det går att spara lite energi på så sätt. Men fan trott.

Fast trångt och rätt mysigt blir det. Kaffebryggaren kommer närmare munnen också. Allt går. Om man vill. Man kan backa med ett leende på läpparna också. Är ju hobby nu. Det betyder inte att man behöver “arbeta” mindre.

Imorgon ner till arbetsförmedlingen. Japp officiellt arbetslös nu då. Som 2012. Tänka sig! Svårt att förlika mig med tanken på att vara det. Nu som då. Men kanske kan man hitta någon spännande åtgärd åt mig innan pension. Det där med IoT är väl inget att ha, precis som man sa om datorer då. Jag har hört allt det där. Orkar inte sucka över dumheten ens längre. Efter sextio skall man hålla käften ändå. Jag hoppar alltså när man säger “hoppa” numera. Marionetternas marionettdocka. Ja säger (skriver) väl en hel del dumheter också.

Men jag är såklart frusen fast det är varmt. Är nu ändå av en frusen sort. Ja och längtar efter sommar och ljus gör jag såklart också. Fjorton grader i Lissabon. Alla fryser som mig där nere och går med täckjackor och halsdukar. Fast som en vanlig Svensk midsommaraftonsdag temperaturmässigt. “Åhhhhh vad skönt iiksom…”. Det är nog där någonstans jag hör hemma. Egentligen.

Men så länge man har varmt och inte behöver gå ut (så ofta). Ja då går det ju. Kanske. Det visar sig i februari. Det är då fryslortar sållas bort från fryslortar.

Var in på Facebookkontot en sväng. Läste några inlägg, gillade några andra, men slog bakut efter ett tag. Allt är upprepningar. Samma, samma i ett evigt snurrande hjul. Mår dåligt av det där. Avaktiverade igen. Det kunde inte gå snabbare. Kanske gör nytt försök till comeback senare. Men varför jag ens skulle vilja göra det har jag ingen som helst aning om just nu.

Det är presidentval i USA. Har detta faktum undgått dig så är du död. Så du vet. Det skall bli skönt när allt är över. Fascisten Trump blir talesman för det farliga USA. Väcker ett slumrande ursinne. Det är samma USA som var det farliga Tyskland. Då, förr. Återigen landet med världens största krigsmakt. Det fick gärna vara färre galningar i Amerika. Färre som koncentrerar sig på vi och dom istället för “oss”. Färre som jobbar enligt devisen argast vinner.

Skall man känna sig lite orolig ändå? Trump skulle ju inte ha en chans. Ungefär som Brexit. “Nog är dom väl vettigare än så…”  Men det var dom ju inte. Såklart. Så man får hoppas på de urbana Amerikanerna. Varför är det alltid på landet som dumheten frodas. Man borde lämpligen ta sig i akt. Alltså. Hålla käften. Ja jag sa ju det tidigare. Ännu en anledning alltså. Men skall man låta PO Tidholm och Alex Schulman och det gänget föra ens talan. Som har vilken åsikt som helt för pengar. Nopp, man kan inte hålla käften helt enkelt. Vad vore en gammal gubbe om man inte klagade?

Så-Det-Så.

Nu skall jag laga lite mat. Vad är oklart. Man öppnar helt enkelt frysen och stirrar en stund in i den tills något hoppar ut. I bäste fall. Annars får man göra spagetti och köttfärssås. Ja utan köttfärs då såklart. Någon ordning får det nu ändå vara.