Month: November 2016

Så söndag. Jag lämnar en minst sagt händelserik vecka bakom mig. Igår fick jag veta att Kalle Hedman dog på morgonen. Han blev 98 år, ja det är ett fullt liv, han den siste av Nestors barn. De som höll ihop och hjälpte varandra genom ett helt liv. Så olika oss som kom efter. Vi som är så långt ifrån varandra som man bara tänkas kan.

Jo vi hälsade på ibland. Fast mindre sedan morsan dog såklart. Vi hade mindre i Edsbyn att göra, efter det, hörde hemma där mindre. Ja och ännu mindre nu såklart. Lilly, hans fru finns kvar, det är min sista egentliga länk till den by jag växte upp i. Tänka sig egentligen.

Jag har redan alldeles för många namn att rabbla där på kyrkogården. Numera kommer jag inte ihåg alla. Från och med nu så blir det alltså ett namn till att minnas. Jodå han kommer att vara saknad. Han liksom en far, och hans systrar och bröder.

Vi har skickat en chokladask eller nått sådant till släkten alla år. Under en tid var det tio-tolv brev som skulle skickas. Julhälsningen till gamlingarna. De vi ville visa att vi kom ihåg. Ja under svåråren var det här inte lätt. Vi hade knappt själva råd att fira jul. Men på något sätt fick vi iväg de där chokladaskarna varje jul. I år finns två kvar att skicka till. Lilly och K’s pappa. Snart ingen. Ja och jag vet redan att det inte kommer att finnas någon som skickar en chokladask till oss när nu vi börjar närma oss åldringarnas skara. Men det har ändå känts gott att ge.

Så idag, när den axlosaxiska veckan börjar, ja, jag sitter här på kontoret, så är det med både glädje och sorg som jag går in i den nya veckan. Det går inte sörja någon som dör som 98-åring på samma sätt som någon som rycks bort tidigare i livet. Döden är finalen som kommer till alla. Men saknaden finns där, samma saknad. Men min 60-årsdag, med påfyllning på whiskykontot från K’s släkt, är ju också lite sötsur sådär. Att bli äldre är väl inte direkt kul, fast å andra sidan är det bara siffror det där ändå. Såklart. Passerat nu. Nu lever vi vidare. Jag kan leva med att vara sextio. Sen den andra mycket positiva händelsen den här veckan då. De är den finaste present jag någonsin kunnat få. Bara allt nu löser sig hela vägen i mål. Men vad kan man göra annat än att hoppas på det. Man får åka med, hoppa när det sägs “hoppa”.

Jodå, fredag här med. Håller på att packa ihop här nere på kontoret. Helgledigt snart. Det finns en flaska whisky där uppe som väntar på mig. 60-års present från K. En korg torr björkved bär jag med mig upp. Sen är alla ingredienser på plats för en god kväll framför brasan. Ja möjligtvis en film på det.

Kontoret förresten. Vad skall man kalla det här utrymmet framöver? Jo “kontoret” såklart. Man skall inte krångla till det för sig.  Jag har i princip haft ett aktivt företag igång sedan jag gick i åttan. Har jag inte det kan jag väl i alla fall få låtsas att jag har det.

Ljus på gravar tände vi förra helgen. Det fungerar inte att åka ner igen bara för att tända. Men nyttjar el numera. De lyser länge. Framåt jul i alla fall. De döda bryr sig såklart inte ett dugg. Allt det där är för oss som lever. Kan man inte komma dit räcker det med en tanke och ett ljus hemma. Tankar bryr de döda sig däremot om. Så länge någon sänder en tanke åt deras håll så lever de fortfarande en liten aning. Riktigt död är man inte förrän man är helt bortglömd. Åker man förbi skogskyrkogården den här tiden så ser man att många är ihågkomna. Man glömmer inte en sådan tur. Definitivt inte. Men för långt bort för oss såklart. Men är du i krokarna åk förbi.

Nu helg. Vila. Rast.

Jag trodde aldrig jag skulle bli sextio. Men så blir man det. Men blir man nu sextio kan man i princip leva hur länge som helst. Så tänkte jag i alla fall innan femtio. Vi får se hur det blir. I den här åldern går man inte säker. Rätt vad det är tar det slut och man tackar för sig. För mig är sextio år i alla fall en ansenlig ålder. Skulle jag behöva tacka för mig idag så är jag rätt nöjd. Jag har haft ett långt och ett rikt liv. Allt härifrån är bonus.

Men det är också en bra punkt för för förändringar. Börja träna och gå ner i vikt kanske? Klippa sig och skaffa ett jobb? Hur många gånger har jag inte bestämt mig för att göra det de senaste åren.  Går det så går det. För försöker man så fungerar det till slut. Också det. Jag lyckades i alla fall sluta röka. Till slut. Då kan jag sluta med allt. Vad som helst. Jag vet ju det.

MEN här, precis här,  är vägs ände för bloggen. Slutet. Bloggvärlden får klara sig utan mig och mitt svammel. PO Tidholm blir i alla fall glad. Ja säkert några till också.

Jag är trött på människorna.

• För vem kan argumentera med dem som bara läser rubriker?
• Vem kan prata om något vettigt med honom som med stolthet berättar att han fuskat sig genom högskolan?
• Hur skall en liten röst som min någonsin kunna höras när den som pratar högst är den som lyssnas på?
• …och osv. Det är bara att se sig omkring. Fixstjärnor. Ytlighet. Ingenting!

Det är i alla fall sådär världen ser ut från mitt perspektiv. Ja och tro mig. Jag har verkligen försökt förflytta mig för att se alltihop på ett annat sätt, från ett annat perspektiv, verkligen ansträngt mig för att vara förlåtande.

Så en stuga ute i skogen där ingen bor vore det jag önskade mest. Bort från allt det där. Jag hör inte hemma i den här tiden. Det är för enkelt. På tok för enkelt. Eller också är det bara jag som är konstig. Troligen bara det.

Så jag tänker så när jag skriver här att det här, ja, det skall bli det sista blogginlägget. Slut på bloggandet. Lägg ner bloggen. Men sen kommer den där skrivlusten över mig igen.  Det där som andra får ur sig i fikarummet men som jag spyr ur mig i bloggen. Ja, kanske inte ännu då alltså. Nedläggning alltså.  Sen. Snart. Den lever på övertid redan den här bloggen.

Jag måste nog skriva mer. Eller inte. Fast troligen. En säkerhetsventil är det allt. En toalett att spy ur sig i. För vad är en som skriver utan de som läser. Det är inte samma sak att skriva för mappar på en hårddisk. Fast det är klart. Nog har jag gjort det. Nog finns det ord så det räcker där med. Alldeles för många. Till ingen nytta.  Japp, som aldrig kommer att bli lästa. Såklart.

Men lusten. Den som fortfarande finns där inne i mig. Den tvingar mig nog att fortsätta blogga också. I alla fall ett tag till. Man får ta det en vecka i taget. Mer går det inte att planera.