Day: 14 November 2016

Varmgrader ute. Bra, Hjälper fryslortar som mig att leva. Fast konstigt nog blir man mer frusen just i det där skiftet runt nollan. Det måste väga över åt ena eller andra hållet för att man skall må sådär inomhus-vinter-gott. Just nu är jag där. Varmt här i mitt lilla rum. Min lilla mancave. För varmt egentligen. Men what the heck. Liksom. Jag fryser i alla fall inte.

Bokföringsdag. De går på automatik de där dagarna. Kan det där nu. Avklarat. Men kul är det såklart inte. Det har det aldrig varit. Men det är som diskning och städning. Gott efteråt. Man får jobba sig dit helt enkelt.

Livet tre sig tämligen likartat som >60 åring som det var som <60 åring. Tänker inte så mycket på det där. Bäst så. Man är den man är. Får leva med det. Ja och det är ingen konst alls. Verkar det som. Än så länge. Men fan vad gammal man är egentligen. Rent av skrämmande. Tio år kvar om man blir lika gammal som farsan. Men blir man ens det?

Skrämmande nog har jag känt ett sug efter att göra musik idag. Det var verkligen inte igår den känslan kom över mig. Jodå, jag tror den sitter kvar någonstans där inne dessutom. Alltså måste studion värmas upp någon dag. Det är inget som är gjort i brådrasket direkt. Man kan inte vara spontan i det avseendet längre. Får planera. Men en jullåt, den traditionsenliga, måste det väl bli i år också. Blir det den femte nu? Tror det. Om jag nu kommer till skott. Hur-som-helst, glad åt den där känslan. Trodde den dragit iväg till Svalbard eller annorstädes och frusit fast där.

Fast istället för att sitta här och tröttskriva så borde jag väl lägga mig. Läsa – sova mig pigg till imorgon istället. Men jag orkar liksom inte resa mig riktigt. Rumptung här i stolen framför datorn. Men skriver i alla fall istället för att slösurfa. Det finns två människotyper i världen. De som tar emot det andra gör, ja och så de som gör. Vilken typ är du?

Inget fel att vara endera såklart. Men man lär inte känna världen genom att se den bara på tv. Näpp.

Fast kanske är det tryggare. Såklart.

I Eindhoven för några år sedan satt jag på en buss där alla, utan undantag, på bussen stirrade ner i en telefon. Det var skrämmande på något sätt. Behöver vi världen längre? Den riktiga. Den som luktar, känns och rör på sig tredimensionellt. Kanske inte. Matrix människolager är i så fall inte långt borta.

Fast jag skall inte sitta på några höga fördömande hästar i det där fallet. Jag har stirrat mer på skärar än de flesta. Låt vara med en fot i ett annat perspektiv. Ett där jag ser mig själv sitta och stirra in i en rätt meningslös värld. Om man jämför med den utanför fönstret alltså. Jag har aldrig bara sett världen genom mina egna ögon. Fördelen med att vara halvblind.

En av anledningarna till att havet är så viktigt. Det finns på riktigt. Urmodern.

Men jag skall packa ihop nu . Hulken ropar efter pellets där nere i källaren. Min kropp ropar efter sömn. Mitt huvud ropar efter några goda ord på vägen hämtade ur en bok som utspelar sig i Barcelona. Lillkatten vill krypa under täcket. Värma mig och värma sig. Tills jag somnar. Då smyger hon tyst iväg. Har utfört sitt John Blund uppdrag. Jag tackar han/hon/det/gud för den ynnesten, nej för hela livet faktiskt. Ja jag gillar att leva. Tacksam för att jag får det. Tacksam för att jag får göra mina saker. Japp, gör det fast än vägen är krokig och ganska jobbig ibland. Näpp, ingen att se upp till eller att hylla. Men mig gör just det ingenting. Inte ett dugg faktiskt. Det där överlämnar jag så gärna åt andra. Bara jag får sitta här under korkeken…

“Isse” ringer.  Han heter Björgvin egentligen. Hjörvarsson. Var Islänning en gång i tiden men är väl “Svenkifierad” numera. Han mellan möten. Det är många möten om man är fysikprofessor. Vill gratulera på min födelsedag. Jag tackar. Vi kan inte prata så länge men hinner ändå med en del.

Vi hängde under åren i Uppsala. De som skulle bli tre där på fysikerlinjen men som blev fyra eftersom vi tiggde till oss ett extra år fysikalisk kemi. Det året var det bara han och jag. Utvalda doktorander utbildade oss. Lite påläggskalvår var vi allt. Lite lyxutbildning var det. Men det var också det året som jag upptäckte datorerna på riktigt. Det året som de möjligheter som de skulle ge tog tag i mig med full kraft. Jag hade inget val. Jag var tvungen att följa mitt hjärta. Följa den där nya utvecklingen. Men stannade alla fyra åren i Uppsala ändå. Fast fokus var ohjälpligt flyttat.

“Isse” blev kvar. Doktoravhandlingen dök ner här ett år. Den som står på hedersplats i bokhyllan och innehåller en fin dedikation. Professor som sagt. Det blev han senare. Dubbelt ett tag. Låter fint liksom. Men han är fortfarande gamle “Isse”. Man kan tycka det är sådana personer som kan förtjäna att bli upphöjda. De som klarar av det. Kan vara sig själva ändå. Utan att näsan åker uppåt.

Jag har för länge sedan mist förmågan att förstå vad han håller på med. Men vet ändå att jag inte skulle haft det minsta problem med det om jag bara velat gå den vägen. Visst jag var och är inte ett professorsämne. Möten och anslagsäskande är inget för mig. Men en forskarsjäl är jag. I labben hade jag trivts som fisken. Ja, och jag tror jag hade gjort bra ifrån mig.

Då, där i Uppsala, vi gick ju i nobelpristagares fotspår i de där lokalerna, Kai Siegbahn (professor på vår institution) fick dessutom priset i fysik det året, närde vi väl såklart barnsliga drömmar om det där priset. Jag räknar självklart med att bli bjuden (med fru) om “Isse” en dag tilldelas utmärkelsen. Precis som han hade kunnat räkna med det om det varit jag.

Det är när vi pratar kläder som vi kommer in på det där med nobelpriset. Jag har min kostym från 89 och mina trasiga skor.  Inte så mycket mer. Behovet är inte så stort. Han har såklart andra behov. Det krävs finkläder i hans jobb. Ganska ofta. Ja och en frack såklart. För doktorandmiddagar och andra tillställningar.

För är man professor i fysik i Uppsala så blir man såklart årligen inbjuden till Nobelfesten. Konstigt vore det väl annars. Så en frack ingår såklart i standardutstyrseln som hänger där i garderoben.  Tänk egentligen att ha det behovet. Det är så långt från mig som det bara kan komma. Nu säger “Isse” iof att han inte är så förtjust i den där festen. Att han mest tackar ja till den för sin frus skull. Ja kanske koketterar han lite där. Det vet jag inte, det är den där fracken, den han behöver i sin roll som jag ser framför mig. “Isse” i frack. Loa hans fru i galaklänning på fest. Jo dom är ståtliga. Det är jag helt säker på.

Jag räknar väl inte direkt med att på allvar bli inbjuden till “festernas fest” längre. “Isse” är väl det enda hoppet där. Ja så helt säker skall man väl inte vara. Han är en överraskningarnas man.  Men hur skulle man klä sig? Högtidsdräkt gäller ju.  Ja en hembygdsdräkt skulle ju sticka ut såklart. Man skulle såklart bli en katt bland hermelinerna, förlåt, bland pingvinerna, i den. Men väl inbjuden där, skulle man inte känna sig utanför ändå, fast man satt där i samma frack som alla andra har på sig. Hembygdsdräkten skulle skrämma och göra utanförskapet för tydligt. Fast tackat ja hade jag nog gjort till den där inbjudan. Trotts att jag inte passar in i sådana där sammanhang. För K’s skull.  K skulle vara den vackraste flickan på hela tillställningen. Det är jag säker på. För en gångs skull instoppad i den dyraste aftonklänning som gick att inskaffa. Efter maten hade vi dansat hela jävla natten. Bara för att vi kunde det.