Torsdag är städdag här. Oftast i alla fall. Jag försöker. Helgen börjar idag här i huset eftersom K är ledig på fredagar. Numera. Idag har hon födelsedag dessutom så det vore väl fan om det inte blev helgstädat. Sen får vi väl fira i dagarna tre. Eller fyra eller fem. Varför inte liksom. Skall det firas så skall det firas.
Himlen är nästan turkos där ute. Det närmaste turkosa hav vi kommer här uppe. Kanske är det snö blandat med barrskogsfärger som får till det där blå. Eller tvärtom då såklart. Prismat. Idag turkos utvalt ur regnbågen. Alltså.
Själv är jag löjligt trött. Sjuktrött. Liksom. Men inte riktigt. Traktorn tog stordelen av snön som föll i natt. Jag behöver bara skotta lite. Småfåglarna har bara ätit hälften i fågelmataren. Jag behöver bara fylla lite. Hulken har bara käkat två säckar pellets inatt. Varmt. Jag behöver alltså bara fylla lite igen. Alltså har jag inget alls att klaga på. Bortskämd. Inget att bli trött av heller. Bara kanske det faktum att jag inte riktigt vaknat. Fast jag varit uppe några timmar. Fast jag sovit gott. Ibland är huvudet mer trögtänkt än kroppen. Eller hur det nu är?
Traktorföraren heter förresten Magnus. Den kunskapen är också typisk för landsbygd.
Kortmeningar. Älskar dem fortfarande. Kan inte hjälpa det. Det är nog bara för att Ulf Lundell gillar långa. Fast det har jag såklart inget med att göra. Österlen ligger långt borta.
Storstad kom och ta mig. Hav kom och ta mig. Så kan man tänka när skogen sluter sig för hårt omkring en. Ja jag behöver båda. Öppenheten. Livet. Just nu skulle några dagar i London eller New York sitta bra. För att överfylla med intryck där uppe i den grå klumpen så att man längtar hem igen. Sådär som det gärna blir efter några dagar i Stockholm också. Man går liksom i en annan värld av perception när man bor såhär ute i ingenstans. Man ser det lilla. Just det är svårare i storstaden. Det får liksom inte plats bland allt det där stora och högljudda. Det är nog därför jag bor här.
På Interaktiva institutet visade man en gång en städlösning som jag gärna velat ha idag. Hade jag tid skulle jag nog jobbat vidare på en. Enkelt. genial. När man går hemifrån slänger man ut ett gäng bollar. De rullar sedan omkring hela dan i lägenheten. Klädda med mikroduk är de så skräp och smuts fastnar. Sen när man kommer hem samlar man bara ihop de där bollarna. Byter överrock på dom. Mikroduken. Slänger den tvättmaskinen. Sätter på en redan tvättad. Kan det bli lämpligare. Ja jag tror på de där många små grejerna. Man skulle kunna tänka sig små myrlika sexbenta varelser som vandrade omkring på golven hemma och plockade skräp och gör rent också. Fast bollar är snyggt. Kan bli leksaker för katter och hundar samtidigt. Japp, Interaktiva institutet är skojiga.
Fast det blir liksom inte så mycket mer än den skojiga biten. Den är enkel. Det är den där andra delen som tar tid. Och energi. Och kraft. Och envishet. Att göra demonstratorer är ingen konst. “Man borde…” är ännu enklare.
Fast nu sitter jag här och skriver mest för att jag INTE vill ta den där dammsugaren och gå upp och starta igång den. Konsekvensanalys. Så klarskrivet. Om det nu skall hinnas med någon kod idag också. Om världen skall förändras gör den ju inte det utan lite kod. Eller hur?
