Jag har varit igång ett tag. Såklart. Kaffe på bordet. Jag kommer att ångra mig resten av förmiddagen. Klarar inte av kaffe så tidigt. Det är konstigt. Förr drack jag baljor från morgon till läggdags. Nu kaffedarrar jag en hel dag av två koppar i rad eller en kopp vid fel tillfälle. Det problematiska är att det fortfarande är gott. Man borde lägga ner helt. Annars.
Jag har berättat det förr, 1986 när jag flyttade hit så uppsökte jag de där vanliga institutionerna för att söka kapital. Det var antingen det eller belåna huset. De var väl ungefär desamma då som nu men med andra namn på “pengakistorna”. Men intresset var minimalt som alltid för det jag har sysslat med. Det som fastnade var såklart
“Datorer det tror vi inte på men kommunen har en fax och det är nog framtiden”
Svaret från någon på länsstyrelsen, föregångare till Almi. Det där telefonsamtalet brände sig fast såklart. Jag kommer aldrig att glömma det. I Stockholm var ju datorer en självklar del av våra jobb. Vi satt där i Täby och skapade framtid med dem. Här fanns alltså den där faxen.
Sen har det ju fortsatt sådär. Jag minns Rotary gänget jag stod och berättade om Internet för 1993. Inte var det så jävla intressant.
Jodå, Nutek, Vinnova, Almi, andra, jag har försökt med dem allihop genom åren. Utan resultat skall tilläggas. Det har alltid varit något fel på mina projekt, på mig, på formalia. Så jag har lagt av med åren. Slutat att fråga.
En gång fixade en kollega ett möte på en av AP fonderna. Jag hade byggt ett kundhanteringssystem som var ganska komplett. Ja och så hade jag ju alla de där pluggarna till Visual Basic. Det borde finnas potential och det fanns inte så många andra som gjorde så mycket av värde i Sverige. Jo Ide’ Data kanske. Pierre Linghem. Rökrutekompisen på alla mässor. Han plockad i alla fall hem någon krona till slut.
De där ActiveX pluggarna märkte man ju snart att det var ingen ide att prata om. Ingen förstod vad det var. Men kundhanteringssystemet då kanske, Gold for Workgroups. Den runde glade chefen där på fonden pratade på om alla miljarderna. Sen kallades hans gymnaistuderande son in för att bedöma den där kundhanteringsapplikationen. Suck liksom. Nä det blev inget. Hur som helst så kändes det ändå som om jag inte var den minst seriösa när vi lämnade AP fondkontoret och adressen i centrala Stockholm den där dan.
Både Gold för Workgroups och ActiveX pluggarna laddas faktiskt fortfarande ner en del. USA. Underligt. Förresten hette de väl VBX’er de där pluggarna innan Microsoft bestämde sig för att förstöra både Visual Basic och affärsmöjligheterna med äkta objekt-programmering. Det var så genialt när det kom. Jag minns en demo på Berns där alla stod upp och applåderade när det demonstrerades. En app. där man kunde rita med musen. Den tog fem minuter att göra. Innan hade man använt en dag till att få upp något alls där på skärmen. Det var så mycket infrastrukturkod som skulle på plats för att göra en windowsapplikation.
Men det har aldrig blivit några bidrag/stöd till något av mina företag genom åren. Inte ett enda. Jo jag har vunnit någon tävling. Fått en check på tiotusen som mest. Fast det kostade väl några tusen till att vara med egentligen. Nätter och dagar i Stockholm.
Man kan väl såhär i efterhand, för det är länge sedan jag ens försökte söka externa pengar nu, konstatera att jag helt enkelt är urusel på att övertyga andra människor om sakers förträfflighet eller få dem att följa mig. Det hart väl hängt i sedan rocktiden. Vem fan ville spela hårdrock då när man kunde få så mycket spelningar brudar och pengar genom att spela dansmusik. Jag satt mest själv i reporna mellan spelningarna då också.
När tiden går så såg ju alla det där med hårdrocken, visst fan var man väl hårdrockare, då, ja och datorer, visst var det framtiden, eller Internet… Ja ni fattar. Inte är det någon som bryr sig om en galning stod och pratade om det där några år tidigare. Man fattade ju ändå inte vad han pratade om, eller lyssnade man ens?
Så jag jobbar på. Skiter i de där som får tre miljoner dollar i stöd när de lyckas tända en lysdiod med en mobiltelefon. WOW ljungar det genom medierna och jag suckar mest. Igen. För det gjordes förra månaden också. Förre året. Rätt brukar jag få till slut. Men vem bryr sig som sagt om det. Jag? Knappast. Inte längre. Jag jobbar på. Snart är jag ur tiden. Har aldrig funnits. Kanske är jag förresten redan ur tiden om man tänker efter. Ja redan innan jag var i tiden. Var jag någonsin i tiden?
Fast nu skall jag koda. För roligt har jag haft och roligt har jag för det mest. För turligt nog så tror i alla fall jag på det jag gör. Sicken tur för mig va!?
