Day: 21 November 2016

Vill man umgås med ödmjuka människor så skall man kanske välja bort programmerare. Åtminstone har inte jag träffat en yrkeskategori som i så hög grad tycker att det andra gör är skit och det man själv gör är genialt. Inte ens musiker kommer upp i den nivå i det avseendet som programmerare besitter. Inte ens nära och då tror många i den gruppen att de är petade på av han/hon/det/gud och är det närmaste man kan komma Jesus efter Jesus själv.

Men programmerare har hybris över lag. En ganska otrevlig egenskap. Ja det räcker väl egentligen inte med “ganska” heller. Det ÄR en otrevlig egenskap hos de här människorna. JA och ja och ja ja, jag räknar mig till dem. “Programmerarna”. Även om jag kanske är något ödmjukare med ålderns rätt. Ja ok lite. Kasta skit bara…

Jag har ofta undrat var all denna hybris kommer ifrån. För studerar man vad dessa masterminds åstadkommer så är det mesta rätt mediokert. NEJ, inte dåligt, fast det händer såklart det också, men allt är ungefär på samma nivå som alla andra producerar. Ändå kommer den första tanken hos varje programmerare som skall jobba med någon annans kod vara att skriva om den. Det är alltid bara lättjan som hindrar den där omskrivningen till slut. Det är för jobbigt att skriva om allt. Man får göra det man kom dit för och sen spy över vilken jävla skitkod man var in och rotade i. Japp, varje gång. Tröttsamt för omgivningen att höra.

Om man nu inte är in i kod hos någon man då faktiskt ser upp till. Då blir de flesta programmerare patetiska rövslickararslen som definitivt inte är en heder för mänskligheten. Jag har sett tillräckligt av det också.

Träffar du sen en dag en Tysk programmerare så undrar du helt klart hur det är ställt med världen. Fast förhoppningsvis har jag bara träffat de där som saknar empatisk förmåga och självinsikt. Alla kan ju inte vara så där… fast kanske kan de det…

Det är väl därför det finns så få kvinnor i programmerarnas led. Vem står ut liksom?

Sol där ute. Hunger här inne. I mig. Gul traktor plogar där ute. Det är mer än jag kan begära. En lyx. Jag behöver bara småskotta lite. Axel, ja den heter så min protest där på höger axel, mår bra av det där. Det gör mindre ont helt enkelt. På den sidan. Resten av kroppen må värka lite. Gammelben och gammelsenor.

Det kompileras här. Raspberry Pi. Tar sin tid. Tre samtidigt. Så det jobbas. Fast inte jag. Drabbad av väntan då. Så jag skriver. Borde väl passa på att gå upp och äta istället. Det var ju hungern liksom. Som sög i mig.  Men det är lite brist på inspiration idag. Sådär. Här i det stora gula huset på kullen. Hos ocool gubbe.

Nu sitter man i alla fall inte fast här uppe. Plogat. Skulle kunna fly om man ville. Ibland räcker det med att ha den vetskapen.

Men mat då alltså. Frågan är vad man skall äta. Tillaga sig. Det är ingen brist på själva maten. Det är valet som är det svåra. I-lands problem. Man borde skämmas. Kanske.

En älg hittas upphängd i en lada. Det misstänks jaktbrott. Någon måste ha haft en jävla otur. Antagligen välförtjänt iof. Men hur många har tur. Skjuter vilt (no pun intended) omkring sig och skyller på vargen när viltet minskar.

Själv äter jag nu inte kött.

Lokala tidningen har plussat till sig. Det är väldigt lite det går att läsa. De kastar bort alla de unga. Shooop. Men nya uppstår väl. Nytt ersätter det gamla. Det blir bra. Journalisterna får väl skriva blogg precis som jag. Plusbloggar. Dra in stålar.

Här säger jag nej till annonser och placerat material. Oplussat.

Men jag tror jag släcker låtsasjobbarljuset, det som tidigare var konsultljuset, ja ni vet ett nedbrunnet ljus tvåtusen spänn, två nedbrunna fyratusen osv, ja, jag tror jag släcker det och ger efter för hungern nu. Kompileras gör det fortfarande. Ja och det lär väl hålla på och hålla på. Det får bli något vegetariskt…

En decimeter blöt och tung snö bjuder natten på. Jodå den är fortfarande jävligt vit och inte helt välkommen. En vit jul är sedan länge garanterad. Faktiskt sedan generationer och århundraden här uppe.

Så sopa och skotta inleder morgonen. Lilla skottningen. Man hoppas på traktorn igen. Det är inte alltid förhoppningarna slår in. En sådan här dag sitter jag fast här. Ibland hamnar kullen någonstans vid lunchtid i prioritet vad gäller plogning. Som bäst.

Man har överlevt ännu en natt. Vaknat till en ny måndag. Jag tackar för sådant. Behåller rutinerna, fast man kunde sova några timmar.

Att inte ta “leva” för en självklarhet är en viktig del i att uppskatta att finnas till. Man kan hälsa solen varje morgon, eller tacka alla de där miljarder cellerna i sin kropp som strävar på där vid tandborstningen, eller bara gäspa, sträcka på sig och vara nöjd över liv som tillåter en att göra det. Det är stort liksom. Livet. Man har ansvar för en jävla massa liv som finns i ens kropp. Det som gör en till den man är.

Just nu är det ändå gott att bo just här. På landet. I skogen. I ingenstans. Ändå är det här orten för Nickelns upptäckt. Vi har till och med ett monument som bevis på det. Men ett atomnummer också såklart. Om någon brukar komma och vara stöddig så brukar vi trycka upp just det där i röven på dom.  De säger pip och inget mer sen efter det. Fungerar varje gång.

Fast det här är såklart också lite “Den sista färden” trakter. Såklart.

För svensken gäller jobba på. Jobbar man inte (osäkert om låtsasjobba ingår i det) så kan man upptäcka obehagliga fakta, att man bor i ett land med vinter långt över halva året t.ex. Troligen därför Italienarna går tio år tidigare. Inga uppvärmingskostnader att tala om. Bara kostnader för pasta, vin och olivolja. Ja så lever de längre också de jäklarna. Och lever gott.

Börjar längta till jul och ledigt. Fast kanske skall det heta låtsasledigt när man låtsasjobbar. Osäker där. Men vi har goda jular. Tar det lugnt. Film, mat, godis, tv. Inget mer liksom. Bra liv helt enkelt.

Fast skitsamma. En månad kvar. Nu låtsasjobb.

Övervakade komposter.