Day: 23 November 2016

Period två. Trött. Men reser mig och går ner. Som vanligt. Den gröna IKEA soffan försöker hålla mig kvar, suger tag i mig, håller fast i mig, men jag säger ett bestämt NEJ, reser mig upp, går ut genom dörren och ner till låtsaskontoret. Det finns inget annat sätt att göra det där på. Man måste bara gå. Köra. Skall det låtsasarbete så skall det låtsasarbetas.

Nu några minuter senare är kodarljuset tänt. Jag laddar för att dyka ner i det som numera är etthobbyprojekt. Jodå det har varit det förut. Efter långa dagar arbetandes som lärare och annat så har jag suttit på kvällar till tolv och ett och två för att realisera något jag tror på. Galet. Bara galet. Det sägs att så länge man inser att man är galen så är det lugnt. Jag vet inte jag. Jag har för länge sedan  passerat gränsen för det rimliga.

Jag har kort som borde lödas. De som skulle bli produkter. Dra in någon krona. Men som inte kan dra in någon krona just nu då. Men de borde ändå lödas ihop. Får firmware i sig. Det är där jag är hemma. Det där älskar jag verkligen. Ett nytt kretskort kommer in genom dörren. Man har funderat en stund innan man skickat iväg den där beställningen till Kina. Cadat. Så på med komponenter. Powerdelen först. Alltid.  Kolla spänningar. Effektförbrukning. Sen bygga bit för bit. Testa efter varje del. Ibland patcha något som man missat. Men sen till slut så står man där med något som man kan börja jobba med. Något man fyller med funktion. Med kod. Man letar buggar och optimerar och till slut så står man vid en punkt där man säger “klar”. Fast klart är det ju aldrig såklart. Men nästan. Nästan är nog. Det lär man sig med erfarenhet.

Jag ÄLSKAR den där processen. Och var och en av de där produkterna är mina barn lika väl som mina riktiga barn är det. Kontokortsterminalen från 1984, modemen och den trådlösa vidotexterminalen från åren efter. Ja och allt annat. Hur många är de egentligen? En massa. En hög. Fyller några hyllor. Och stoltast är jag över VSCP grejerna. För allt det började med tankar jag hade redan i början av 80-talet. Hundratalös sdor i kollegieblock.  För dyrt att bygga då 1981. Såklart.  Men inte idag. En dröm som blivit verklighet. I det avseendet spelar det ingen som helst roll om de inte betyder ett skit för någon annan. Men det gäller ju alla produkter man varit med om att konstruera och bygga. Utmaningen räcker. Egentligen.

Fast jag har alltid gillat säljprocessen också. Bara man slipper båda samtidigt. Det är nästan omöjligt att jobba så. Svårt att ge 100% på båda.

Fast krokigt, ja det är det för alla. Man måste minnas det. Får inte glömma. Jobba på. Det enda som är svårt är att sluta när inget tjänar något till längre. Jag har antagligen passerat den gränsen nu. Kanske för länge sedan. Inga pengapåsar lär söka sig den här vägen nu. Men sen är det det där med själva modellerna. Fungerar de. Man vill ju veta själv. Hur skall man kunna sluta innan man vet det? Vore ju lätt om man visste att man tänkt fel. Ja och man är den galne vetenskapsmannen om man inte lyckas. Såklart. Om man fortsätter ändå.  Men just det kan jag leva med. Jag har ändå aldrig hört till på riktigt.

Fast farsgubben la av vid ungefär sextio. Ingen trodde det. Jag fattar nu med åren hur jävla imponerande den bedriften var. Och visst skulle jag kunna göra det också. Skriva klart den där boken eller göra min musik. Fast vill jag?

Tål att tänkas på.

Kodar man undviker man det där tänkandet. Därför kodar jag på nu. Länge. Och det är väl i alla fall bättre än att sitta och sura.

Ljusdalstur ett avklarad. K avhoppad. Jag hemma igen. Sittandes på låtsaskontoret med en kaffebryggare puttrande i samma rum. Japp kommer att ångra den där kaffekoppen senare. När jag efter lunchen druckit en till av gammal vana och strax efteråt återigen inser att jag inte klarar två muggar om dan längre. Men varför tänka på det nu. Jag är säker på att den här första koppen kommer att smaka alldeles förträffligt.

Halt.

Men med grus och barväg emellanåt.

Helt OK alltså.

Tänder mitt ljus. Konsultljuset tänt utan ens låtsaskonsultande. Men ett stearinljus och programmering hör ihop här under vinterhalvåret. Ger lugnet jag behöver för att dyka ner i koden som definitivt inte är på låtsas. Som aldrig kommer att vara det.

IoT Sverige gillar inte sovande grodor. Som i alla sådana där projekt tar det ett halvår att få respons eller svar. Det är som att de leker affär som man gjord när man var barn. Man orkar inte med det. Man försöker verka så seriösa att det bara blir barnsligt alltihop. Electrolux ordförande såklart. Ja om inte så var det såklart Ericsson som hade blivit det. Fast värre ändå mitthögskolans variant. Skrev ett mail om att jag gärna ville bli informerad om utvecklingen. Fick svar ett drygt halvår senare med en länk till mitthögskolans hemsida. Där gick projektet att följa.  Storsatsning på IoT i mellannorrland. “Stick åt helvete” säger de där ignoranta ickeresponserna. “Nu tar proffsen över”. Projektledare behöver också anställning och lön och vill gärna åka på lite konferenser.

Fast det där låter ju lite (eller mycket) surt sa räven. Så ni får låtsas som om jag inte “sa” det. En sån räv vill man ju inte vara. Men för mig får gärna de där stödsystemen läggas ner helt och hållet. Begrav Vinnova. Resten med. Låt företagare istället kvitta oskattade pengar mot utvecklingskostnader de första åren, säg fem år. Det ger mer. Man kan jobba ihop pengar själv för att utveckla sina grejer. Nu är det lite som hunger games. Förnedringstävlingar för att få in en krona eller två.

Var man nu inte en gammal sur gubbe så skulle man inte kunna säga sånt där. Det är härligt att vara gammal gubbe. Jag lovar. Helt underbart! “Dra åt helvete” liksom, utropat med emfas och glädje liksom. Ja hela världen. Ha ha ha

Kineserna håller på att ramla över från skräp till innovativt och världsledande. Det vi sett Japaner och andra asiater göra förut. Pratar man med sina Europeiska bekanta (läs kompisar som jobbar på Ericsson) lever de fortfarande kvar i den där föreställningen om skräp. Men det är bara att titta på ESP32 och ESP8266. De är bara en del av allt det där iof. Men de sopar ju banan med allt annat. Och det är inte bara teknisk utveckling. Det handlar om prissättning också. Stafflingseffekerna försvinner till stor del. Små tillverkare kan få tag på komponenter till nästan samma pris som de stora.  I Kina har det fungerat så länge. Handlar man komponenter därifrån kan man ta del av det där. Men framförallt gäller de deras egna grejer. Jämför det med t.ex. Texas Instruments kretsar. Hundra spänn i små serier. Tjugo spänn i stora serier. ESP32 t.ex. är nere i tjugo spänn från start.

ESP32 får stöd för CAN och Ethernet förresten. Ja jävlar. Kul också att man använder lwip. Adam Dunkels insats för inbäddad TCP/IP är inte uppskattad nog. Hurra för Adam. Får med Sverige på ett litet hörn i det mesta. Värt flera gånger mer än den så omskrivna musikexporten Sverige stoltserar med. Men Open source såklart. Inte riktigt rumsrent bland de som “leker affär”.

Man måste lära sig det Kinesiska sättet att tänka. Jag lärde mig det när jag körde DOS och köpte lådor därifrån. Man får helt enkelt det man betalar för. Vill du inte betala så får du inte kvalitet heller. Missar du ett krav så kommer de helt säkert att utesluta den detaljen om de kan för att öka sin vinst. Inte för att vara stygga. Nej, bara för att de, liksom vi, måste göra vinst. Jodå, sen finns det oseriösa aktörer där som här. Men min erfarenhet är att de flesta är förbannat hjälpsamma och vill ha långsiktiga affärsförhållanden.

Fast det finns de som skriver böcker om det där också.

Fyfan vad jag var på betet idag. Lille David mot alla “Goliattar”. Åke mot de stora. Förr gillade man sånt. Japp, jag gör det fortfarande. Nu följer nästan alla bara pengarna. Slickar sig bruna om tungorna och smaskar på det. En sån blir jag aldrig. Icke!

Nu skall jag låtsasjobba en stund innan jag ger mig iväg på Ljusdalstur 2