Petite och jag nere på låtsaskontoret. K på juläventyr med kamrater. Fest n av m där m>n. Jodå. hon är den populäre här i familjen. Själv blir jag aldrig bjuden. Som om sur o-coola gubbar nu någonsin blivit det. Fast bäst det kanske. Vi kan förstöra varje glad tillställning med vårt grymtande och ojande. Ja sen tackar vi såklart nej om någon nu skulle få för sig att bjuda i ren förskräckelse.
Element ett påslaget i studion. Dags på lördag. Då skall det vara uppvärmt. En hel dag utan annat mål än att göra årets jullåt. Den femte tror jag det är. Antalet är inte viktigt, att det blir en är dock viktigt. Men värme behövs alltså. Jag har iof suttit i det rummet och jobbat i gradtal en bra bit under tio, åtta, sex, grader under svåråren. Jacka och halsduk och en yngre ocool gubbe kodandes. Men det gick det också. Betalar antagligen med ett gäng år av mitt liv för det där.
Snart semeltider. Härliga tider. Ljuvliga tider. De som varar fram till påska. Jodå, nog har jag noterat de där saffranssmakande avfällingarna allt. Men det är en skymf mot det bästa bakverk som någonsin har skapats. Längtar lite. Faktiskt. Möjligen mycket om jag tänker efter.
Halt som på den bästa curlingbanan som går att uppbringa här ute. Ja och så lutar det ju utför. Det gör ofta det när man bor på en kulle. Så egentligen kan man bara ställa sig därute och så vips så är man ner i byn vid affären. Det är värre att ta sig tillbaks igen. Men man har väl egentligen åldern inne för broddar numera. De går ju att fälla in när man skall ner med en väldig fart och fällas ut igen när man skall upp med ett väldigt flåsande.
För en som inte lyckats med så mycket på sista tiden, ja sisådär tjugofem år, känner jag mig ganska glad. Det har jag iof gjort under större delen av de där åren. Man lär sig uppskatta det lilla och enkla i tillvaron när det är jävligt. Förnöjsamheten. Det är en egenskap som är värd sin vikt i guld.
Det kan kallas att vara dum i huvudet också.
Epitet man ger och får är som de är.
Annars brukar det julblå krypa över mig nu den här tiden. Kommer nog från en morsa som for runt som en galning veckorna före jul för att få allt klart. Sitter i som knäck i en trasig tand där det förr satt en plomb fast vi inte alls har det så här i huset på kullen. Vi har det ganska lugnt och skönt. Stannar hemma. Bara familjen. Men faktiskt inte alls någon nedstämdhet ännu. Synd det hade varit lite bra till jullåten annars. Men den hinner väl kanske komma framåt lördagen.
Det är 1818 dagar kvar av skuldsaneringen. Det tar sig. Ja det kräver ett positivt slutgiltigt beslut såklart. Oron mullrar i mig. Vill få besked. Det juridiska i den där världen är inte alltid så logisk. Jag är logisk. Ogillar när de som borde vara det inte är det men ändå tror sig vara det. Men inget man kan göra ett dugg åt. Annat än att överklaga och överklaga. Jag är stridslysten. För en gångs skull är jag det. Och på väg är vi. Det är vi faktiskt.
Det kanske kan verka konstigt för någon som bor i en stad och har en aning om den lilla byn Los. Dess litenhet. Konstigt eftersom jag, om jag kunde välja, hellre skulle vilja bo längre bort från människorna. Längre bort från ljus, bilar och människor. Det är bredbandet som är den begränsande faktorn. Ja och andra yttre faktorer. En ö vore helt perfekt. Annars en stuga mitt ute i skogen.
Fast nu när man börjar bli äldre är det kanske dags för staden igen? Konsten, musiken, och teatern.
Fredag igen imorgon hur som helst. Lika ofattbart so vanligt. Veckor som bara swishar förbi. Med fredag är alltid fredag. Det kan inte hjälpas. En dag att ta till sig.
Nu skall jag koda några rader. Så det så.
