Month: December 2016

Jodå, den är kvar i år också den där fläcken som har mindre snö och is än på andra ställen här på berget. En slumrande vulkan där under tror jag.

En mer värdig etta till den titeln kan väl inte finnas i Sverige. Kan man tycka. Eller kan i alla fall en o-cool gubbe tycka.

Jag var nog ganska ensam som barn. Gick själv. Befann mig i Åkes värld liksom. Jo det fanns kompisar. Det fanns en “bästa vän”.  Men väldigt mycket var jag själv.  Det var något med huvudet. Mitt huvud levde så mycket där inne. Ja precis som idag. Det bubblar och pruttar och fräser och vill fram så mycket. Ja och det fanns en massa att fundera på. För mig var det aldrig självklart att 1 + 1 är två. Ja sådant där. Jag behövde fundera, funderar gör man bäst ensam. Det är bara så.

Det där bubblande huvudet. Antagligen var det det också det som gav mig alla mardrömmarna när jag var barn. Jag var livrädd för mörker. Livrädd för att sova. Kanske skrämde mig minnena från “förelivet” helt enkelt som barn. De man inte skall ha kvar som född.  Jag mindes för mycket. Då måste jag ha befunnit mig i helvetet i “förelivet”. För marorna red mig varje natt. Men kanske var det å andra sidan en stark fantasi som skapade alla monster under sängen. Men farsan höll mig i handen tills jag somnade. En halv meter emellan oss. Jag känner den där handen. Varm. Stor. Trygg. Jag kommer alltid vara tacksam för den räddningen på väg in i en värld full med nattens monster.

Men jag kan inte minnas att jag någonsin låg i morsan och farsans säng. Som våra barn gjorde när de var små och drömde mardrömmar. Självklart och tryggt liksom. Varför gjorde jag aldrig det? Eller gjorde jag?

Men sen växer man upp och det blir fler kompisar. Tonår. Ungdomsgården Södran. Jag spelar gitarr och sjunger i “mitt band”. Vi är många där. Vänner. Det är den bild jag har. Visst umgås vi nästan jämt? Sen läser jag något om Soldier Blue, filmen, igår. Jag gick på den ensam. Ja och jag kan i alla fall komma ihåg två midsommaraftnar under den där tiden när jag var själv. Andra tillfällen också. Hur mycket själv var jag under en där tiden egentligen? Jag måste fråga mig själv det.  Som jag ser är det den tid  i  mitt liv när jag hörde till ett sammanhang som mest. Så är det. Men kanske var det inte så mycket “höra till” ändå. Eller var det? Vi såg ju så många andra filmer tillsammans.

Men det sitter i huvudet allt det där. Att ha en bestämd känsla där inne av att “inte höra till”. Inte på riktigt. Dom andra har något annat som jag aldrig kommer att vara en del av. Det spelar ingen roll vilket sammanhang det handlar (eller har handlat) om.

En ensamhet.

Det är såklart samma sak idag. Jag är en solitär. Behöver det för att överleva, Men en solitär som är intresserad av människor. Som inte klarar sig utan människorna. Gör någon det? En människa.

Jag gick på den första skoldansen själv för att jag var kär i henne med det långa ljusa håret. Kärlekens magnetiska kraft. Det är något sorgligt med det. Att gå själv till ett sånt viktig insteg i vuxenlivet. Men jag gick.  Det var väl det viktiga. Jag var redan då nörden, sådana gick inte på skoldanser, och jag var det där andra, rockstjärnan, den som fanns såklart på skoldanserna. Båda i en och samma person. Ja och så många fler där inne. Men ingen som riktigt hörde till.

Att aldrig känna att jag hör till är kanske min största livssorg. Men jag fattar såklart att det där till största delen sitter inne i huvudet. Men vad gör det där? Finns det något syfte med att något sådant placeras in i huvudet på ett barn som föds i november 1956. Antagligen. Idag finns kanske en diagnos och en bokstavskombination för det där också. En del hävdar bestämt att det hjälper dem att få en sådan diagnos. Men skulle det hjälpa mig? Inte ett dugg. Jag vill vara den här människan jag är. Jag vill inte vara någon annan. Vill vara Åke, som befinner sig i Åkes värld, i sorg och lust, i motgång och i framgång. Han som är stämd i moll i hela sin kropp och sin själ men som varje morgon kliver upp med glädjen i varje cell i sin kropp över insikten att han får chansen att få uppleva en ny dag, trött kanske men en dag där storverk är möjliga, för jag tror på storverk, att små människor kan göra sådana. Ja och vara han som fortfarande kan ta ett grönt blad i sin hand en varm sommardag och se att det där bladet det är ren och skär magi och genial ingenjörskonst. Som fortfarande sextio fyllda kan förundras, kan häpna, kan skratta, kan gråta. Ja och leka. Och vara allvarlig. Som kan bli ledsen över att han sitter själv men samtidigt behöva det mer än något annat i världen.

Den största ensamhetskänsla jag någonsin upplevt upplevde jag i Hannover i Tyskland en gång på 80-talet, det var mässa och jag var ner och skulle träffa leverantörer och leta  nya grejer till firman. Jag åkte såklart ensam. Bara det är ju ensamt. Men det var på kvällen den andra dagen jag var där. Jag gick runt i stan. Mycket mer fanns inte att göra. Det fanns ingen jag kände där. Såklart. På pubarna sjöng och skrålade man. Den stora gemenskapen.  Det verkade som det lite här och där var var olika sammankomster där folk träffades och kramades och pratade i mun på varandra.. Ja och så var det jag. Som gick där på en trottoar. Alldeles själv och kände mig ensammast i världen. Ja jag måste faktiskt le åt minnet nu när jag skriver. Så ynkligt.

Solitären kommer jag förbli. Det är nog inget att göra åt det där. Ja och K finns ju där. Tack gode han/hon/det/gud för K. Hur skulle livet varit annars?

Dessa uslingar till dagar som bara springer iväg med rekordfart. Vart dar de vägen? Ja det är lika med veckorna också, ja och med åren. Minns ni jularna förr i tiden. De höll på i eoner av tid.  Nu då? Swiiiiiiish så är det vardag igen. Man har nästan inte tuggat klart maten, svalt whiskyn och sett klart på Kalle Anka innan livet tar vid igen. Världen borde bromsas. Det här går inte. Ja och torsdag är det också. Veckan snart slut. Jag som skulle hinna så mycket den här veckan…

Men helg såklart. Man kan leva med helg. Speciellt fredag. Jag slappnar av lite extra då. Speciellt om jag får sippa lite på en god whisky, den som Jan P. förärat mig med. Yes, the one and only från Järvsö. Inte ett dugg mallig fast han är därifrån. Bara bra. Inte whiskyn alltså, Janne.

Jag skrev tidigare idag om den där stressen. Går man omkring i tjugo år och väntar på att bomben skall slå ner så befinner man sig alltid i krigsberedskap. För det är så det är. Handlandet från myndigheter är helt slumpartat. Vad som helst kan hända när som helst. Ja och gör det. Kanske finns det en gudomlig plan men troligen händer saker mest bara av slump, tycke och smak och ibland (inte ofta) människor på kontrollerande poster som vill andra illa. Japp det finns sådana. Tänk att få sänka beredskapen från röd till orange. Det är det som är hopp.

K’s brorsa, civilingenjören, bor också i skogen precis som jag. Programmerar. Gör det bra. Sitter dock inte lika knepigt till som jag. Konsulter tjänar pengar ni vet.  Han har länge pratat om att använda VSCP för adventsljusstakarna. Som vi här då. Ja ni vet, på när solen går ner, av på natten någon gång när ingen ser vackra adventsljustakar i alla fall. Ni fattar.  Tellstick eller z-wave för styrning. Eller varför inte wifi för några tior. Slå det priset om du kan Bosse? Men det blev OpenHAB till slut. På mina rekommendationer.  Jag brukar övertyga folk att köra OpenHAB. Fast jag tycker det är ren skit. Vad väntade ni er att jag skall säga egentligen… 😉

OpenHAB är byggt på OSGi. Vi började fighten redan 2000. För stort för tungt tyckte jag då. Det tycker jag än. Fast någon större fight är det väl inte. OpenHAB har användare. VSCP har… ja några stycken… måste flina… för så få är de. Numera. Förr var de fler.Ja och aktiva. Dessutom har OpenHAB folket fler än en person som jobbar aktivt med utveckling, de har en budget, ja våra vägar har korsats några gånger i Europa. De brukar vinna priserna. VSCP komma trea efter någon klocka eller lysdiod tänd med en mobil. Jo jag har slutat att åka. Sist var priset tre T-shirts i storlek small. Inte ens mina barn kunden ha dem. OpenHAB fick såklart prinsessan och hela kungariket. Det är skillnad. Men “jag är inte avundsjuk”….

Men jag har skickat ganska många åt det där hållet. De är nöjda. För systemet löser problemet. Gör sitt jobb. Man kan inte bara stirra sig blind på sitt eget heller.

Det roliga är att VSCP fanns med som en av de enheter OpenHAB stödde från början. Tror bilden fortfarande ligger kvar på deras site någonstans. Men ingen orkade utveckla drivaren. Ja och jag kan inte Java (jo jag har ändå försökt tre gånger). Så allt det där är fortfarande bara en bild. Så jävligt egentligen. För om den där drivaren kommit till hade jag sluppit allt det här med att utveckla ett användarinterface. Sluppit år av arbete. Men det där gäller generellt i open source världen. Man är ofta jävligt dåliga på att samarbeta mellan projekt.

Men det är som det är.

Det var som det var.

Det blir som det blir.

Upptäckte av en slump idag att vi har ungefär 8000 KW/h lägre elförbrukning i år än under förra året. Vad jag vet har vi inte ändrat något. När jag tittar på förbrukningen så ser jag att den blivit mindre än förra året efter ett mätarbyte i somras. Fel på mätaren? Just där uppstår frågan. Är felet till min fördel nu? Var det till min nackdel tidigare?  Eller är det här normalt? Fel förut? Alltså skall man utreda vidare eller hålla tyst? Ja inte vet jag…

-4.12 ute. De presenteras ofta sådär temperaturerna nu för tiden. Sen är det en noggrannhet på en grad. Som om mantrat var, det är bra med fler decimaler. Men det är svårare än vad man tror att mäta temperatur tillförlitligt. Tro mig.

Men det ser bra ut såklart.

K har snart gjort sin vecka bland böcker och kunder och jag skall snart hämta. Ärtsoppa idag. Från frysen. Utan fläsk såklart. Men med mycket senap och en macka. Gott helt enkelt. I sin enkelhet. Uthämtade ur en frys som 18:31:00 höll en temperatur på -19.72 grader. Onödig information i mängder liksom. Men det är ju precis det min blogg handlar om. Massor av onödig information. I vått och torrt. Hela jag är egentligen rätt onödig, speciellt nu som sextio-år-passerad-person. Släng mina projekt med på den högen också.  Japp, sen är den komplett. Onödigt är mantrat för dagen.