Month: December 2016

Jag har somnat tre gånger i soffan i dag. Jodå jag sov gott i natt också. Läste ut min bok iof. Och (“börja aldrig en mening med och”) jag är mätt. Mer än mätt. Trött på att vara “stuffed” hela tiden. Det här måste få ett slut. Men en dag till. Kan man överleva detta liv en dag till. Kunde koloniserande engelsmän göra det år ut och år in så skall väl jag kunna klara det en dag till. Dom hade iof inte ett gäng backar med julmust, uppblåsaren, i sin arsenal av dödliga ting att hälla i sig, men däremot puddingar, pajer och inälvsmat så det räckte och blev över. Varje dag. Året runt. Japp, det och boredom. Där är jag ännu inte. Sovsessionerna hjälper.

Elva sekundmeter på tisdag med tjugo i byarna. Man borde stannar inomhus. Definitivt inte ge sig ut på vägarna. Alltså bestämmer sig sonen för att det då är dags att åka hem till Uppsala då. Så ut på vägarna blir det.

Och visst är det skönt att slöa också. Men tre dagar räcker. Det skall bli skönt med vardag också. Men japp, överlever en dag till. Spelande sägs det bli imorgon. Traditionsenligt. Det och gott kaffe,

Jodå dåliga filmer tittar vi också på. Julfilmer såklart. Kvällens är inget undantag. FÖRSKRÄCKLIG!!! Vi borde titta ikapp på julkalendrarna, vi har missat de sista avsnitten, men det vill sig inte riktigt. Det där måste vi ta tag i. Vad hände egentligen? Hur slutade det? Får en vuxen (nåja) människa känna den nyfikenheten?

Somnade jag under Kalle Anka i år igen? Japp jag tror det. Är de alla fäders förbannelse. Snarkandet. Att inte få se det nya? Ja och det lär ju inte bli bättre med åren. Fast vem vet.

Ett glas god whisky. Glädjer gamla män en dag som denna. Mer behövs det inte.

Men begravning om någon vecka. Gör gamla män ledsna. Vill helst slippa. Såklart. Finns det någon som längtar till en begravning?

Jag tror att man påverkar sitt liv. Man har val. Man kan göra det lätt eller svårt för sig själv. Allt är inte andras fel. Javisst det kan te sig så. Att allt är andras fel. Japp och det är därför som ingen sitter i fängelse är skyldig eller någon som har ett företag som går i konkurs själv har orsakat det hela. Men man är en del i processerna. Har ett ansvar för vad som händer en själv. Man måste ta det ansvaret. Det tror jag. Men jag kan ha fel. Såklart. Jag har har ännu inte levt så länge att jag kan alla svar. Jag bara anar några stycken.

Fast han/hon/det/gud kan förlåta det mesta. I alla fall om man svär trohet till den katolska läran. Sen blir allt så mycket enklare.

Fast nu. Halv ett. Måndag. Oj redan. Boken väntar. Jag är sugen på att läsa ett tag. Känner mig tillräckligt pigg för det dessutom. Härligt helt enkelt. Eller hur?

Julaftonsnatt Mätt. Trött. På väg i säng efter att ha fyllt pellets. Jag har känt magin alltid den här natten tidigare i mitt liv. Men den har förlorats för mig sedan några år. Jag saknar den. Kanske måste jag åka till New York eller London igen i juletid för att hitta den där magin. Den där känslan av att den här natten inte är som alla andra.

En kamrat ger mig tröjor. Jo jag behöver verkligen det. Alla jag har har hål. Mer än ett. Så bra och tack och tacksamhet. Sonen ger mig en alldeles för dyr whisky. En som smälter i munnen. Ja och hur skall man kunna tacka för det. Han är bara en fattig student. Har egna viktiga saker att lägga pengar på. “Man blir så skyldig” som morsan skulle sagt. Japp, det låter kanske negativt men var en bondjäntas sätt att säga att hon inte var värd det där fina. Men man tackar såklart. Tackar och bockar och njuter. Ja och känner tacksamhet.

Men med godis, dricka, whisky, mat som stoppas in kontinuerligt så har man också ett hela tiden pågående illamående i kroppen. Man borde alltså inte stoppa i sig så mycket. Men det är ju så gott, japp, och det här händer bara en gång om året. Så låt  excesserna flöda. En gång om året kan jag överleva det här. Eller också gör man inte det. Vem vet?

Hur som helst är livet gott. Ser några filmer. Läser i min bok. Somnar mer än en gång i soffan. De enda spår som går upp till huset är en bil som åker upp på gårdsplanen och vänder. Annars inga besökare. Jo, räven, på förmiddagen, vid julfrukosten. Vacker sveper den fram där efter skogskanten. Man skulle kunna tror att det betyder tur men ingen av oss vinner något på våra skraplotter. Men de har ju inte tillverkats för att folk skall vinna heller såklart. Man får vara nöjd med trettio sekunders spänning a’la trettio spänn. Billigare kan man kanske inte få den idag.

Jag ser ut genom fönstret ett tag ner mot byn. Ja och jag känner ju nästan alla. Människorna där i varje hus. De med sjukdomar. De med alkoholismen. De fattiga. De rika. De högnästa. De nykära. Företagaren. Fiberläggaren. Den arbetslöse. Japp som jag nu då. De finns där allesammans i sina hus, i sina bubblor, med ljus tända, och jag står där en stund och tänker på dem allesammans. Grannar. Kanske inte vänner. Jag känner ingen här så väl. Vi hälsar. Pratar väder. Jag har ändå bara bott här i trettio år. Men det är vacker alltsammans. Ja och jag hoppas att de allesammans har en god jul tillsammans med de de älskar. Precis som jag har.

Så nu såhär vid halv ett på natten är jag inte direkt trött såklart. Hur skulle jag kunna vara det? Mest mätt. Övermätt. Kolsyrefylld och uppblåst av julmust. Tänk att det är så gott. Japp jag kommer att ta en till frukost imorgon. Den och en tallrik julmat. Fullständigt galet. Men det händer också bara de här tre dagarna om året. Låt galenskapen flöda liksom. Ingen jul utan det övermätta och dästa.

Imorgon fler filmer. Mer dricka. Vi behöver väl spela spel också antar jag. Årlig jultradition.  Geni eller Bonde eller något anna gammalt spelt. Tillsammansgrejer. Japp, det är där det stora med julen finns. “Tillsammans”, att ha tid för varandra och göra saker gemensamt. Japp, man kan se film gemensamt, japp man kan läsa tillsammans fast än alla läser olika böcker. Gott liv.

Men alla har såklart ingen att vara tillsammans med. I juletid så kan det kännas tufft. Ja eller skönt. Det behöver inte vara elände att vara själv heller. Jag vet att min farsa ofta tänkte på farfar under jularna. Han som inte hade det så lätt och som lärde sig ensamhetens läxa. Så det är väl inte mer än rätt att jag tänker på min far. På högen med skinkmackor där framför tvapparaten. TV var hans avkoppling. Det som sänkte tempot i hans huvud. Alla har sitt sätt att hitta lugnet. Nu brinner det elektriska ljuset några dagar vid hans och morsans grav där på kyrkogården. För att vi minns jular från förr. Goda som jag mins dem. Japp, när julstädningsidiotin lagt sig.  Då kom lugnet. Allt blev bra. Vi är väl dabbade av det där lite här också. Galenskapen.

Men nu lägga sig. Läsa en stund. Eller länge om man känner för det. Det finns inga måsten och ingen brådska. Oj, vad jag gillar den känslan.

Exakt från och med nu tänker jag inleda julledigheten. Den fula platstomten har (helt traditionsenligt) smugit sig in på kontoret (K såklart). Handlingen är klar. Matbestyr återstår. Lite marinad och lite Ompf. Man kanske skall ta och öppna julwhiskyn. Smaka av. Prova. Japp det skall jag nog. Sen, efter det, tänker jag nog inte göra så mycket mer. Näpp. Icke!

God Jul! Liksom…

Det har kommit varje år till julen det där. Julkortet. Från M till K. Ett foto av ett Svenskt djur och en julhälsning. Ofta med en väldigt fin självtagen bild. Förr en julhälsning bland många andra. Nu är det där det enda kortet. Alla andra vi känner kör med epost, ja och det är inte så många vi känner som orkar önska god jul över huvud taget.

Jag skall villigt erkänna att jag nog var lite svartsjuk på det där kortet i börja. Vem var nu M? Fick ett svävande svar, ni vet det där, en “kompis” från förr. Ja och jag  har aldrig fått någon mer ingående förklaring än så. Har inte krävt någon heller. Ja och den där “svartsjukan” har ju lagt sig till vila såhär efter 35 år tillsammans med K. Ja nån måtta får det allt vara med sådana känslor också.

Igår låg det där i lådan igen. Jag lägger det i K’s hög. En lönespecifikation, det där julkortet, lite annat. Ser det på kvällen, det smusslas inte undan. En älg. En julhälsning från M.

Jag inser förstås att på något sätt har min fru gjort ett outplånligt intryck på denne M. Annars skulle han väl sannolikt inte skicka ett julkort under 35 år. Än mindre ta sig an jobbet att notera de nya adresser min fru rört sig till under åren Ja och det är där någonstans jag blir både imponerad av och tycker lite synd om M. Ja jävlar liksom. Här har vi en kille som inte ger sig. Men sen tänker man att ibland kanske man skall det. Ge sig. Men det är såklart ett av de val som han gör.Jag respekterar de som inte ger sig. Definitivt!

Ja och hur har man de själv. Nej inte skickar jag en julhälsning till någon av flickorna från förr. Jodå, nog var jag riktigt förälskad ibland. Men idag… Nja… vi har nog vuxit ifrån varandra sedan sisådär tjugofem år i alla fall. Man ser på de där flick/kvinnorna med andra ögon idag än då. Man skulle nog inte ens låtit dem komma nära sig ens idag. Kanske. Troligen inte. Fast vad vet man.  Ja ibland träffar jag någon av dem på en affär eller liknade. “Hej, visst är det Åke” brukar en okänd kvinna fråga ibland. Japp, jajamen. “Oj vad kul säger dom då”. Sen i bästa fall “Känner du inte igen mig”. ja och då svarar jag varje gång lite tvekande “näeeee….”, (där kisar jag närsynt på personen ifråga också), “men det är något bekant över dig…” (där ljuger jag så att jag borde blivit blå) och så säger de “men det är ju “Lottis”, “Kicki”, “KK”, “CC”, “TS”, det är alltid någon bokstavskombination eller förkortning, ja och då säger jag “Ja ja ja ja…” som om jag mycket väl kommer ihåg vem det är men jag har såklart inte den ringaste aning… Men när det där väl är sagt gäller det att hålla god min. Jaha liksom. Jo jo. “Det var kul förr…”. Medan man funderar över “vad vi gjorde med varandra”. Kanske var vi bara “kompisar” (hoppas) eller var det något mer?

Pinsamt.

Men hade det funnits en M så kanske jag kommit ihåg. Såklart. På det sättet är det där effektivt. Påminna om sin existens varje år. Ja imponerande. Han måste ju gilla K så in i helvete. Fortfarande. Antar jag. Ja och så är hon min. Orättvist liksom Fast kanske, ja rent av antagligen,  borde hon valt M istället. Han verkar ju vara den där mannen en kvinna drömmer om. En som inte glömmer bröllopsdagar, inte snarkande somnar i soffan, kommer hem med blommor varje fredag och lagar en sjurätters romantisk middag på lördag. Sån måste M vara. Säkert vältränad också med sexpack på magen. Lycka alltså. Om hon valt honom. K. Så varför inte liksom?

Men jag tänker inte fråga. Jag har tillräckligt med kanonbra kompisar som lever ensamma för att kvinnorna inte vill ha dem. Kvinnor väljer helt enkelt inte de bästa killarna. Det tar sådana som mig istället. Anledningen är för mig outgrundlig. Japp. Kommer dessutom alltid att vara det.

Ja man kan ju känna glädje för att det är så också såklart. Vare lite egoist.  Jag älskar K. Har aldrig ångrat att det blev vi. Skulle kunna vara lite mallig där mot M. Såklart. Men försöker hålla igen. Mallighet är ingen vacker sida hos människan.

Ja lever K och M längre än vad gör kan de kanske återförenas på något ålderdomshem i framtiden. Det låter fint och är OK med mig. Det blir dessutom ett fint reportage i någon tidning också. “Femtio år och han glömde inte sin stora kärlek”. Ett uppslag.  Men tänk om det skulle blir K som går först. Då måste jag ju meddela denne M att det har hänt. Ja i alla fall när julkortet kommer. Det vore ju hemskt. Riktigt hemskt. Stackars M. liksom…

Men vi tänker inte på det nu. Julafton imorgon. Denne mystiske M. kan gott få finnas i våra liv. Det finns plats för honom också. Det är OK för mig. Ja om det nu är det där julkortet och en hög med minnen det handlar om. Ja jag är tamefan imponerade av den där mannan. Så pass imponerad att jag passar på att önska god jul till honom här och nu.

R. tittar in vid tre. Innan man vet ordet av så är klockan sju, käken värker, halsen är hes och det är dags att hämta K. Det blir en sådan där pratsession. R är inte riktigt gubbe ännu, bara nästan, men visst är det lite ljugarbänk över det hela när han och jag träffas. Men roligt att prata av sig någon gång emellanåt är det onekligen.

Ny sitter jag här och håller käften. Den, käken, behöver inte röra sig just nu. Behöver vila. Halsen med. Skall försöka få några sista saker på plats. Sådant där som man vill slippa ha värkande i huvudet under en slö ledighet.

Indisk vän blir bjuden på julfest av företaget han är anställd på. Japp på juldagen. Anglosaxiska traditioner. Det blir krångligt det där också. Hindu, New Delhi, Japanskt företag. Men han ser fram emot det. Gratis sprit och mat. I nyår får han åka hem en sväng till familj, fru och barn. Han längtar i New Delhi och dom väntar och längtar efter honom på världens tak. Jag förundras över alltsammans här på Hälsinglands tak. Olika men samma allesammans och alltihop.

Dags att ta tag i den stora städningen. Julstädningen. Fast egentligen inte den stora. Vi gjord den för en dryg vecka sedan. Mer underhållsjulstädning blir det. Men sen. Ja då återstår bara en mathandling. Sen den stora vilan. Tre dagar borta från datorer och lödkolvar. Film, böcker, godis, god mat, whisky och familj. Bara det.

Förr, japp det känns länge sen nu, fast två år sedan bara, kanske,  då köpte jag några tekniska böcker i något ämne till varje jul. Något nytt. Något spännande. Något jag vill lära mig. Sen tog jag ett kollegieblock, en penna och de där böckerna och så satt jag där i soffan under hela julledigheten. Det gick att både prata, titta på en film, äta godis, läsa en bok och anteckna. Numer är jag en klar ensaksmänniska. En sak i taget alltså. Men jag älskade de där jularna. Ja och lärde mig mycket under dem alla.

Nejdå. Jag älskar inte jular mindre nu för tiden. Fast tempot är inte detsamma. Kollegieblocket är inte lika välfyllt med idéer när ledigheten är slut. Men det går att leva med det. Jag är ändå sextio. Gammal.

Det börjar bli dags att knyta ihop året. Ett bra år det måste man säga. Ett riktigt bra år. Visst smolk i glädjebägaren under slutet av året. Men resten i bägaren smakade å andra sidan bättre i år än andra år. Hoppet är min julklapp det här året och “hoppet” är den absolut bästa julklapp jag någonsin har kunnat få. Fanns han/hon/det/gud så skulle han/hon/det/gud få en kram, men nu får det väl bli tomten som får den istället. Han finns i alla fall. Det vet jag med bestämdhet.

Jag har saknat mycket i mitt liv, men den girige har saknat mer såklart. Jag är inte girig. Rätt nöjd faktiskt. Har lärt mig min läxa. Förstår vad som är viktigt i livet. Nej, det är inte en röd Ferrari parkerad i garaget, inte en vit Fender Strata heller från 1979 som hänger där på väggen i studion. Nej inte ens de där 200 miljoner dollarna på kontot. Nej det sitter i huvudet. Det sitter i vad man gör. Vågar man följa den där rösten där inne som säger att man skall följa en väg och göra en sak fast alla runt omkring en säger att det är fel, så har man vunnit högvinsten. Japp redan där har man det. Att ha något att tro på. Ha något att leva för. All har inte det. Miljarder tror de vill saker fast det absolut inte är det de vill om de lyssnade på den där rösten inuti sig själv.

Så egentligen är det väl “tack skitår” som gäller ändå. Man lär sig saker i allt. Men tack för att man fick lära sig värdet av allt det “lilla”.  Men jag var inte annorlunda före. Så var det ju. Jag har alltid gjort min grej. Japp, nästan alltid gjort den utanför er andra. I en egen värld. Det är kanske svårt att förstå hur någon som sjöng och spelade, som tog emot applåder och hyllningar där på en scen, kanske var just som ensammast just där. Mest solitär uppe på den där scenen. Som bara ville gråta när han gick av. Trotts ryggdunkningarna. Ropen. En del föds kanske sådana. Det känns i alla fall så. Att jag aldrig hört till den här världen. Inte där, i det,  inte nu. Inte på riktigt. Att hon som är min syster blev kvar där på andra sidan. Att hon saknas mig. Att hon försvann på vägen och kanske till slut blev någon som finns mycket närmare än vad jag någonsin kunde tro. Eller var det någon annan? Eller ingen? Men saknaden… den som går att ta på. Den är äkta. Eller en skada kanske? En genetisk defekt.

Det får vara hur som helst med det. Jag ler. Ler åt mitt eget tungsinne. Ofta faktiskt. I juletid är det mig mest nära. Julfrid är gråt i halsen. Varför? Nej, det kan jag inte svara på. Men jag gillar det. Är det sjukt? Kanske. Men det blå är min vän. Jag kan tvinga mig ner i det för att jag gillar att vara nere i det nedstämda. Japp, EN lyx. En lyx för den som kan färdas fritt mellan blått och upphöjt. Egentligen behövs det bara musik för det där. Några sorgsna låtar i rad så är jag ner i det ledsamma. Lite Metallica på det så är jag uppe igen.

Jag har önskat mina vänner i VSCP världen god jul för en stund sedan. Nu inte så många aktiva. Förr drösade det in mail tillbaks. Ganska tyst nu. Men det går upp och ner. Så har det gjort under de sexton år jag jobbat med det där. Det går upp igen det där.  Men sexton manår.  Google, IBM, Microsoft, skulle kunna göra samma sak på en månad. Men så gör de inte det. En liten David kan slå Goliat. Fast det händer sällan. Men oftare än vad man tror händer det. Konstigt nog. Jag lever på den tron.

Hur som helst vill jag önska er alla, ni som läser, orkar läsa den här bloggen och mina funderingar, en riktigt god jul och ett gott nytt år. Ni har blivit fler under slutet av det här året. Dubbelt så många ungefär, ett femtiotal. Det förvånar mig. Men på något sätt gör ni läsare det enklare att leva för en sådan som mig. Allt jag gör blir inte bara saker som stannar inom mina väggar, alltså som musiken, som det andra jag skriver, som koden. Genom bloggen hörs jag i alla fall lite. Hörs man finns man. Just det hjälper mig att leva vidare. Så tack kära bloggläsare. Fortsätt att läsa om ni orkar.

Sist vill jag skicka en speciell hälsning till en vän i Järvsö. Jag kände dig inte, Men en dag knackade du på. Hade en whiskyflaska med dig. Tackade för bloggen. Du läste den. Sen dess har du varit upp många gånger. Alltid med något med dig. Semlor, whisky, Vicks blå och skratt. Men framför allt har du haft dig själv med hit upp till skogen. Det enda du fått tillbaks är en kopp kaffe. Du är godheten personifierad. Efter att lärt känna dig har jag insett att det verkligen finns genuint godhjärtade människor som ger utan att en tankepå att få något tillbaks. Till dig, som jag är skyldig allt, kan jag bara skicka ett tack och en önskan om att du får en riktigt jävla fin jul där i Järvsö. Ingen är värd det mer än dig min vän!

Ha det gott allesammans!