Month: December 2016

Datateknik. Den bästa av datormagasin. 1989. En evighet sedan. Oj vad jag har mycket att tacka Datatekniks redaktion för. Som såg ett företag på landet. Noterade att det där företaget sålde mest Microsoft produkter av alla. Ja och så fick jag vara med bland alla de här giganterna. Mina 15 sekunder kanske. Eller var det en dag och en kväll med Steve Ballmer då för länge sedan? Inget av det där betyder såklart något idag. Förr var förr och nu är nu.

Morgon i Los. Nästan sju timmars obruten sömn. Ja en halvtimme bort på toabesök och julkaksätande. Att nalla en bondkaka där på natten går ju inte att hålla sig ifrån. Det är tur att det inte är jul hela året runt. Fast tittar man ner på magen skulle man kunna tro det ibland. Ja, ja ingen ide att tänka på den såhär före jul. Jul först, mindre mage sen. Som varje år. Fast den bara växer. Nej, jag tillhör inte dem som ger sig ut på en joggingtur på juldagen, den som skall kompensera för pralinerna man åt till långfilmen kvällen före. För mig verkar det där aningen spänt. Jag skulle vilja ropa “STOPP”, sen böja mig fram och viska lugnt och viskande i örat på de där överambitiösa personerna, “ta det lugnt, skönt vettu”. Men de, liksom alla andra, lyssnar såklart inte på ocoola gubbar (ja och de gör de säkert rätt i) så jag skiter i det där också. De får springa av sig sin ångest. Alla har sitt sätt. Själv tar jag en kaka till. Syftet är väl detsamma. Ja man kan ju alltid koda om inte tuggandet på den hjälper.

Plura berättade en gång om en jul för länge sedan. Inga pengar. Tomt på kontot. Han gick mycket nedstämd runt på stan utan mål. Ångestfylld. Det här skulle bli en skitjul. Men Stockholm har sina vindar som jagar människorna genom gatorna och förr eller senare tvingas man hem eller in på en lokal. I Pluras fall var valet lätt, har man inga pengar så går man hem. När han kommer in innanför dörren så ligger höstens utbetalningsavi från STIM där (japp det var längesedan). Så han tar den går ner på stan, löser ut den på posten, köper en dyr gitarr och har en jävligt fin jul med gott om stålar på fickan. Julmagi. Eller bara en Plura med dåligt minne.

För länge sedan, under svåråren, barnen var små, hade vi ingen aning alls hur vi skulle kunna fira en vettig jul. Ja även de fattiga vill gärna köpa julklappar till sina barn. Som det såg ut skulle vi leva på en femhundring hela helgen oh veckan fram till den. Men allt kan hända i magiska tider. På lördagsmorgonen ringde en kille från Tyskland som köpt en av mina ActiveX kontroller och använde den i ett projekt. Han skulle leverera om några veckor men fick inte installationsprogrammet att fungera. Den senaste uppdateringen av Internet Explorer hade ställt till saker. “Kunde jag komma över?” Japp idag. Han fixade biljetter, En taxi från Los är inga problem. Bara du kommer över och fixar det här. NU!!!

Jag åkte dan efter. Med tåg. Jag tyckte Taxi var lite väl överdrivet. Då skall alla veta att jag gärna skulle vilja bli hämtad i helikopter någon gång. Ja till ett “VIKTIGT” projekt som bara jag kan lösa. Som på film liksom. Alla bekanta står där och applåderar när den smattrande lyfter och jag vinkar lite blygt… 😉 Men det här är nog det närmaste det jag kommer. Hur som helst. Jag hade femhundra på fickan. Tågbiljetterna åt upp en del av det. De hemma hade någon tia kvar och lite småpengar. Till mjölk. Lite osäkert alltså. Min Tyske kund och jag hade iof pratat över telefon några gånger men jag visste inget alls om honom. Allt kunde vara ett lurendrejeri. Men biljetterna fanns där på Arlanda. Jag flög över. Blev inkvarterad i ett rum bakom hans föräldrars affär där i N?rnberg och med boende på ett hotell i närheten. Hans mamma försåg mig med Bayersk rejäl mat. Tre stora lådor godis. Kaffe när det behövdes. En vecka, sen var det fixat. Dan för julafton var jag hemma igen. Med pengar på fickan. Julen räddad. Julmagi helt enkelt. Ja och resterna av den där femhundringen hade jag också kvar. För säkerhets skull liksom. Tänk om jag inte fått betalt? Tänk om han egentligen varit en galning?

Nu när vi inte befinner oss i svåråren är den här tiden lättare såklart, att leva på existensminimum är långt ifrån det, under svårår väljer man om man skall kunna gå på ett föräldramöte där kaffet kostar tio kronor eller om man skall stanna hemma och köpa en lite mjölk för den där tian istället. Alla som koketterar med att vara fattiga borde prova på det där ett tag. Alla borde det. Fast alla borde slippa också såklart.  Men hur som helst. Vi förväntar oss en bra jul i år. Med allt det där man kan begära. Visst på gränsen. Det är kärvt. Såklart. Men vi ger mer än vi får och är inte speciellt ledsna för det. Det finns inget som heter rättvisa. Ingenstans finns det något sådant. Men det finns något som heter hjärta. Om hjärtat säger att man skall skicka en där chokladasken till henne som sitter ensam i sin lägenhet så gör man det fast man inte får någon själv.

På måndag kommer storsonen “hem” från Uppsala. Det är alltid roligt och speciellt. Jul är väl mycket av det också. Att umgås. Att träffas. Ja jag gillar jul. Att läsa, se på film och ta det lugnt. Vi har alltid gjort så. Hållit oss för oss själva. Julnätter i Uppsala och Täby tillhör rubinerna och diamanterna i min minnesbank. Men här också såklart. Spagetti till hönsen. Tomtegröt till tomten (eller räven). Äpplen till rådjuren. En kärve till småfåglarna. Stor magi i det lilla och inte en tanke på någon Jesus ens i svaga ögonblick. Själv är det nog vintersolstånd jag firar. Ja det är ju den 21’a men close enough liksom. Nu skall jag läsa platsbanken Ljusdal resten av dan.

Det finns några år i ens liv när man tror man skall ta världen med storm. Ganska många faktiskt. Man behöver väl det där för att orka. Men sen när framgångarna uteblir så slutar väl de flesta att tro på sig själv som världsfrälsare. När det är för motigt slutar resten. Sen är det bara galningarna kvar. Kufarna. Sådana som jag alltså. De som aldrig ger sig. Men som kanske borde ge sig. Därför att det finns enklare pengar att hämta på andra ställen. Men ingen talar liksom om det för oss. Så vi jobbar på. Lite som de där kvarglömda Japanerna från andra världskriget på någon bortglömd asiatisk ö. Den de fortfarande försvarar med sina liv.

Tittar man på uppstartsscenen så är det det där första året som sållar bort de flesta. Den andra kapitalrundan, när det inte finns några konkreta resultat, går sällan lika bra som den första. Fast förvånansvärt ofta fungerar den andra vändan också om man befinner sig i London eller Amsterdam. Som gänget som skulle ta fram den där LoRa modulen som skulle frälsa världen. Man fick någon mille. I dollar. Efter tre månader var pengarna slut. Så man sökte mer kapital. Drog in det. Fyra månader senare la man ned projektet. Skrev en instruktion till för andra som tänker sig att göra en hårdvaruprodukt. Slutsats. Det tar tid. Ett år eller mer. Det är svårare än man tror. Som om vi som har gjort det några gånger inte visste. Man hade sparat en del pengar om man frågat. Nog finns det några att fråga allt.

Men det fungerar inte så. Man kör. Helst gör alla samma sak om och om igen också. Skit samma att det funnits sen sekelskiftet. Jasså!? Men vi kan göra det bättre. På tre veckor. Vi behöver inte ens tänka. Vi bara kör. Bara vi har stålar och fina titlar.

Men det är väl sådär man lär sig. Kanske.

Men svårast är det såklart att fortsätta när man vet att man egentligen inte kommer att lyckas erövra världen. Som när hockeylaget ligger under med 7-0. Ja ni vet Tre Kronor som lägger ner efter 4-0. Kanadensare och Amerikaner som aldrig gör det. Och de flesta gillar väl de där lagen som aldrig ger upp i idrott. De med glöden och kämparviljan. Men annars. Njaeee…. det är måttligt intressant. Snabba framgångar typ Notch miljarder är det som gäller. Fast tittar man närmare så satt ju han där och greja ett tag också innan någon visste vem Markus Persson från Edsbyn nu boende i Stockholm och LA (och Ibiza) var.

Fast det gör såklart ingenting det där för oss kufar. Det enda vi begär är lugn och ro, låtsasarbetsro. Ju färre som intresserar sig för det man gör ju mer arbetsro. Tänka sig. Att ingen tänkt på det förut. Har man inga “kundjävlar” som “stör” så får man ju ännu mer gjort…

Ja det där sista går såklart inte ihop. Även om man i svårare stunder kan tänka precis sådär. Ja i alla fall om man inte har en lämplig stenvägg eller en dörr att sparka på när de tyska kunderna blir allt för besvärliga. det blir de ganska ofta. Oklart varför just dom.

Nu har jag alltså inga kunder längre.

Jag låtsasjobbar på sin höjd. Låtsasjobb med ett enda syfte. Att försöka bevara förstånd och kompetens. Jag kan liksom lika gärna koda på. Knappa på. Om nu endera av det har ett värde.

Man hör ofta Amerikaner som jobbar med inbäddade lösningar stoltsera med sin kompetens. Ja andra landsmän också såklart. “Asiaterna har ingen chans för här finns det verkligen kompetens” låter det. “Låt de där nere tillverka saker så gör vi de här svåra grejerna”. Men tittar man sen på de bibliotek och den lågnivåkod de använder och då upptäcker man snart att den väldigt ofta är producerad i Asien. Oftast i Indien men Taiwan, Korea och Kina syns allt mer där också. Japp det är som vanligt. Tomma tunnor skramlar mest.

Det var länge sedan jag trodde att VSCP skulle bli den nya världsstandarden. Jag orkar sen några år tillbaks inte ens försöka övertyga någon om att det här systemet faktiskt har sina fördelar, att saker faktiskt skulle kunna arbeta ihop om man använde det. Ja och att det är gratis, fritt att använda, öppet…

Men de där klapparna på den friska axeln kan också en kuf som jag behöva ibland. Ja faktiskt. Det finns tunga stunder. De när man får ta i från tårna för att orka. För att gå på. Och i mitt fall är det en Indisk kompis som står för mycket av det där. Han har hejat på under många år nu. Klappat på axeln och skjutit på. Uppmuntrat. Men en hög med Belgare är det också. En Slovak. En god man från Litauen. En Fransman. En Chilenare… Ja helt enkelt lite löst folk runt om i världen.

Så jag har såklart inget att klaga på. Ja det finns väl en och annan (nio miljoner eller så) som tycker jag kastar bort ett alldeles förträffligt liv. PENGAR. För tusan liksom. Konsultlön. Men alla är inte till salu. I alla fall inte jag. Fast det sägs ju att det finns ett pris på alla. Hmm…..

Lim-Johans tavla gick för 500 000. Jag önskar att han fått uppleva det.Han var väl nästan per definition en kuf han med. Ja och det finns något med kufar som till slut gör att de kommer segrande ut ur alltsammans. Får sin revansch. Ja och de som baktalade och sa “det går inte” de blir såklart alltid bortglömda. Det är liksom så många som reser sig, höjer sig till himlen, och sen faller ner som en pannkaka. De passerar revy. Alla är de bättre tills de tystnar.På sexton år hinner man se några. Jag lovar. Innan tjugo projektår har jag sett några till göra den resan. Men det är såklart inget man gläds åt. Man vill dem bara väl. I alla fall så länge man själv får hålla på med det man tror på.

Så det så!