Month: December 2016

En avgrävd kabel kopplar bort mig från världen några timmar. Jag förvånas alltid över hur jäkla beroende man egentligen är av Internet numera.  Det var inte ens helt självklart att koda under de här timmarna eftersom man inte kan söka i manualer. Japp man har mer och mer utanför huvudet och bokhyllorna. Man tar uppkopplingen för given, lika given som el och vatten. Men i en krissituation, är något av det här givet?

En läsare säger att hen har problem att läsa bloggen, “texten hoppar”.  På mina plattformar fungerar det bra efter vad jag kan se.

Är det fler som har det här problemet?

Efter ännu en natt i blåljuset så kommer dagen. -10 sisådär. Rutor skall skrapas. Det knarrar under fötterna. En vacker morgon. Byn blir lite av en tomteby den här tiden på året. Man vet var tomtefar, tomtemor och alla nissar bor. De flesta husens ägare är kända. Japp, man känner dem nästan alla, eller vet i alla fall vilka de är. En sådan där morgon är det när jag verkligen gillar att bo på en sådan här liten plats. Lugnt. Stilla. Tyst.

Jag åker hem. Jag skall städa idag. Småstäda. Hålla efter. Noop, inte i “the mancave”. Där får det gro igen till våren. Men i lägenheten. Den behöver hållas efter. Japp, det är mitt “jobb”. Sen skall paketen iväg idag. De som skall till släkt och vänner. Två paket numera. En gång i tiden var det tio. Men gamla släktingar går bort. K’s far kvar nu. Sen minns vi en familj till som är värd en julhälsning. Det finns något sorgligt med det där såklart. Att den släkt man har en relation till tunnas ut. Det är så av naturliga skäl på farsans sida.  De var många syskon. Men de i sin tur fick inte så många barn. Jag och brorsan biologiska och en adopterad kusin som också är borta nu blev det. Fyra män och två kvinnor levde. Vi två kvar. Ja och så våra barn såklart. Helene, Teresa, Mikael, Jonas, Niklas som skall föra allt vidare. Två mina, tre brorsans. Ja och Jessica och Jens såklart. Kusinens barn. Man har inte bara relationer bakåt i tiden genom blodet.

Kondensstrimmorna från planen mot Amerika korsar himlen. Drömmar som flyger där högt uppe på 10 000 meters höjd. Förhoppningar. En del skall över för att uppleva nya saker, andra åker hem till jul, någon skall träffa kärleken, andra vännerna. Någon skall bli grymt besviken. En annan kommer att bli rånad. Det finns så mycket i de där kondensstrimmorna som solen lyser upp mot en röd bakgrund. Hela liv. Om man låter sinnet fylla tankarna med deras berättelser.

Men jag kan såklart inte bara sitta här och skriva min dynga. Städning var det. Så på med hörlurar. Fram med dammtrasa och dammsugare.

En måne som lyser med en glad gubbes hela intensitet håller mig vaken under natten. Trött nu istället. Såklart. Konstigt vore det väl annars. Men jag får också en lång stund tillsammans  med blåljuset i köket. Det är som en strålkastare var påslagen bakom huset och det lyser upp mellan träden och snön det där ljuset, upp mot berget, så långt man kan se.  När vi bodde i Ryggskog, där det inte fans så mycket samhällsljus, kunde de där blåljusnätterna under vintern var helt magiska på en nivå som är svår att upprepa här nere på samhället. Iskristaller, miljarder av dem i starkt månljus går helt enkelt inte av för hackor. Första natten jag upplevde det gapade jag bara. Tyckte mig se både tomtar och älvor och allt annat man kan tänka sig där bland trädens skuggor.

Magiskt!

Men trött nu då.

Går därför och lägger mig.

Uppsala. Sonen blev evakuerad till sist. Huset tömdes. Men flickvänen kommer från stan så snäll mamma ställde upp. Räddade katter och folk.  Nu läser jag att man tydligen kan återvända i trapphusen bredvid det det brann i. Men tragiskt. En person avled. En annan skadad. På Aftonbladet halkar en sådan nyhet långt ner i flödet på en timme. Idol. Annat babbel, en-meningar tränger sig före. Det skall klickas. Död säljer bara på våldsamhet och mängd.

Men slut för idag, tack för idag alltså.