En måne som lyser med en glad gubbes hela intensitet håller mig vaken under natten. Trött nu istället. Såklart. Konstigt vore det väl annars. Men jag får också en lång stund tillsammans med blåljuset i köket. Det är som en strålkastare var påslagen bakom huset och det lyser upp mellan träden och snön det där ljuset, upp mot berget, så långt man kan se. När vi bodde i Ryggskog, där det inte fans så mycket samhällsljus, kunde de där blåljusnätterna under vintern var helt magiska på en nivå som är svår att upprepa här nere på samhället. Iskristaller, miljarder av dem i starkt månljus går helt enkelt inte av för hackor. Första natten jag upplevde det gapade jag bara. Tyckte mig se både tomtar och älvor och allt annat man kan tänka sig där bland trädens skuggor.
Magiskt!
Men trött nu då.
Går därför och lägger mig.
Uppsala. Sonen blev evakuerad till sist. Huset tömdes. Men flickvänen kommer från stan så snäll mamma ställde upp. Räddade katter och folk. Nu läser jag att man tydligen kan återvända i trapphusen bredvid det det brann i. Men tragiskt. En person avled. En annan skadad. På Aftonbladet halkar en sådan nyhet långt ner i flödet på en timme. Idol. Annat babbel, en-meningar tränger sig före. Det skall klickas. Död säljer bara på våldsamhet och mängd.
Men slut för idag, tack för idag alltså.
