Det finns några år i ens liv när man tror man skall ta världen med storm. Ganska många faktiskt. Man behöver väl det där för att orka. Men sen när framgångarna uteblir så slutar väl de flesta att tro på sig själv som världsfrälsare. När det är för motigt slutar resten. Sen är det bara galningarna kvar. Kufarna. Sådana som jag alltså. De som aldrig ger sig. Men som kanske borde ge sig. Därför att det finns enklare pengar att hämta på andra ställen. Men ingen talar liksom om det för oss. Så vi jobbar på. Lite som de där kvarglömda Japanerna från andra världskriget på någon bortglömd asiatisk ö. Den de fortfarande försvarar med sina liv.
Tittar man på uppstartsscenen så är det det där första året som sållar bort de flesta. Den andra kapitalrundan, när det inte finns några konkreta resultat, går sällan lika bra som den första. Fast förvånansvärt ofta fungerar den andra vändan också om man befinner sig i London eller Amsterdam. Som gänget som skulle ta fram den där LoRa modulen som skulle frälsa världen. Man fick någon mille. I dollar. Efter tre månader var pengarna slut. Så man sökte mer kapital. Drog in det. Fyra månader senare la man ned projektet. Skrev en instruktion till för andra som tänker sig att göra en hårdvaruprodukt. Slutsats. Det tar tid. Ett år eller mer. Det är svårare än man tror. Som om vi som har gjort det några gånger inte visste. Man hade sparat en del pengar om man frågat. Nog finns det några att fråga allt.
Men det fungerar inte så. Man kör. Helst gör alla samma sak om och om igen också. Skit samma att det funnits sen sekelskiftet. Jasså!? Men vi kan göra det bättre. På tre veckor. Vi behöver inte ens tänka. Vi bara kör. Bara vi har stålar och fina titlar.
Men det är väl sådär man lär sig. Kanske.
Men svårast är det såklart att fortsätta när man vet att man egentligen inte kommer att lyckas erövra världen. Som när hockeylaget ligger under med 7-0. Ja ni vet Tre Kronor som lägger ner efter 4-0. Kanadensare och Amerikaner som aldrig gör det. Och de flesta gillar väl de där lagen som aldrig ger upp i idrott. De med glöden och kämparviljan. Men annars. Njaeee…. det är måttligt intressant. Snabba framgångar typ Notch miljarder är det som gäller. Fast tittar man närmare så satt ju han där och greja ett tag också innan någon visste vem Markus Persson från Edsbyn nu boende i Stockholm och LA (och Ibiza) var.
Fast det gör såklart ingenting det där för oss kufar. Det enda vi begär är lugn och ro, låtsasarbetsro. Ju färre som intresserar sig för det man gör ju mer arbetsro. Tänka sig. Att ingen tänkt på det förut. Har man inga “kundjävlar” som “stör” så får man ju ännu mer gjort…
Ja det där sista går såklart inte ihop. Även om man i svårare stunder kan tänka precis sådär. Ja i alla fall om man inte har en lämplig stenvägg eller en dörr att sparka på när de tyska kunderna blir allt för besvärliga. det blir de ganska ofta. Oklart varför just dom.
Nu har jag alltså inga kunder längre.
Jag låtsasjobbar på sin höjd. Låtsasjobb med ett enda syfte. Att försöka bevara förstånd och kompetens. Jag kan liksom lika gärna koda på. Knappa på. Om nu endera av det har ett värde.
Man hör ofta Amerikaner som jobbar med inbäddade lösningar stoltsera med sin kompetens. Ja andra landsmän också såklart. “Asiaterna har ingen chans för här finns det verkligen kompetens” låter det. “Låt de där nere tillverka saker så gör vi de här svåra grejerna”. Men tittar man sen på de bibliotek och den lågnivåkod de använder och då upptäcker man snart att den väldigt ofta är producerad i Asien. Oftast i Indien men Taiwan, Korea och Kina syns allt mer där också. Japp det är som vanligt. Tomma tunnor skramlar mest.
Det var länge sedan jag trodde att VSCP skulle bli den nya världsstandarden. Jag orkar sen några år tillbaks inte ens försöka övertyga någon om att det här systemet faktiskt har sina fördelar, att saker faktiskt skulle kunna arbeta ihop om man använde det. Ja och att det är gratis, fritt att använda, öppet…
Men de där klapparna på den friska axeln kan också en kuf som jag behöva ibland. Ja faktiskt. Det finns tunga stunder. De när man får ta i från tårna för att orka. För att gå på. Och i mitt fall är det en Indisk kompis som står för mycket av det där. Han har hejat på under många år nu. Klappat på axeln och skjutit på. Uppmuntrat. Men en hög med Belgare är det också. En Slovak. En god man från Litauen. En Fransman. En Chilenare… Ja helt enkelt lite löst folk runt om i världen.
Så jag har såklart inget att klaga på. Ja det finns väl en och annan (nio miljoner eller så) som tycker jag kastar bort ett alldeles förträffligt liv. PENGAR. För tusan liksom. Konsultlön. Men alla är inte till salu. I alla fall inte jag. Fast det sägs ju att det finns ett pris på alla. Hmm…..
Lim-Johans tavla gick för 500 000. Jag önskar att han fått uppleva det.Han var väl nästan per definition en kuf han med. Ja och det finns något med kufar som till slut gör att de kommer segrande ut ur alltsammans. Får sin revansch. Ja och de som baktalade och sa “det går inte” de blir såklart alltid bortglömda. Det är liksom så många som reser sig, höjer sig till himlen, och sen faller ner som en pannkaka. De passerar revy. Alla är de bättre tills de tystnar.På sexton år hinner man se några. Jag lovar. Innan tjugo projektår har jag sett några till göra den resan. Men det är såklart inget man gläds åt. Man vill dem bara väl. I alla fall så länge man själv får hålla på med det man tror på.
Så det så!
