Month: January 2017

Klockan är inte halv åtta ännu. Kaffet puttrar på i den gamle kaffebryggaren jag ärvde efter systrarna i Täby, fastrar, älskade, de som älskade tillbaks, fanns där, som tog in K i släktgemenskapen med en självklarhet utan frågetecken, bestämde vad hon skulle ha som sitt, och gav men aldrig tog, hade rättvisa som rättesnöre i allt. Japp, en kaffebryggare kan innehålla minnen också. Minnen och tacksamhet.

Månen lyser in på kontoret. Med snön där ute är det fantastiskt vackert när månljuset tar sig fram mellan trädstammarna. Jag har varken en kamera eller artistiska förmågor som kan göra det där rättvisa. Men kunde jag så skulle jag ägna åtskillig tid åt månljusets magi under nätter under höst, vinter och vår. Blåljuset, det som inte fanns där i natt, det går det helt enkelt inte att avbilda med en kamera. För det krävs staffli, tuber och penslar och massor av känsla och kärlek till det där. Alla som bor utanför de upplysta samhällena har den känslan i sig. Får den om inte annat. En stjärnhimmel där inga gatlyktor finns eller en månbelyst vinternatt som den vi haft i natt går liksom inte av för hackor.

Men en fantastisk månnatt som den här får såklart inga rubriker som “SUPERMÅNEN”, de som fyllde tidningar och TV här för leden, fast den här månen såklart inte är mindre i storlek eller värd mindre uppskattning. Massorna rusar inte ut med kamerorna om den inte basuneras ut som “storslagen”, “fantastiskt”, “nästa gång om 57 år”, för det är ju bara en måne i klart väder när snön ligger. Vanlig vardag.  Fantastisk om man vill se det som finns i den.

Årets lantis, PO Tidholm, jo jag läser det, får läsa en gång till, ja och försäkra mig att jag inte missförstått den där LAND utmärkelsen. Att den verkligen handlar om någon som gjort något bra för landsbygden. Men så är det. Listan listar människor som gjort en insats för landsbygden. Inte tvärt om alltså. Så vad gör PO Tidholm då där på första plats? Jag bara undrar. Det enda han har lyckats med är att på vanligt TV-maner förstärka bilden av en glesbygd som varken vill eller kan och som håller på att dö. Nej det är inte så!!! Det behövs möjligen kapital och samarbetsvilja men folket här ute är inte de dumskallar och konstiga original som TV gärna vill framställa oss som (jo jag må vara ett – men inte ALLA). Men TV såklart. Stockholmsperspektiv. LAND’s redaktion ligger såklart också där. Såklart det måste vara en storstadsboende som får priset. För vem kan annars analysera landsbygden på ett trovärdigt sätt?  Och inte fan är de som driver affärererna och företagen här ute värda ett skit, inte är byarådsstyrelserna som sliter för att få saker att hända och fungera här ute utan medel heller värda ett skit, inte politikerna som får så mycket skit har något värde.  NEJ, men en TV fjant är det! Helvete!  FY FAN! Säger jag. Detta med sådan emfas att tangentbordet nästan går sönder.

Förenklings TV, eller rättare förenklingsmedia är en av vår tids värsta fenomen. Se bara på vilken lokal tidning som helst. Det handlar mest om de utflyttade stjärnorna, de som möjligtvis har ett lantställe kvar i Mora/Järvsö/Piteå, eller tvdokusåpadeltagarna, de som har lokal anknytning, ja de förlovar sig med andra mediagunstlingar, skiljer sig, får barn. Sådant där som fanns i damtidningarna förut. Nu i alla tidningar. Speciellt de “föryngrade” lokala dagstidningarna som undrar “voffo då da” tappar vi läsare.

Jag blir helt enkelt lite förbannad här på morgonkvisten innan. Klockan är alltså inte ens åtta ännu.

Hursomhelst fredag är det. Grön IKEA soffa ikväll. Vila och en whisky. Men först skall jag knappa frenetiskt en dag. Platsjournalen innehåller noll för en systemprogrammerare som mig. Avklarad. Det är fredag den trettonde. Sågverket brann i Gårdtjärn Edsbyn en sådan här fredag. Sedan dess har jag inte varit riktigt säker på de här “otursdagarna”. Allt kanske går åt helvete idag. Helt enkelt. Må så ske då. Sådan som PO Tidholm har ändå påstått att det skall gå åt helvete länge nu. Får priser och spaltmeter för det.

Total avsaknad av inspiration. Borde ta paus alltså. Men K skall hämtas så inte än. Snart, Vad det nu skall tjäna till att sitta här. Men jag sitter här. Kan inte annat. Trettio kvadrat känns för litet. Utanför dörren hit tvåhundratrettio mer eller mindre kalla kvadratmeter som inte används. Det är som när man skall skissa idéer. Man skall ha stora papper. Så att man inte begränsas av bagateller och känner att man kan ta i. Samma sak med lokaler. Det skall finna luft runt omkring en. Och uppåt. Här där jag sitter nu finns det bara utrymme uppåt. Men det passar kanske situationen.

Fast mest sitter såklart den där oinspirationen i huvudet och man får ta det med jämnmod, det går inte att köra på jämt. Jag kan leva med några “odda” dagar oinspiration.

Förr, med en aktiv firma, kunde jag hugga tag i hårdvara sådana här tillfällen. Det fungerar nästan alltid. Nu när jag bara jobbar för att få tid att gå finns då inte samma nytta med att tillverkade hårdvarumoduler. Kan ju inte sälja dem!

Tycker fortfarande det är förbaskat konstigt såklart. Att det är bättre om jag sitter här overksam, än att gör något. Men hoppar alltså när man säger hoppa. Nejdå jag behöver inte förstå de djupa tankarna bakom reglerna…