Month: January 2017

Snöstormen har stormat vidare och sprider nu sin snö någon annanstans. Post och tidning inställda. Snö i mängder. Men traktorn, den jättestora gula med blinkande lampor, kommer, plogar inte bara väg, utan vår gård också. det blir inte så mycket kvar för mig och skotta helt enkelt. Det är avklarat på en halvtimme. Både jag och min (just nu) extra värkande axel tackar för det. Det är andra året som snöslungan står ostartad i garaget. Kanske dags att sälja åbäket. Ovan som jag är med att någon bara hjälper till för att vara hygglig gör det mig rörd näst intill tårar att få den där hjälpen. Världen innehåller ändå goda människor. Ett innerligt tack är det enda jag kan ge tillbaks.

Snart nio månader sedan vi skickade in vår ansökan om skuldsanering (för andra gången). De skall tydligen födas fram som människobarn de där besluten. Idag är det sista dagen för borgenärerna att yttra sig om det förslag som Kronofogden gjort. Japp, avgörandets stund är inne. Hopp kan bli ett beständigt sinnestillstånd, eller också kan det bytas till något jag inte kan sätta ord på. Men besvikelse ingår då i det såklart. Om vi skulle få ett nej nu alltså. Men man hoppas givetvis på ett ja, ett rungande “JA”. Godkänt! Nytt liv framöver, Riktigt liv. Men också ett ja innebär tre veckors ytterligare väntan. Beslut skall vinna laga kraft. Först där borta någonstans skulle man alltså kunna pusta ut. Slappna av ungefär som en vanlig människa. Det var nästan tjugofem år sedan sist i så fall. Borde väl firas. Blir väl på det vanliga sättet. En whisky och en kanelbulle. Som vid releaser och skivsläpparfesterna.

Men hur det nu än blir med det där så rubbar det såklart inte min kärlek till livet och det jag håller på med. Där finns det beständiga. Något annat beständigt har jag aldrig vågat tro på. Fegt såklart. Jag är en fegis. Jag erkänner det villigt. Har alltid varit och kommer alltid förbli det. Troligen. Fast konstigt nog finns det ändå så oändligt många som är fegare ändå. Som inte vågar stå upp för vad de tror på. Som inte vågar stå upp för dem de älskar. Åtminstone så jävla feg är inte jag. Alltid något kan man tycka. Fast kanske inget att ha om man tänker efter.

“Hej det är X från Y i Finland, vi letar startups som håller på med IoT…bla bla bla bla bla bla bla bla vi brukar satsa några tiotals miljoner bla bla bla bla bla Grodans Paradis AB är intressanta bla bla bla bla bla….”

 

“INTE INTRESSERAD!!!”

 

“Men… bla bla bla bla bla exit vla bla bla bla ,,,,…. hallå, HALLÅ, den jäveln la på…”

Allt är inte guld som glimmar.

På söndag 60 mil söderut, dagen efteråt 60 mil norrut. Det tar några timmar. Suger i sig alla pengar vi har. Men det skall klaras av. Det får gå som det går med allt. Det är det enda sätt man kan tänka på om man skall klara av det där. Jag är där för K’s och Per’s skull. Adjö men aldrig glömma. Det är så det fungerar med begravningar. För mig. Det politiska skiter jag i.

Ja det där är ju en till sak som man vill lägga bakom sig. Som oroar i kroppen. Håller muskler spända. Sömnen ytlig.

Någon laddar ner två av mina låtar under natten. Jag undrar alltid vem det är och varför. När det finns så mycket musik, varför mina? Jag kommer aldrig få ett svar på det.  Kanske är det lika bra. Utan svar kan jag inbilla mig att det faktiskt finns någon som gillar de där låtarna. Verkligheten kan ju faktiskt vara att de används som avskräckande exempel på någon kurs för andra musiker. Ja blir tvungen att lyssna på dem själv. Men det svarar såklart inte på mitt “varför?”.

Egentligen är det konstigt hur det är. Några få nedladdningar och lyssningar väcker fler frågor och skapar mer nervositet än massor. Samma sak med publik också. En liten publik är svårare att spela för än en stor eller jättestor. Underligt. Ja, inget jag går och funderar på hela dagarna såklart. Musiken är en hobby. Ett nöje. Men ändå liksom.

Jag drömmer vidare…

Ljuset börjar flämta på det sista här inne i det som förut var monteringsrum men nu är låtsaskontor. Jag kodar på. Vad skall jag annars göra? Egentligen är väl allt det här bara en väntan på pension, eller mer krasst, en väntan på döden. Vi står ju där längst fram nu med våra bröder och systrar vi som följt våra föräldrar och släktingar till en sista vila så många gånger att det inte finns fler kvar att följa. Nästa gång, efter en kommande begravning, så är det någon av oss som är stjärnan i själva showen så att säga. Fast jag vill ju inte ha någon begravning. In i ugnen bara, ut som aska, aska som helst strös i Voxnan,  annars i skogen. Den där axelprotesen, titan tror jag, kan de kanske lämna på materialåtervinningen. Helt OK med mig i all fall. Den som bränner mig kan kanske göra sig en krona på det där. Väl bekommet säger jag. Kan man väl vara värd med det jobbet. Den har mest gjort ont. Pappkista blir det. Brinner bra.

Fast man hoppas ju att det där tar ett tag innan det inträffar såklart. Men man vet såklart inte. Rätt vad det är så ligger man där. Har blivit klar.

Men först begravning på måndag. Nej jag längtar inte. Har någon någonsin längtat till en begravning? Sen hem igen.  De levande måste fortsätta leva sina liv.

Men död är väl examen. Man vill ju gärna summera och teckna ner ett liv i slutbetyget. De flesta har väl gjort både bra saker och dåliga saker. Har varit människor och har inte kunnat annat. Andra är det bara skönt att bli av med. Man glömmer dem så fort de är i jorden.

Man kan titta på sin hand, röra lite på fingrarna och tänka att en dag så kommer man att elda upp den där rätt perfekta handen. Känns onödigt på något sätt. Men sen inser man såklart att det finns en massa andra händer i världen. Yngre händer. Händer som vill ut och röra på sig, gripa tag och göra obscena gester. Man bör lämna plats. Får inte vara så självisk. Nejdå! Bränn bara.

Fast död har alltid varit närvarande i mitt sinne. Det är lite fånigt. Ja, jag vet. Ingen mår bra av att gå omkring och fundera över döden titt som tätt. Men jag har gjort det så länge som jag minns, säkert sen tioårsåldern i alla fall, före det minns jag inte, och den har liksom blivit en gammal vän med åren. Ja det där framgår ju tydligt här på bloggen såklart. Kan skrämma iväg de modigaste.

Med lite tur är svärfars begravning den sista jag går på. Japp, säger det fast jag är väl medveten om att den förhoppningen säkert ändå inte slår in. Tur har jag inte. Men man kan hoppas. Per, svärfar, kommer såklart att bli saknad. Precis som alla som gått före honom. Men man kan omöjligt gråta floder över någon som dör vid 89. Japp sakna, sakna så man får tårar i ögonen, så blir det ju. Men förvånad över att döden kommer, eller ledsen över att livet blev för kort. Nej det är omöjligt såklart. Så var det med min mamma också.  Saknad såklart, men döden var en befriare och en vän.

Fast sorg är ens egen och bara ens egen. Man kan inte sörja åt någon annan. En del gråter floder, andra inte alls. Bara den med en trekvartshjärna betygsätter kärleken efter sorgens uttryck.

Nu tänker jag gå till sängs. Boken för tillfället utspelar sig i Afrika.  Det befriar lite av den jag är att befinna mig där just nu. Att se den kontinenten genom andra ögon. Känna dofterna, värmen och värderingar som skiljer sig från våra. Förstå… kanske, försöka. Ja och såklart inse att det egentligen inte skiljer så mycket. Vi är ett och samma. Det stora är lika, det lilla olika. Tittar man till för flyktigt ter sig skillnaderna stora just bara därför. Så man får läsa på. Se ut genom “låneögonen” ordentligt. Lära sig något.

Godnatt!