Month: January 2017

I händerna på riskkapital kan allt hända och det händer. Hasselblad blir t.ex. Kinesiskt. B & O snart där också. “Snabba pengar”. “Exit”, i bolag som handlar om allt annat än just det. Sverige 2000. Sorgligt. Ja och då är jag positiv till det asiatiska arbetssättet.

Vi kommer äntligen ut på en promenad K och jag. Förhoppningsvis har detta faktumet vänt trenden. Så att vi kommer ut på dagliga promenader från och med nu. Bara för att det är så skönt. Det ger ren luft i lungorna. Jag minns det första året vi bodde här. Jag veckopendlade till Stockholm. När jag kom hit på fredagskvällen steg jag ur bilen och drog in ny fräsch luft i lungorna. Det var något speciellt. Man kände så tydligt att det fanns en annan slags luft här. Luften smakade helt enkelt härligt. Ja och då hade man inte fått veckans första glas vatten uppumpat från den lokala berggrunden ännu. Det som alla besökare stod där vid kranen, lovprisade och hällde i sig som det finaste årgångsvin. Man har glömt allt sådant där nu. Tar så mycket för givet. Under promenaderna återkommer en del. Där ute i den riktiga världen.

Det är lördag. Jag orkar inte med soffan mer. Så jag går ner till “låtsaskontoret”. Jag är ingen soffsittare. Jo kortare stunder. Men i längden går det inte. När jag samlat kraft igen så måste jag göra något av den. Så har det alltid varit. Men jag kan köra slut på mig också. Men hittills har jag märkt när jag kört över stupet och kravlande tagit mig över kanten igen med en hårsmån. Då har soffan behövts några dagar, en vecka, sen full fart igen.

Fast i år inte närheten av slutkörd ens. Vilar ändå. Skönt ändå. Laddad nu utan att egentligen blivit urladdad.

Det doppar in en till donation på EUR 50 igår. Året har börjat bra där. Bättre än vanligt. Mindre minus i min plånbok.

Begravning om en vecka av min svärfar. Ingen gillar väl begravningar. Ett avslut.  Slutligt beslut i skuldsanering också om en vecka. Om inget som behöver utredas ytterligare kommer till. Ja eller nej och av jord är du kommen… Lite för mycket på samma gång helt enkelt. Jag är en sån typisk ett-problem-i-taget människa. Men inte helt ovanligt att det händer flera saker samtidigt såklart. Det är väl så att det är just det som är det naturliga. Att det händer saker i klump. Det är väl därifrån “en olycka kommer sällan ensam” har kommit antar jag. Fast man kunde vänt på det också. Såklart. Men två avslut är det hur som helst. Efter avslut kommer en ny början. Man får sikta ditåt åt det hållet alltså. Hoppas på det bästa. Sen skall bilen klara resan fram och tillbaks också. Det oroar mig kanske mest.

Jag har tänt ljuset här bredvid mig. Vintertid är det nästa alltid tänt. Lillkatten ligger på stolen, den som jag har som fotpall. Jag har tagit ett glas Strårom med mig som jag sitter och sippar på. Ja och så skriver jag det här. Det är alltså inte så pjåkigt livet för en gammal ocool gubbe i ett stort gult hus på en kulle i Los. Skulle mer pengar på banken göra känslan jag har i kroppen bättre än den jag har just nu?

Jag vet inte.

Tror inte det.

Jag kan inte begära mer än det jag har. Vill inte det. Varför liksom? Förnöjsamhet kallas det visst. Att känna att man är nöjd. En gåva i sig.

Hur som helst längtar jag mig bort mot en plats med stabilitet. Om jag skall önska något så är det det. Jag har haft spänning i livet så det räckt och blivit över såhär långt. Lever man som överskuldsatt så kan vad som helst hända vilken dag som helst. Precis vad som helst. Alltid till det sämre. Man befinner sig liksom inte i en värd där några logiska tankar och överväganden regerar. Tankar som att “det är smart att se till att han har råd att jobba borta under veckorna så att han kan betala av mer”  är liksom inte giltiga i den världen. Går det att ta en krona till så tar man den kronan. Går bilen sönder och man jobbar trettio mil bort så får man lösa det bäst man vill eller skylla sig själv. “Idiot” liksom. Vill man vara seriös i allt det där, för det vill jag i allt, då har man ett helvete.

Men kanske slut på det där då eventuellt.

Kanske.

Fan trott!

Det enda som hjälper, som vanligt, är att dyka ner i kod. Där är det också problem. Men helt ofarliga sådana. Där kan jag logiskt hantera ett efter ett och få saker på plats.  Ja och jag vet att jag är bra på det också. Det fungerar till slut. Snurrar, visslar och gör en masa andra saker. Japp, om sanningen skall fram så är det såklart mycket tråkigare än så när man ser sakerna utifrån. Titta själv. Inte är det så sexigt. Men det är inte en legobit heller, eller ett granitblock, inte innan man byggt ett fantastiskt hus med den där legobiten som en del i det, eller karvat ut en vacker staty ur det där granitblocket. Det krävs något av människorna som ser saker också. Allt är inte bara enkelt och självklart. Faktum är att väldigt lite är just det. Världen är inte bara rubriker. Långt ifrån.

Bara minus sju ute. Nu skall bara huset hinna med lika snabbt som världen där ute gör det. Jag är så oerhört imponerad av hur världen där ute, som naturligtvis besitter en tröghet med all sin massa, kan svänga tjugo, trettio grader på några timmar. Vi pratar energi här. Ja och jag har efter mycket funderande fattat att det handlar om luftförflyttningar. Massan, den som mitt och andras hus är en del av, hänger inte riktigt med i det där. Därför är det fortfarande kallt inomhus fast luften är uppvärmd. Det tar helt enkelt ett tag att överföra energin. Min termometer under snön registrerar helt andra temperaturförändringar. Snart skall jag ha en i en större massa också för att påvisa det där. Om jag nu hinner med några “bara-för-skoj” projekt någon gång.

Mer bloggande blir det inte. K ringer och säger “MAAAAAAT”, något jag absolut hörsammar utan tvekan. Speciellt eftersom jag vet att det är pizza idag. K’s pizza är en av de goda. Så OK då.

Kaninjägaren av Lars Kepler

Förr när man ville ha en dags spänning gick man och köpte sig en pocketbok på Pressbyrån. Läste ut den på en dag. Köpt för att fördriva en dag i soffan och för att ha en anledning att ligga där i den där soffan och slumra till där ibland mellan kapitlen. Lite så är det med Keplers böcker också. Man läser dem för att fördriva tid. De har snabb handling. De är lättlästa. Blodiga. Ja den här är det verkligen. Ja och liknelsen med kioskdeckare är orättvist för den här skrivkonsten (som om jag skulle kunna avgöra det!!!) har en helt annan höjd. Såklart. Det har jobbats med det här. Makarna Ahndoril kan sin sak.

Jag är en fredens man. Medlem i Svenska Freds, stödjer Amnesty, är vegetarian av etiska skäl. Men ändå går det här hem. Jo såklart jag vet att det är fiction. Jag kan skilja på de där sakerna. Men jag blir ändå lite förundrar över mig själv. För spännande är det.

Under hela den här boken tänker jag film. Författarna har en osviklig förmåga att skapa bilder i huvudet på mig. I en sådan här otäck bok är just det inte alltid angenämt vill jag påpeka. Men film. Varför har bara Hypnotisören filmats. Det här borde väl vara material som alla regissörer borde älska att få hasta sig över, finansiärerna med. Ja jag fattar inte.

Men bra såklart. Man läser vidare. Det går av sig själv. NEJ det blir kanske inte mer kvar i huvudet av den här historien när man läst ut den annat än cliffhangern på slutet. Men den tjänar sina syften. Ett antal timmars spänning. Japp och jag betalar gärna det en inbunden bok kostar för att läsa det här. I alla fall i juletid när man tycker att man skall skämmas bort lite extra. Övrig tid kan man låna den på biblioteket.

Men läs den. Något annat kan jag inte säga efter att själv gjort det i soffan en trettondag anno 2017.

Andra böcker jag läst finns här.