En av den här världens goda tittar in. Janne P. från Järvsö. Ja, finns änglar i den här världen så är han verkligen en av dem. Jag förtjänar inte en vän som honom. Men ändå står han där med en låda semlor och fyra påsar (extra starka) Vic’s Blå och med det där skrattet och leendet som han alltid har så nära till. Vi pratar ett tag om ditten och datten, dricker kaffe, äter semla, sen far han vidare.
Jag upplyft!
Smart!
These glasses, which were displayed at CES last month, are made of liquid lenses that automatically focus on whatever the wearer is looking at.
Går upp. Äter frukost. Snurrig. Vill duscha men orkar inte. Lägger mig på soffan och somnar igen.
Så kan också en morgon se ut. Nu sitter jag här nere igen. Småsnurrig men duschad och på benen. Jag vet inte. Men blir jag sjuk så snurrar det alltid till. Efter det kan det utvecklas åt vilket håll som helst. Frisk, vinterkräksjuka, influensa eller ebola. Man vet liksom inte vad det blir.
Så nu vill i alla fall göra något. Ja väl här nere liksom. Viljan är ju alltid något. Om den sedan exekveras ut i handling vet man dock inte.
Ute är det februarisol, ja februariväder. Kalla nätter fina dagar. Ur led är tiden. Man blir rent utav sugen på att ge sig ut och åka skidor en stund. Apelsin, ostmackor, choklad och iväg. Men det blir nog inte så. Inte idag i alla fall.
Imperiet pumpar på i högtalarna. Medicin. Som en Alvedon. “Fred“. “Är vi alldeles säkra på det…” Nej det är man ju inte. Hur skulle man kunna vara det.
Borde värma upp studion någon helg. Bara för att jag gillar det där. Det borde man väl få göra utan att behöva skämmas för det. Helt säkert är det inte såklart. Men jag har aldrig förstått mig på världen. Så då kanske man kan göra det ändå. För att jävlas liksom.
Monster är monster hur än gulligt de än beter sig. Jo det har ja ju alltid vetat. Bekräftat igår igen. Tystnad är också ett medgivande.
Men se där. Nu blev det lunch. Sicket glädjeämne.