Month: February 2017

Det där huset. Jag har funderat över det ofta.  Det står där bara. Man kan inte säga att det förfaller. Så rimligtvis måste någon ändå se efter det. Men under mina trettio år här har jag aldrig sett en människa där. Aldrig rök ur skorstenen. Aldrig en blomma eller ett ansikte i ett fönster.

Det är väl bara ett av många ödehus här i trakten. Räknar man de hus som har ett eller två besök per år är det bara ett i mängden. Det underhållvärms stora ytor här uppe utan att en enda människa, möjligen möss, får nytta av den där värmen. Men de flesta skogsfastigheter såklart. Man drar av sådant där mot avverkningsvinster.

Fast det här huset ropar på en. “Kom hit”. “Välkommen”. Vill att man skall flytta in i det. I alla fall någon skall göra det. För det ligger fint där det ligger. Det behöver bara lite tid och kärleksfulla och ompysslande händer. Då skulle det leva upp igen. Få liv igen.

För visst kan också hus också bli ledsna?

Är man intresserad av skidåkning, utför eller på längd, och är gammal och dement så är Furugården, äldreboendet här, den perfekta platsen. Man tar bara rullatorn (eller skotern) till backen, åker ner (helst med sång) med ett jehuuuuuuuu… (och helst med skidor på i alla fall under vintertid) och sen kan man ta färdtjänst upp igen.  Upprepas efter önskemål. Kan det bli bättre? Knappast.

Anar att det kommer att bli brist på pellets den här månaden. Det är inte bra. Inte bra alls. Men det finns några gitarrer man kan elda iof.

Plogbilsförarna har möte vid sina jättebilar och jag går förbi dem på min promenad. Jag ser ju hur de skrattar efter att den ene av dem berättar något för de andre. Jag kan inte låta bli att tänka på den där mjölkpallen och plogbilen, alltså Lars Molins Vinterduell. Finns inte så många mjölkpallar kvar nu för tiden att ta sats med plogbilen mot men väl en och annan postlåda. Så jag bestämmer mig snabbat att det som sas var

– “Du vet den där postlådan som hon Agda uppe i Hamra har.

-“Den där tunna sura kärringen som alltid går med käpp och krökt rygg menar du?”

-“Ja precis hon. Hon har ju en röd postlåda som står där utanför stugan. Ja i morse när jag plogad så tog jag den med vänsterbladet. Tjoff. Landade på hennes skorsten.Jag skrattade så jag grät i flera mil höll på att ploga en fyraåring på spark ut i skogen….”

-“JA jävlar, jag gjorde något liknade för han Lundqvists son u det bajsbruna huset för några veckor sedan. Han hade precis varit ut med slungan och jag kom där och plogade. Vinklade upp bladet såklart och fyllde hela gården åt han med tung blötsnö. Han fick nog ut med slungan igen… Ha ha”

Ja sådär tror jag att de står där och pratar.  Snälla innerst inne men så fort de sätter sig i de där stora bilarna kryper de fram de där smådjävlarna.

 

 

 

 

Trumvirvlar från två hackspettar i en annars tyst skog. De har förmåga att hitta de där träden med resonans. Det dundrar till rätt bra. En nära, en annan lite längre bort. Någonstans en hona som skall imponeras på också gissar jag. Vårtrummande. Kåttrummande. Tidigt i år. Brukar de inte trummas i mars? Till kattjamadet.

Annars är det tystnaden där i skogen som fångar mig mest. Visst jag hör en korp långt, långt borta, och ibland då hackspettarnas “show off”. Men annars, inte ett ljud utom min andhämtning. Ja och det är fantastiskt. Jag står där en bra stund och lyssnar på ingenting. Fylls av tomhet.

Jag skulle vilja bo i det där jämt. Bo på en plats där ett ljud som inte hör till får en att reagera. Jag vet ju att också natthimlen är en annan på en sådan plats. Tydligare i sin oändlighet. En det inte går att värja sig mot i dess storslagenhet. Att hela känslan är en helt annan. Man hör till. Står inte över eller på sidan av en natur som födde en.

Jag vet dock inte hur det skall gå till.

Musspår, ekorrspår, skator, en hund (eller är det en varg) har gått här precis för mig. Där har en hare skuttat fram. Längre fram har räven gått. Några kråkor jagar iväg en rovfågel. Det stör tystnaden en stund. Men rovfågeln vet att den inte kan vinna, så den flyr. Precis som den kommer att göra senare under säsongen när björktrastarna ilsket jagar iväg den. Samarbetar man blir man starkare. Känns det igen?

Det knarrar under mina skor för snön är sådär lagom kall. Men bara fem grader. Kallare väder på ingående. Det vet snön. Knarrar till sig redan nu där under fötterna för att vara riktigt köldgnisslande knarrig under fötterna när temperaturen går under minus tio. Hur förklarar man det där ljudet för någon som aldrig upplevt snö? Hur förklarar man skillnaden i ljud av snö vid olika temperaturer.

Jo jag skulle nog sakna snö ändå. Problemet är att jag inte skulle sakna vintern. Olösligt såklart.

Jag går en timme i det där. Njuter. Tröttar ut mig. Blir blöt om fötterna såklart eftersom mina skor är trasiga. Men vem bryr sig om det? En petitess i allt det här. En småsak. En vindpust. Jag kan gå med lindade fötter om det krävs.

Hemma igen möter jag hunden som dödade en av våra katter för något år sedan. Lös igen såklart. Jag får öka på stegen. Katterna hemma oroliga. Verkar som den varit inne. Men jag räknar in allesammans. Stänger igen luckan. Ingen kan komma in. Ingen kan ta sig ut.  Jag har sagt att jag skall döda den där hunden nästa gång den kommer upp hit. Men i affekt. Precis efter att en katt som var en familjemedlem hade blivit dödad. Men en dag kanske jag gör det. Tar yxan och hugger huvudet av fanskapet. Mer vegetarian av etiska själ än så är jag nu ändå inte.

Men efter promenad kan min vecka börja på riktigt. Timmarna igår räknas inte. Om nu något i mitt liv räknas längre eller om ens jag själv räknas. Jo jag vet. En del kanske tycker det där låter bittert. Men då kanske man skall vara ledsen för det där. Ha en vilja att finnas. Det tror jag inte att jag har det längre. Tycker det är ganska skönt att ofinnas. Funderar på hemligt telefonnummer också. På allvar. De som ringer är ändå bara säljare och lurendrejare. Nästan. Trött på de där tidstjuvarna. Sen då den där lilla stugan mitt ute i skogen. Friheten. Ja sen kan ni andra klättra på era pyramider och vara bäst och stört och vackrast i vilken utsträckning ni vill utan att det stör mig ett endaste dugg. Ja om sanningen skall fram så gör det väl inte det idag heller. Den där tystnaden avslöjar allt det där. Det blir så solklart vad som är viktigt.

Min Indiske vän uppmuntrar mig alltid.  Vid helt rätt tillfälle kommer det där visdomsordet. “Kämpa på!, “Kör hela vägen”. Jag vet inte hur han gör det. Men på något sätt känner han av när det är tyngre att lägga sten på sten på sten och varje gång gör han det lite lättare att ta upp en ny sten. Han som själv jobbar i New Delhi, ingenjör på Renesas,  är långt borta från fru, barn och familj under långa perioder, har det såklart inte så lätt under månader som drar sig fram mellan besöken hemma där uppe på världens tak. Men vi förstår varandra. Och jag hoppas jag kan återgälda de där uppmuntrande orden någon dag. En gammal gubbe i norr och en ung man på andra sidan jordklotet. En osannolik vänskap egentligen.

Mitt ojande och klagande spar jag för den här bloggen (en synd i bloggsammanhang om man vill ha läsare sägs det).  Ja väggarna får sig en del till livs de också. De som är ställföreträdande han/hon/det/gud här på min plats av jorden. Jag har fått lyssna hela mitt liv, långa nätter på någons kärleksproblem, eller timmar i telefon när någon har haft det motigt. Eller är bara som en tank som kan fyllas med dagens händelser, stort och smått. Sällan fråga någon hur min dag varit, åtminstone med något ens låtsat intresse, jag har slutat att ens försöka berätta, och de stora djupa historierna har jag alltid hållit för mig själv, även såklart alla de som berättades av andra. Bloggen kan hjälpa till att släppa ut lite övertryck men är såklart inte en bättre lyssnare än närmaste vägg, fönster eller dörr om man tänker efter de allra minsta. Att vara någon som människor delar med sig av sina innersta tankar och rädslor  till utan att fråga är kanske skönt ur ett perspektiv där folk litar på en men den där tilliten går ofta över i rädsla över tiden. Det har jag lärt mig. Man talar om för mycket där i natten och blir sen rädd att det skall användas emot en. Man mister vänner som man gärna velat ha kvar  pga av den rädslan.

En riktig slöhelg har det varit. Inga knop alls gjorda skulle man väl kunna sammanfatta det hela. Men skönt. En “lurkande” förkylning  ligger kvar och försöker ta till sig uppmärksamhet men jag vägrar. Låter den inte komma fram. Eller nu tog jag allt i. Mina tappra soldater i immunförsvaret vägrar. De är de, INTE JAG, som gör det där jobbet. Jag hejar bara på. Som kungen i det där (misskötta) riket. Tack för det undersåtar liksom. Men trött och ont i kroppen är ett pris jag får betala Ett billigt pris. Det vet jag efter att ha sett och hört andra hosta och “febra” sig i veckor. Årets influensa verkar ha gått hårt åt Stockholm.

Apropå staden. Den här stad kontra landsbygdsdebatten behöver några uns mer av krisberedskap. Stora städer är hopplöst känsliga för kriser av olika slag. De är bara att se på snökanonen som drabbade Gävle för några år sedan. Den sista dan började maten tryta. Vad hade hänt om det där fortsatt någon vecka. Högt värderat boende och ett stort kulturutbud med massor av shopping hade i alla fall inte hjälpt ett dugg. Under hundra år kommer det några kriser. Så är det bara.  Stora städer dör så lätt. De växer och har aldrig växt efter en rät linje heller. Jag tycker det är konstigt när professorer (de som borde veta) ändå verkar tro det. Men professorer är såklart bara som oss andra de med. Dumskallar de flesta. Akademiska strebrar mer än genier.

En sotare skulle jag gärna vilja se här snart. Har inte sett någon sedan i Maj förra året. Jo de där besöken kostar pengar men spar pengar också eftersom grejerna fungerar effektivare och så förhindrar de soteld. Här är det verkligen dags för sotning. Så snälla sotarmurre kom nu. Men under tiden så ekonomisotar jag såklart. Men det blir liksom inte samma sak. Man har inte grejer. Som vanligt.

Men sotning var alltså en av helgens uppgifter. Det räknas kanske inte som en syssla i hemmets hög av sysslor, men skall precis som snöskottning och annat ändå göras de där grejerna också.

Promenerar. Formen är långt ifrån perfekt. Rent ut sagt ynklig är den. Kanske kan man skylla en del på lurkande förkylning, men långt ifrån allt. JA nästan ingenting. Jag blir så stillasittande under vintern att det är hur illa som helst. Det måste bli vår snart. Stigen ut i skogen måste smälta upp.  Var tänker mitt huvud som bäst om inte där? Ja och var skapas en bra dag om inte där? Och var möter man älg, björn och varg om inte där? Men kanske skulle man kunna söka bidrag hos EU om att ha en skogsstig som var eluppvärmd och snöfri under vintern. En som slingrade sig fram genom skogen trots en meter snö. Bra likväl för människor som för djur. Det vore sannerligen något.

Socialdemokraterna ger sig ut i landet efter att ha insett att det bor folk här som påverkar valutgångar.  OJ!? Vilken slutledning. Men hit kom visst varken någon landsbygdsminister eller statsminister. Det behövde man inte ens gissa sig till. Det är en lag. Till centralorter. Möjligen kan de få en present från Lottaboden.

Fast jag sysslar ju inte med politik. Nej. Lämnar det till skarpare hjärnor än min.  Ja och med ett vilande företag inte med företagande heller måste man ju säga. Lämnar dt till framgångsrikare företagare än mig. De som kan le på bild. Fast jag vet en del om att låtsasjobba. Det skulle jag kunna berätta lite om. Och se sur ut på bild. Men jag är helt övertygad om att ingen ville lyssna på de heller. OK för mig. Faktiskt.