Ovanligt vettiga råd.
Om jag fick en krona för alla som sa att Qliktech var en dålig idé hade jag kunnat köpa en pilsner vid det här laget.
Source: Måns Hultman byggde ett svenskt miljardbolag – här är hans 5 vassaste råd – Breakit
Month: March 2017
Categories
The Mandelbrot Set
Glöm det!
… general de Gaulle var mer klarsynt än jag trodde då när han 1967 nekade engelsmännen inträde i EG ”eftersom ett brittiskt inträde kan leda till organisationens sönderfall på grund av deras svaga ekonomi och beroende av USA”.
Categories
Gammelsnö
Tisdag. En decimeter nysnö. Lite blöt sådär. Välkommen faktiskt. Japp, också av en vinterhatare. Den här sista snön, som är blöt och snabbt blir rinnig, tar med sig den där gammelsnön som annars gärna hellre först blir is och gärna dröjer kvar eftersom den är hårt packad efter en hel vintersäsong. Så “heja” får man utropa. Helst smälter den nya snön under dan. Annars verkar det som det sker till helgen om inte annat.
Livet traskar vidare med en sådan som mig. Det händer inte så mycket. Varken gott eller ont. Men det är väl sådan livet är i den här åldern man är i kan man tänka. Jag har inga aktier i Fingerprint så ingen oro eller panik där heller. Ja hela finansmarknaden kan kollapsa och räntan stiga till sexton procent och det rör mig inte i ryggen för personlig del. Jo, man har det alltså rätt bra. Eller dåligt kan man väl se det som också om man sätter på sig de glasögonen. Men det som anses bra respektive dåligt kan ändras på väldigt kort tid. ja och gör det också över tid. Min tid kommer. Saker kommer till en när det är dags. den tillförsikten måste man ha.
Plogbilen, den som egentligen är en jättestor gul traktor, jobbar här utanför. Jag behöver alltså inte plocka fram snöslungan idag heller. Sicken lyx. Det är andra året den står ostartad. Måste nog i alla fall dra igång den en sväng så att jag vet att den går att starta. Eller också bara sälja iväg den helt enkelt. Den har många år kvar i sig den där maskinen. Hursomhelst är jag så oändligt tacksam för den där hjälpen. Ja min axel mest kanske. Axlar har också känslor.
Min windowsmaskin har börjat dö till och från. Stänger av sig helt enkelt med jämna mellanrum. Kanske orkar den inte mer. Förtjänar en kista, en grav och en sista välförtjänt vila. Är nog från 2010 eller något sådant. Frågan är hur man ersätter den. Men hur var det nu. saker kommer till en när det är dags. Så antagligen är det inte dags. Inte riktigt ännu.
Men jag skall nog bära in lite pellets nu. En av mina uppgifter i livet. En jag inte har något alls emot märk väl. Fysiskt arbete välkomnas oftast av oss som sitter och sitter och sitter. I alla fall om man kan välja när det skall ske.
Så här mint blev det sedan plogen gjort sitt. Tack Magnus & bror.
Categories
Valfångaren
Båtarna lämnar hamnen. Allesamman. Det är bara min skuta som ligger kvar vid den rangliga bryggan som stormen nästan tog för några veckor sedan. Jag vill inte ge mig ut längre. Är för gammal. Dödandet och blodet står mig upp i halsen. Valjaktssäsongen färgar havet rött. En harpunerad val ger försörjning för ett år för en familj. Valkött betalas bra här. Späck till oljor lika bra. Så den familj som har en båt som lyckas harpunera en av bestarna har sin lycka gjord för det året. De vet att de inte behöver svälta den vintern. Inte under sommaren heller. De som blir utan däremot, de känner vinterkylan och hungern gnaga i sig redan när de läger till vid bryggan utan en valkropp på släp efter båten. Det finns nämligen inte många andra sätt att överleva på här uppe i norr. Men det är klart. Valjakten ses också som ett nöje. De som redan bärgat en val ger sig ut nästa dag också. För människorna räcker inte “nog”. Det är vår svaghet. Värdens gissel. Människans girighet.
Men jag, jag har alltså gett upp. Jag är själv nu. Jo jag har hunden såklart. Den har jag ju. Eller han mig. En border collie som är enögd och galen. Men annars är det bara jag. Min boning är en stuga i långt gånget förfall. Där bor jag med min galna hund, minnena och hungern. En dag kanske jag berättar om mitt liv här uppe som valfångare. Varför jag gav upp jakten på de stora och mäktiga den där stormiga höstdan när jag såg rakt in i valens öga och såg dess själ och då först förstod, att vi, hon och jag, var syskon. Försent såklart eftersom jag precis skickat en harpun genom hjärtat på den syster som nu låg där i havet och blödde till döds. Jo nog borde jag väl berätta den historien för någon innan jag dör. Försöka få någon att se det jag såg. Men inte idag. Nu är det för sent. Klockan är mycket. Det är kallt och bara min säng kan värma mig nu i ensamheten. Kanske berättar jag historien en annan dag. Eller ett annat år. Vi får se. En dag skall du få höra min historia. Jag lovar. Godnatt!