Att gå ut från kontoret och sen komma tillbaks en dryg halvtimme senare och upptäcka att innertaket har rasat ner är en omtumlande upplevelse. Hade jag suttit i min stol hade jag med stor säkerhet fått en femton kilo tung lysrörsarmatur i knoppen. Ja ett helt innertak. Det känns lite motigt sådär. Hur ofta händer något sådant liksom? Vilka andra råkar ut för det?

Verkar hur som helst som om de spikar som används att fästa taket med inte suttit som de skulle. Någon har för länge sedan haft för bråttom eller räknat fel eller kanske inte vetat vad hen gjorde. Eller kanske var det bara måndag, ja eller fredag eller bara bråttom. Tur i alla fall att det inte rasat in när det var dagis här. En gammal gubbe som mig har väl inte så mycket värde. Men tjugo små lekande barn hade varit en annan sak.

Ja hur som helst är allt upplockat nu. Det går att sitta här igen. Får se vad jag skall göra med resten av taket. Riva ner rubbet kanske. Eller bara dra och aldrig komma tillbaks till den här kullen igen. Den är förbannad. Tydligen. Eller helt säkert.

Min groda, maskoten gick i krasch. Det tycker jag är jävligt tråkigt. Den har varit en god kamrat sedan 2014. Men den är också i princip det enda som gick sönder förutom lysrör och takplattor då. Jo en hängare på väggen böjde sig. Ja någon elkontakt gick sönder. Lysrör och sladdar såklart. Men datorer, skrivare och skärmar klarade sig tack och lov.

Det kan vara värre. Det kan alltid vara det.

Måndag. En hel orörd vecka framför sig har man. För mig betyder det möjligheter. Så låt veckan börja. Nu!

“Äntligen fredag” ropas det över hela landet gissar jag. För mig gör dan inte speciell stor skillnad. Inte annat då än filtajm mot kvällen, japp, och längtan efter den gröna IKEA-soffan. Men för övrigt då. Det får tugga på.  Fast nu för tiden “jobbar” jag väldigt sällan lördagar, söndagar (jo kvällar). Det var standard tidigare med helgjobb. Tid en bristvara. Ja, det gäller ju nu med men man har väl lugnat ner sig. Eller blivit slö. Eller nått. Gett upp lite kanske. Förlorat. Insett det meningslösa.

Fjorton grader ute, fåglarna sjunger, gräset växer. Ja tametusan om inte gräsklipparen måste fram nästa vecka. Oklart hur jag skall kunna dra igång den i mitt nuvarande tillstånd. Ja, det var svårt tidigare. Försök själv skall ni se med en ond axel och en gammal maskin.

Folket som byggde landet börjar väl längta ut till stugor och båtar nu vid de här laget. Om en månad är de alla där. Nästan. För många den tid som gör livet värt att ens leva. Japp, jag unnar människorna det där. Verkligen. Tiden före brukar dock vanligtvis vara hektisk. Det är så mycket som skall vara klart och avklarat till sommaren. Ibland kan den här tiden bli en helt galen tid där alla kör på som just galningar och inte hinner njuta av det som är fint och härligt med årstiden. Jodå, har nog varit där själv större delen av livet.  Men i år blir det annat. Jag skall sänka farten lite. Förra året höll jag på att ramla ihop dan före ledigheten. Det fanns inga krafter kvar men jag ville ha alla papper i ordning innan jag tog ledigt. Orkade precis. Det var skönt han jag tänka innan jag föll ihop och somnade där på soffan. En skön ledighet blev det. Fast vi hade inte råd att göra så mycket såklart.

Hundra ringklämmor är hårt åtskruvade på armen strax under axeln. Det känns så. Det är kanske en bra känsla. Hur som helst ligger armen mest på musen under dagarna. Kan flyttas med vänstern. Så fungerade det också före operation. Kan man leva med det? Ja, tydligen.

Ja, man får väl ta tag i dan. En kopp kaffe har dykt upp här bredvid mig.  Har börjat vänja mig vid morgonkoppen igen. Onödigt egentligen. Men som det är. Låter fredagen ha sin början.