…undrar vad det tittar på? Och varför alla dessa blå människor. Smurf-tv?
Month: September 2017
Categories
Musikerfest i helgen
Inte en musiker kommer att vara nykter den här helgen. En del för att de fick in pengar på sitt konto, andra för att de inte fick det.
Categories
En dag till, snälla
För mig har fredagen alltid den där känslan “åhhhhh om veckan ändå hade en dag till”, ja eller två om man nu ändå håller på att önska. Det finns saker att göra. Det finns saker som måste bli gjorda. Det finns ingen annan som gör dom. Ja och det är en ynnest att tänka så. Självklart är det det. Jag är bortskämd eftersom jag tänkt sådär större delen av mitt liv. Jag vet det.
Men fredagar är också sömnskuld. Jag lägger mig för sent. Tar sällan sovmorgon. Det blir för få sömntimmar. På helgerna skall det där hämtas igen. I grön IKEA soffa och i säng. Visst det går att köra några veckor utan den där återhämtningen. Men det slår tillbaks till slut. Den där skulden skall betalas. Som alla skulder. För hälsan finns ingen skuldsanering. Bara sammanbrottet. Där har jag aldrig varit. Bara nära, så nära det nu går. Slak lina över helvetet.
Jag sätter på den där livefeeden från Times Square. Den gör mig inte mindre ensam på ett låtsaskontor ute i skogen. Man kan aldrig känna sig mer ensam än i en stor stad med massor av människor. Men det känns gott att ha den rullande. Det finns något annat att fästa blicken på. Det händer saker. Japp också nu en kvart över två på natten. Andra tycker säkert det där är fånigt. Ni som möter människor under dagarna kan ju inte förstå. Men man skall tänka på att jag sällan ser en enda person om dagarna. Jag höll nästan på att skriva “levande person”. För defakto lever de ju de där personerna på skärmen. Men “på skärmen”, jag bakom den och långt borta, är nyckelfraser är. Fast det känns ju som om det är mitt kontorsfönster.
En dag skall jag åka dit. Ta K med mig. New York för mig är bara några timmars väntan på Kennedy. Ja och film och TV. Borde vara mer. Då skall jag vinka till alla andra konstiga typer i andra delar av världen som har den här feeden igång. Moona kanske. Så de sätter kaffet i vrångstrupen. Men stå en stund just där vid den där delen av Times Square som nu nästan blivit mitt.
Fast det är långt dit. Hur skulle man kunna åka över Atlanten nu? Men det är ingen brådska såklart. Drömmar fungerar när de “bara” är drömmar också. Farsan skulle till Island. Kom aldrig dit. Men man är redan död när man har slut på drömmar. Så man får hålla dem vid liv och föda nya.
Men jag kan inte svamla bort en bra fredag såhär. Den kan användas bättre. Mycket bättre. Så varför inte använda den så då?
Categories
Mannen med säcken
Klockan är väl halv sju sisådär. En ung svart man med en säck över axeln går långsamt fram och sätter sig på den svarta avsatsen på Times Square. Trött, det syns tydligt, som om han gjort en lång resa hit. Han sitter där och ser bortkommen ut. Han hör egentligen inte hemma här. Han har ingen väska med sig. Jag tror han har sina kläder i säcken. De är inte många. Sina finaste kläder har han på sig.
Han tar upp en tidning ur säcken. Läser. Men har svårt att koncentrera sig på innehållet. Otålig. Orolig. Utlämnad. Viggar en cigarett av en medelålders herre. Ser sig omkring. Jag tror han kom hit med morgonbussen från en annan landsända. Alabama om jag nu får gissa. En lång resa. Som kostade honom hans sista pengar. Han skall möta någon här som inte dyker upp som utlovat. Han tappar två tidningsdelar på marken. Låter dem ligga.
Två timmar senare sitter han fortfarande där. Viggar en cigarett av en ung tjej. Vankar otåligt fram och tillbaks när han suttit en stund. Sätter sig sen igen. En äldre svart man går fram till honom och frågar något. Men det är inte honom han väntar på. De har inget gemensamt annat än hudfärg. Den andre mannen går vidare med snabba steg.
Ingen kommer honom till mötes. Åtta minuter i nio ger han upp och går därifrån med säcken över axeln. Vart vet han bara själv. Kvar är hans tidning och en stor besvikelse som liksom svävar i luften där han satt. En städare rensar snart bort tidningen och lämnar bara kvar besvikelsen som sakta diffunderar bort i New York luften.
Categories
En stilla undran
Hur många bilder (selfies, “plåta mig på känd plats”) tas det egentligen på Times Square under ett dygn.
