Month: November 2017

Det är +4 ungefär i New York, -6 här. HEJA GOLFSTRÖMMEN skulle man kunna utropa.

Jo lite storstadsbo är det allt kvar i mig. Stockholmare. 08. Ja här i byn är man ju det ändå. Trotts trettio år här nu. Jo jag har haft däcken liggande i källaren ett tag. Borde väl ha åkt iväg till Lasse och bytt. Men inte kommit iväg. Det finns annat att göra. Japp också för låtsasmänniskor som jag. Men nu då. Hela världen är full av snö. Det finns inte mycket till val. I alla fall inte om man seriöst vill ut på vägarna. In med däcken i bilen och iväg. Lasse får fixa det där. För andra gången i mitt liv får någon annan skifta dem också.

Ja och förresten, tack gode gud för Lasse, byns bilmek. Hur skulle man göra om han inte fanns?  Om det nu är “Gud” man skall tacka? Som att tacka tomten. I min ålder… Men ett tack rakt ut i universum känns så “ET”.

Det skottas här på morgonen. Det är nu inte så mycket och egentligen är väl det där ganska skönt. Nu är vintern här och man får ta det. Att skotta hör till. Frysa med, har svårare för det. Men på det hela taget är det överlevnadsbart alltsammans.

Det är rätt behagligt här i huset. Sex grader kallt ute, men alltså varmt inne. OK att sitta här och fundera över livet därför. Man kan stå ut. Ute fåglar vid en fågelautomat. Det där är att hjälpas åt. Men det kan vara kämpigt att få till den där säcken med fågelfrön också. Men vi försöker så länge det går.

I USA förbereder sig alla för Torsdagen. Det skall resas, det skall handlas kalkon. Thanksgiving. En fin tradition. Åtminstone om man plockar bort det rent religiösa inslagen. Men att samlas. Tacka för det man har. Tacka för att man har varandra. Ja sen shoppa loss, dricka budwiser och se på fotboll. Konstigt nog känns det där så välbekant som om man själv fira den där högtiden massor av gånger. Men det har man ju inte gjort. Filmerna och böckerna sitter där i huvudet. Man har upplevt det där genom andras ögon. Så nära man kommer. Ändå finns et släkt där borta. En gren man känner. En som är borttappad. Ella och Britta, systrarna som reste härifrån bygden faktiskt, till en ny värld. De modigaste personer vi haft i min släkt skulle jag tro. Skulle man ha vågat själv. Som att resa till Mars idag. Jag hoppas de som nu fick leva sina liv där borta har en fin Thanksgiving helg.

Men nu så. Dags att ta tag i verkligheten. Därför att den är värd det.

Plogen dundrar förbi för första gången här utanför för säsongen idag. Vi är där. Nu skall det skottas.Det är inte alltid det roligaste man vet med en elak axel. Men skiter i det idag. Varför göra idag sådant man kan göra imorgon. Ungefär så. Ont kan man ha imorgon.

Men helg. Det vilas. Det byts ett tvättställ också men det fattas grejer. Just det är det värsta med att bo här. Behöver man en koppling så finns den inte nästgårds. Får lösa det där nästa vecka. När vi reser till civilisationen i andra ärenden. Man får ha tålamod. Familjen med.

Annars händer det inte så mycket den här helgen mer än att Hulken strejkar någon gång där på natten mot söndag och låter oss vakna i ett småkallt hus. Det är lite skomakarns barn över det där. Varför larmar den mig inte. Här om någonstans borde det väl vara så. Men jag hinner nästan aldrig med något eget. Allt är åt andra. Nästan alltid. Sorgligt.

Försöker låtsasjobba… det går sådär… Okoncentrerat.

Det enda man kan göra i det läget är att gå ner i källaren och fylla pellets och sen gå och lägga sig. Så det gör jag. Såklart. Nu. Snart. Skall bara…

http://www.etn.se/index.php/ledare/64080-vagra-byta-losenord