Month: March 2018

Nästa som refererar till ALLA mobiltelefoner med “IPhone” åker på en smäll. Dumjävlar!

Det snöar, ymnigt, prognoserna säger inget om det, verkligheten gör som den vill, som en råbuse, en råbuse som tar för sig, gör som hen vill. Japp verkligheten bryr sig inte om konventioner och lagar. Verkligheten är en “våldtagare”. En av värsta sorten. Man skall akta sig för verkligheten. Kolla in Idol eller Farmen istället. Ja eller läsa en bok. Skydda sig.

Men jag bryr mig inte. Det kan få snöa på. Snöa oss hela vägen in i helvetet. Jag bryr mig inte. Sitter här. Ser på. Längtar till sommaren. Förstår inte kopplingen.

Fast det gör jag såklart egentligen. Jag vet att den här snön som kommer sent på året snarare hjälper till att smälta bort gammelsnön än att addera centimeter till snötäckets tjocklek. Det är den här snön som smälter först, som smälter med lätthet av en solstråle, som sipprar ner ned en kluck genom snötäcket och förgör vintern.

Så jodå, liksom.

Man kan sitta där och se på.

Vad skulle man gjort annars vet man såklart inte heller.

Men kaffebryggaren slås såklart på den här morgonen. Den puttrar igång. Man säger att det är kris om den inte gjorde det. Kris om filter är slut. Kris om kaffe är slut. Men då vet man såklart inget om proportioner. En semester i Syrien på recept behövs där. Då. Så man förstår. Får perspektiv.

Förkylning håller i sig. Mosigare än igår idag. Det böljar. Man får försöka jobba bort.  Låtsas som det inte finns. Som vintern, som svältande barn, som våldtagna mammor. Ja det där ute i världen som man inte vill se. Jodå, jag tänker ibland att “just nu, just nu torteras en människa i en källare någonstans.” Då sprider sig iskylan i min kropp. Det liksom börjar där nere i fötterna och sprider sig upp och in i tänderna. Ilar där.  Virvlar runt i kroppen tills jag skjuter bort den där tanken igen. Där önskar jag att jag var en man lyssnade på. En som hördes. Då skulle jag lägga allt annat åt sidan. Angripa det som visualiseras som ondskan. Men nu är jag ingen som hörs. Jag finns nästan inte. Ja och de som hörs de nämner aldrig det där. Ja och vintern känns inte viktig när man nått så där långt i sin tankekedja.

Jag berättar för en vän här om dagen om den där chefen på SE-banken på ett mingel som gjorde ner VSCP så in i helvete. Han satt på Fältcom kontot. Ja och deras proprietära lösning var såklart överlägsen.  Ja ni ser ju hur bra t.ex. fartkamrorna fungerar. Bredvid honom stod en lång man som inte presenterade sig. Båda luktade pengar lång väg. Både när det gäller arrogans och klädsel. Men just sådant triggar mig. Jag nedslås aldrig av de där kommentarerna som kommer från människor som inte har kunskapen att framföra dem egentligen. För den här mannen hade inte läst något om VSCP, han hade ingen aning. Ja och det är så de flesta är när de gör sina val och åsikter. Det handlar inte om, Så jag kunde le där. Skoja med honom. Fast än jag själv stod där i en t-shirt och luktade snarare fattigmanssvett än pengar. Vi pratade länge. Ja och allt avslutades med att han tog upp sitt visitkort och gav mig det. Jodå, det ligger fortfarande kvar här i sin pärm.  Jag har en jävla massa visitkort. Men,,,

Det är när jag berättar det här för min vän som det slår mig.

“Varför gav han mig sitt visitkort?”

Jag har inte funderat över det förut. Men om jag nu var så fel ute så borde väl den där visitkortsgrejen vara onödig. Varför liksom?

Jodå vi träffades flera gånger till efter det. Jag skojade med honom om det där. Han ovan med att en som borde tigga om pengar, som inte visar vederbörlig respekt, blir lite ur balans. Så jag skojar vidare. Han lossnar lite. Skrattar. Jag säger hej. Är ingen rövslickare. Stoltheten är det enda jag har kvar. Den har jag aldrig sålt. Den långe mannen däremot, honom har jag inte sett igen.

Nu var det länge sedan vi träffades. Några år sedan i alla fall. Men kortet ligger där. Till ingen nytta då såklart.

Medan jag skriver de här orden avtar snöandet där ute. Det är bra. Ja eller inte då.

När jag sitter på toaletten nu i helgen slår mig en tanke. Japp. Det är där de kommer. Fan om jag inte skall börja åka skidor igen om jag blir skapligt bra i axeln. Ja tamefan. Jag behöver visserligen gå ner några kilo också men nog fan vore det skoj att ha något att göra vintertid. Ja och vi bor där vi bor. Vemdalen tar man sig på ett litet kick. Järvsö ännu snabbare. Ja och det finns fler alternativ inom närområdet. Tamefan liksom. Jag har inte åkt sen 1972. Så lite rostig kanske. Men tyngden på dalskidan… eller var det tvärt om?

 

Jag sover i princip en hel dag. Japp. Ser på film, tv, läser och sover. Borde bära in pellets, men skiter i det. Orkar inte. Behöver en vilodag. Passande nog blir det en söndag. Han/hon/det/gud blir lycklig att jag hörsammar order från de sju himlarna eller var gudomar nu håller till.

Fast nu sitter jag såklart här igen. Efter åtta. Det är som det är. Det suger. Man vill känna tyngden av en sten mellan sina händer. Känslan av att ta en och lägga den på en annan. Ja, eller åtminstone vill man svara på några av drösen av mail som dimper ner i inkorgen. Fick jag en krona från var och en som jag har svarat på en fråga från sedan VSCP startade så skulle jag vara miljonär. Det är jag nu inte. Det är inte så det fungerar. Det flesta tar, ägnar ingen tanke åt att det är så.

Men Edsbyn vinner bandyfinalen. Det är bra. Då är jag Edsbybo igen. Det är lätt att vara med när det går bra. Skäms lite för att jag inte finns där när det går sämre. Minns hur jag längtade bort från den instängdhet som Edsbyn representerade, då, på sjuttiotalet, när jag stack, lyfte flera meter. Nej, jag skulle aldrig kunna flytta tillbaks. Inte ens i framgång.

Allt är som det är. Skulle säkert må bra av att dra härifrån också. Inskränkthet finnes i rejäla mängder här med. Men så trivs man också. Här finns bra människor. Fler bra än dåliga. Folk man vet var man har. Ja de usla är inte fler än att man kan hålla reda på dem heller. Det är skönt det också.Ovänskap här uppe sitter dessutom i i några generationer. Jesus och hans läror om förlåt har aldrig nått hit. Men för mig är det framförallt markerna som håller mig kvar. De där inga människor finns. Åker man till en sjö och det står en bil vid den eller det är en båt ute på den så anse man den upptagen och åker till nästa. Naturen upplever man bäst ensam. Utan för mycket prat och dissekerande av det man ser.

Min äldste son har alltid vurmat för krypteringen. Nu när Turkiet blockerar Protomail förstår jag att han har rätt. Det är klart vi skall kryptera. Sen urminnes tider har brevhemligheten varit helig. Japp, till och med brottslingar har kunnat skicka brev till varandra, jodå till och med med utförliga kartor och beskrivningar om hur brott skall utföras har funnits i sådana brev, slutna, skyddade av brevhemligheten, det har varit olagligt att öppna någon annans brev. Det är klart det skall fortsätta att vara så. Det där skall inte luckras upp. Vi har rätt att ha hemligheter. Det är vår självklara rätt. Beviset på att den rätten delvis är satt ur spel bevisas av att skurkländer som Turkiet stänger ner tjänster som Protomail och fängslar människor för sina åsikter. KRYPTERA!

Fast nu skall jag fortsätta. Musik och kod. Gott liv!